Moon Taxi live på Kägelbanan

Associationslek med utgångspunkt Nashville: Fender Telecaster, country, Grand Ole Opry, konservativa musiker, hattar, bourbon, Studio B. Exempel på ord som inte finns med: indiepop. Men uppenbarligen har staden Nashville plats för just indiepop, trots bilden som den konservativa countrystaden. Detta bevisas tydligt med bandet Moon Taxi, vilka spelade på Kägelbanan i Stockholm tisdagen den 21/11.

Bandet Moon Taxi är baserade i just Nashville och de har varit aktiva i ungefär tio år. Under denna tid har en drös plattor hunnit släppas. Av dessa återfinns en del på streamingplattformar och den senaste fullängdaren släpptes år 2015.

Plattan som bär namnet Daybreaker är inte dålig, men något slätstruken. Det är ett sånt där album som man lyssnar på och ständigt säger: ”Åh, fan, det här låter precis som det där bandet”. Sedan gubbgooglar man ett tag men lyckas inte komma fram till just vilket band det låter som. Detta beror förmodligen på att det låter som ganska många olika band som slagits ihop. Men popigt är det. Väldigt popigt. De har till och med slängt in några toner från en sax i en av låtarna, vilket är cool, men slingan låter lite som Dave Koz på speed. Kluven till det, men mer positiv än negativ.

Inför giget var jag därför ganska inställd på att det skulle vara ganska slätstruken pop. Men där hade jag fel. Moon Taxi la i växel nummer sex och blåste på så det nästan snuddade vid rock ’n’ roll.

Materialet var blandat, men förstås en del från deras senaste fullängdare. Även den nya singeln ”Let The Record Play” fick plats. Tyvärr hade de ingen saxofonist med sig, så jag fick inte avnjuta det bästa av min favoritlåt med bandet.

Jag vet inte riktigt om jag tycker att Moon Taxi tjänade på det rockiga soundet. Tidvis lät det mer som klassisk collegerock från 90-talet än förhållandevis snygg pop, vilket är det skivorna bjuder på. Soundet gav även upphov till blandade reaktioner från publiken. Framför mig stod en mycket långhårig man och headbangade, nytvättat hår hade han också, något jag fick erfara då hans man slog mig tvärsöver ansiktet vid ett flertal tillfällen. Andra delar av publiken, vilka bestod av unga tjejer i tonåren såg mer förundrade ut när Moon Taxi höjde volymen och spelade distade gitarrsolon.

Allt som allt är intrycket blandat. Det var inte platt fall, men förhållandevis platt musik. Förbandet, svenskbördiga Diskopunk, bjöd faktiskt på en bättre show. Men mest spännande av allt var dock inte musiken, utan basistens namn. Han heter nämligen Tommy Putnam och det finns en viss person vid namn Norbert Putnam. Alla som någon gång läst något om Elvis vet att Norbert Putnam är en gigant i Nashvilles studiosväng. Om han har en son eller ej förtäljer varken mina böcker eller internet. Jag mejlade därför Norbert för att reda ut detta. Och det visade sig att han har en son som gör musik och heter Jon. Inte Tommy. Då vet ni det.