Att Kraftwerk var i Sverige med sin 3D-show var inget unikt, då de tidigare spelat på såväl Way Out West som Storsjöyran och Dalhalla. Men att de spelar för allmänheten på Sveriges största nöjesfält var en överraskning. En än större överraskning var att Zero fick växla några ord med den elektroniska popens möjligen största legend, Ralf Hütter.
Varningarna om enorma publika tillströmningar stämde och till en början var det mycket folk utanför Lisebergs entré. Men när Zeros team passerade portarna vid 17:45 var det ändå lugnare än befarat. När klockan närmade sig nio besannades dock farhågorna. Scenområdet var fullt.
Vi som tillbringat några timmar på en av anläggningens restauranger hade nu svårt att komma i närheten av scenen. Vi tog rulltrapporna upp mot pariserhjulet och även där var det fullt med folk som försökte få en blick av gruppen. Efter några låtar tappar de som bara var lite nyfikna på gruppen lusten och vandrar hemåt. Då passade vi på att klämma oss fram till ett avstånd där 3D-effekten fungerar som bäst. För det är då showen blir bra.
“De är fulla av skit. Det är bättre att prata med mig som fortfarande är med i Kraftwerk.”
Kraftwerk gjorde vad de skulle och de som såg gruppen för första gången bjöds nog på en resa de sent ska glömma. För oss som sett gruppen tidigare och framförallt 3D-showen fick njuta av stunden och vänta på det mest spännande. Vad skulle Ralf hålla för avslutningstal? Även om vi senare hörde rykten om att han tänkt säga både god kväll och god natt, så avslutade han klassiskt med ”Auf Wiedersehen”.
Efter showen vandrar vi över gatan till hotell Gothia Towers för att avsluta kvällen med en öl. Det lustiga är att Ralf Hütter har bestämt sig för samma sak. Helt oväntat sätter sig en äldre herre ner i samma undanskymda bar som oss.
Först blir man såklart helt ifrån sig. Detta händer inte, man får gnugga sig både en och två gånger i ögonen… Efter alla dessa intervjuförfrågningar och ”Nej, Kraftwerk gör inga intervjuer…” tänker man “chansen är här” och till slut tog jag mod till mig.
Jag smyger bort till Ralfs bord och presenterar mig.
Hej, jag heter Petter och är musikjournalist. Får jag störa dig?
– Trevligt, visst.
Jag berättar att jag tidigare intervjuat både Karl Bartos och Wolfgang Flür, men aldrig haft chansen att träffa eller intervjua honom. Ralfs svar kommer innan min fråga är ställd.
– “De är fulla av skit”, säger han gravallvarligt och fortsätter. Det är bättre att prata med mig som fortfarande är med i Kraftwerk. De är inget att ha längre.
Efter det svaret blir jag helt ställd och det enda jag kan få ur mig är. Hur mår du?
– Jag mår bra. Lite trött efter spelningen.
Kan vi ta ett foto för Zero Magazine undrar jag och presenterar min fotograf?
– Nej. Absolut ingen fotografering. Skriv en bra recension och använda fotona som ni tog på konserten.
Även här blir man lite ställd, så för att få Herr Hütter mer pratvillig provar jag med: “Brukar du skriva autografer om fans frågar, för i så fall vill jag att du signerar mina 3D-glasögon”? Han skiner upp och svarar:
– Det brukar jag alltid göra om någon frågar. Det är bara trevligt. “Varsågod”, avslutar Ralf, som till och med ger mig ett leende innan han fortsätter sin konversation med sitt sällskap.
Jag smyger tillbaka och inser att min korta stund med denna ikon är över. Det kanske inte blev den djupa intervju jag drömt om under mina snart 30 år som musikskribent, men att bara fått träffa Ralf Hütter känns som det största jag kommer få vara med om som Zero-medarbetare. Äntligen fick man känna sig som ett tonårsfan igen. Det var länge sedan!