Phogg – Mofeto: Mashine Adamkosh

Svamptuggande flygturer genom färggranna musikaliska världar kallade låtar och en skiva som – åtminstone delvis – handlar om miljöförstöring och ilskna robotar, kan det vara underhållande nog för herrskapet? I så fall bör Phoggs nya album Mofeto: Mashine Adamkosh stå på menyn omgående.

Om du uppskattar Gong, QOPH, Strawberry Alarm Clock, Hawkwind, Soft Machine, Amon Düül II, Dungen, Brainticket eller andra band inom genres som psykedelisk rock, space rock, flummig prog och krautrock lär du ta Phogg till ditt hysteriskt flimrande hjärta också. På Mofeto: Mashine Adamkosh har Stockholmsgruppen skapat några riktigt skönt självlysande pärlor, men de kommer först en bit in i skivan. Introlåten ”Tivoli” låter som det känns att vara skitfull och nedrökt på Gröna Lund en kväll, men den är en sekundsnabb bagatell. Därefter kommer ”Pearls” som gängar rena gitarrer med brutal rock. I ”Stupid kid” gör de tunga drogerna entré tillsammans med ekoljudande röster och bärsärkagångsgitarrer. Därefter blir jag kär i Phogg på allvar. I ”Three shirts” lyckas man förena Neus krautrock med schyssta melodier och syratrippad 60-talspsykedelia så det står härliga till och efter meningslösa ”Fish pond” spänns vingarna på nytt i en varm, tilltalande Pink Floydsk flygtur kallad ”Nachtmen”. Den följs av syntigt lekfulla ”With love” och ”Eatr” som rymdrockar rejält. Därefter avslutas albumet med ”Fish, bank & area” samt ”Song for Ylvis” och Phoggs rökiga, experimentella och vackra himmelrike är uppnått med den äran.