Isobel Campbell – ”Jag hoppas verkligen att vi så snart som möjligt får återvända till livemusiken”

Det har gått 18 år sedan hon lämnade Belle & Sebastian och 14 år sedan det senaste soloalbumet. Nu är Isobel Campbell tillbaka med soloalbumet There is No Other. Fast det var juridiken, inte hon själv, som bestämde att det skulle dröja så länge. För Zero berättar hon om ett albums snåriga tillkomst, om att slippa Mark Lanegan och att vara artist i Coronas tidevarv.

– Den viktigaste jag lärt mig av att ge ut det här albumet? Det är svårt att säga. Det har varit så många katastrofala händelser och omständigheter som verkligen har fått mig att klättra på väggarna, inte minst nu när så många av 2020 års spelningar har skjutits upp eller ställts in. Men så här ser vår tid ut just nu. Det är ett nytt normalläge. Och det här är osäkra tider. Men vi är inte ensamma. Vi sitter alla i samma båt. Det kan potentiellt krossa så många av oss. Musiker specifikt har ju fått stryk i många år. Jag hoppas att vi går igenom detta vansinne av en anledning, att vi befinner oss i en övergångstid, att den gamla ordningen som vi en gång kände den dör och att vi förhoppningsvis kliver in i något nytt, mer tillfredsställande och upplyst. Men om jag lärt mig något av det mödosamma arbetet med att få ut den här skivan så är det att bara flyta med och göra det bästa av varje given situation. Även om det är riktigt, riktigt svårt. Att vara tacksam när det går bra och ihärdig när det inte gör det. Det är omöjligt och icke-konstruktivt att envetet och avsiktligt försöka tvinga fram någonting. Det finns rätt tid för allt. Hang in there. Det kan löna sig att vänta.

Du hann göra en turné i början av året. Och medan de här låtarna har hunnit bli gamla för dig, så var de nya för publiken. Hur var det?
– Trots att jag mastrade albumet på Abbey Road i slutet av maj 2016, så var de första gången som låtarna fick möta en livepublik. Jag var livrädd i ungefär två månader före turnén. Att spela in skivor och att spela live kan vara så fullständigt annorlunda. Och jag misstänker att min personlighet egentligen kanske är mer lämpad att befinna sig bakom kulisserna, i studion. Så det har varit både spännande och läskigt. Turnén började innan skivan givits ut, så jag var orolig för att jag åkt ut för tidigt att publiken bara skulle känna igen ”Ant Life” eller ”Hey World”, som släppts tidigare. Men jag behövde inte vara orolig, publiken var snäll och verkade glad över att se oss. Det var en underbar upplevelse.

Att det har gått så lång tid sedan du spelade in låtarna, har det inneburit att då fått en ny relation till dem?
– Ja, jag har upptäckt låtarna igen. Och jag är oerhört förtjust i dem, de betyder mycket för mig. Och turnén var den bästa och roligaste jag gjort på flera år. Jag har ägnat så mycket tid åt att hålla mig borta, jag har verkligen blivit tillbakadragen och jag hade ingen aning om hur mycket jag hade saknat att spela live innan de här konserterna. Att framföra dessa låtar för första gången har gett mig ett nytt liv. Och med mitt fantastiska band har låtarna från There Is No Other verkligen fått en helt ny skepnad. Jag hade sett så mycket fram emot att få spela sommarfestivaler som jag hade blivit inbjuden till och sedan fortsätta turnén under hösten, men med den här pandemin verkar det som om allt har ställts in. Det är surrealistiskt och chockerande. Jag hoppas verkligen att vi så snart som möjligt får återvända till livemusiken! Att få vara i ett rum tillsammans och känna tillhörigheten är oöverträffligt. Så speciellt. Och jag tror att när vi väl får göra det igen, kommer våra känslor att gå igenom taket.

Du har samarbetat med Mark Lanegan på tre album. Hur har det varit att inte längre behöva ha någon att kompromissa med?
– I början var jag lite rädd för konceptet soloalbum. Men faktum är att jag ensam skrev och producerade det mesta på trilogin som jag gjorde med Mark. Det var en ganska ensam resa för mig. Jag menar, när jag jobbade med Mark hade jag tur att få göra mest som jag ville. Och Mark har ofta nämnt att det var jag som drog det tunga lasset. Men eftersom jag för det mesta skrev för Marks röst var det viktigt att jag fick till det rätt och att han skulle känna sig bekväm. Jag ville vara honom till lags. På There Is No Other har jag egentligen varit mindre på egen hand än någonsin! Det var första gången jag hade en co-producent och låtskrivarkollega vid min sida, min make Chris Szczech. Vi jobbade verkligen som ett team. Och Chris var ett stort stöd. Han spelade praktiskt taget all gitarr på albumet också. Och så är han en fantastisk ljudtekniker, en av LA:s bäst bevarade hemligheter. Så jag hade fortfarande någon att kompromissa med. Och Chris har god smak. Om han skulle säga till mig att något suger, skulle jag till en början inte gilla det, men jag skulle tro på honom. Och jag litar verkligen inte på många människor, det kan du vara säker på. Men när låtarna började falla på plats och jag kunde börja uppskatta min röst, kändes allt bara fritt.

Men är det mer krävande att skriva för sin egen röst för någon annan?
– Absolut ja! Att skriva en låt för olika röster kan jämföras med att sätta kläder på olika kroppstyper. Mark såg jag till exempel som en fantasy-cowboy-supermodell, ganska stark, medan jag själv klädde mig som en ganska mänsklig, inte alls perfekt, smakfullt formulerad europeisk lady. Det är mycket svårare att titta mig i spegeln när jag ser mig själv stirra tillbaka. Det är mer ömtåligt, mer sårbart. Det är svårare att gömma sig, men att vara sanningsenlig och på så sätt nå slutdestinationen kan vara både spännande och oändligt givande.

Hur kom du på idén att spela in en cover av Tom Pettys ”Running Down a Dream”?
– Texten talade verkligen till mig. Jag kände att jag måste sjunga den. Så är det ibland med vissa låtar. Så var det med Hank Williams ”Ramblin Man” också. Jag tillbringade mycket tid i Griffith Park i Los Angeles och försökte jogga, men lyssnade mest på musik. Jag fick en idé och så började jag föreställa mig psykedeliska syntar. Sedan började jag sjunga ”Running Down a Dream” och därifrån liksom bara forsade min version ur mig.

Originalet handlar om att Petty kör bil i Kalifornien, den är väldigt konkret. I din tolkning låter den snarare som en dröm om att köra bil i Kalifornien, en sorts europeisk tolkning av hur det är att leva i Kalifornien. Var det din avsikt?
– Jag tror inte att jag egentligen hade någon avsikt. Förutom att den inte skulle bli kass. Men jag är europeisk och glad och tillfreds över att vara det, så…

Har det förändrat ditt sätt att skriva eller vara artist att du bor i LA?
– Jag vet inte, men det har definitivt påverkat mitt banksaldo! Kalifornien är samvetslöst dyrt. Det har verkligen utmanat mig. Men jag tror att hela mitt etos är själva antitesen till Los Angeles. Det har utmanat mig verkligen att tänka på vem jag egentligen är. Jag är tacksam för det. Oavsett om jag flyttar till Dublin eller London eller Edinburgh eller ett fält i norra Skottland i framtiden, så är jag tacksam för att jag tvingats ta reda på exakt vem jag är. Och för tacos! Men med den global uppvärmningen är jag inte säker på att jag kan bo i södra Kalifornien utan luftkonditionering för alltid. Och att leva utan AC är brutalt. Men Kalifornien kommer inte att sakna mig, det är så överbefolkat ändå.

Kommer vi att behöva vänta ytterligare 14 år på nästa soloalbum?

– Inte om jag får bestämma, absolut inte! Men jag har ingen aning om vad som kommer att hända härnäst. Jag hade verkligen ingen aning om att denna globala paus och kris skulle komma över oss så snart och att hela världen skulle stanna som den har gjort. Jag försöker uppmuntra mig själv över vad som kommer att ske, jag hoppas att vi alla kommer att vara ok, att vi kan komma över den här krisen på något sätt och att vi kan läka. I Italien, Spanien, alla länder, överallt. Det handlar inte längre om gränser, vi är en global gemenskap i kris. Även om det är omöjligt att veta vilka konsekvenser det kommer att ha för var och en av oss, hoppas jag bara att jag på något sätt kan vara till hjälp. Det är allt jag någonsin önskar. Förhoppningsvis kan jag hålla igång musiken. Att få släppa denna skiva och känna det vackra stödet från fans betyder allt för mig.