Luke Haines – ”Du behöver inte vara ett geni för att överleva i musikindustrin”

För de flesta är han förgrundsfiguren och låtskrivargeniet i The Auteurs och Black Box Recorder. Men största delen av karriären har han varit soloartist. Nu sammanfattas Luke Haines solo-år i en box med titeln Luke Haines Is Alive and Well and Living in Buenos Aires.

Zero ringde för att prata om den och för att gratulera på den förestående 50-årsdagen.

Hur är läget, du lever och mår bra?

– Jag mår bra, tack!

Men du bor inte i Buenos Aires?

– Haha, nej jag bor i London. När jag skrev min biografi Bad Vibes skrev jag ”Luke Haines lever och mår bra och bor i Buenos Aires”, som om jag vore en brottsling på rymmen. Det var en del av mytbildningen, bara. Att skapa myter är alltid bra. Men förlaget lät det stå kvar. Och så fick det bli titeln på boxen.

Men jag antar att det också är en referens till din förra samling, Luke Haines Is Dead.

– Ja, det stämmer. Men då, när skivan kom 2005, trodde jag också det, att jag var död som artist. Jag trodde att jag var slut inom musiken.

Är du rädd för att bli bortglömd?

– Jag var bortglömd! När mitt album Off My Rocker at the Art School Bop släpptes 2006 var det ingen som brydde sig. Då lämnade jag också musiken under några år. Ett förlag hörde av sig och frågade om jag inte ville skriva en självbiografi, vilket jag gjorde. Jag blev väldigt förvånad över att den fick så stor uppmärksamhet då den kom ut, eftersom jag trodde att ingen kom ihåg mig. Men boken blev början på det andra varvet av min karriär.

 

Samlingsboxen innehåller 79 spår, inspelade mellan 2001 och 2017. Var det svårt att behöva göra urvalet?

– Nej, det gick ganska snabbt. Jag valde de låtar som jag helt enkelt tyckte var bäst eller som har varit mest uppskattade av publiken. Jag ville inte att det skulle bli för obskyrt, mina album är ju obskyra nog som de är.

Många av dina album är dessutom konceptalbum. Var det svårt att tvingas plocka ut låtarna ur sitt sammanhang?

– Jag tycker att de håller ihop ganska väl, jag har till exempel valt sex låtar från Rock and Roll Animals, så man får nästan hela historien där. Och från Adventures in Dementia har jag valt den första och sista låten, det gör också att de håller ihop.

Det blir lite som en Readers digest-version av dina album?

– Ja, precis.

Om du skulle placera den här samlingen i händerna på den tonårige Luke Haines, vad skulle han tycka om den?

– Jag tror att han skulle tycka att den var okej. Jag har en trettonårig son, han är sådär som de flesta trettonåringar är. Han är medveten om vad jag gör och han tycker att det är både pinsamt och svängigt. Det skulle nog jag också tycka.
Men vad säger de här låtarna om dig?

– Det vill jag att lyssnaren ska gissa sig till. Jag vill att musiken ska vara gåtfull, den ska inte upplevas som alltför uppenbar. Jag försöker jobba på flera nivåer samtidigt, jag leker med ord, musik och melodier. Jag vill att lyssnaren ska förlora sig i musiken.

Ja, jag gjorde det när jag lyssnade boxen. Det är omöjligt att göra något annat samtidigt som man lyssnar på din musik, man sugs in i texterna och deras värld av referenser och målande beskrivningar. Vad är det som får dig att skriva texter som du gör?

– Jag skriver ner dem snabbt. Det finns inget mer störande än en dröm och jag vill skriva på samma sätt. Förr, till exempel när jag spelade med Black Box Recorder, kunde jag sitta och peta i texterna i en evighet, men det gör jag inte längre. Men jag byter ofta arbetsmetod. Men jag släpper inte en text. Jag är obeveklig. Det finns något rent i en sådan process som jag gillar.

 

Du har gjort konceptalbum om kärnvapenbunkrar, terrorgruppen Baader Meinhof, wrestling, och djur med rockstjärnenamn. Varifrån kommer dina idéer?

– Jag kan gå omkring i dagar och tänka på texter. Åtminstone halva min vakna tid tänker jag på låtar. Jag snappar upp vad folk säger och sådant jag ser och så gör jag låtar av det. Låtskrivare är jobbiga att umgås med. När det gäller kärnvapenbunkrarna så upptäckte att jag det fanns en sådan alldeles i närheten av mitt hem. Jag hade just köpt en gammal synthesizer, utan att veta vad jag ville göra med den. Men när jag såg bunkern förstod jag ville göra något som påminde om John Carpenter. Så det konceptet passade mig perfekt, att försöka återskapa ljudet av en kärnvapenbunker. Jag ville inte göra något som låter nytt.

Vilken är den mest galna idé som du själv har avfärdat?

– Jag har aldrig avfärdat några idéer. En och annan har kanske inte slutförts, för att resultatet inte har blivit tillräckligt bra, men ingen idé kan avfärdas för att den är för galen. Är du en konstnär så måste du få ut alla dina idéer, det är vad det handlar om. Du kanske aldrig får de där idéerna igen.

När man lyssnar på dina låtar så är det lätt att få känslan att de är skrivna av någon som upplever total frihet.

– Alla är fria. Jag förstår inte dem som säger att de inte har frihet att skapa vad de vill. Det är konst, det är musik, följ inga regler! Men jag känner stor frihet. Jag är ihärdig, jag gör det jag vill göra. Det är en naturkraft, att känna sådan frihet.  Om jag slutar tro på det jag gör så får jag göra något annat.  När jag skrev låtarna till The Auteurs första album, New Wave, var det ingen som visste något om oss. Ingen hade hört oss eller läst om oss, ingen hade en idé om hur vi skulle låta. Låtarna som jag skrev uppskattades av den brittiska popscenen gillade, men de skapades i total isolering. Jag behövde inte förhålla mig till något, det kom först senare när det började skrivas om oss och man jämförde oss med andra band. Jag hade ju inte tänkt att vi skulle låta som The Kinks eller Marc Bolan. Visst, jag hade lyssnat på dem, men jag lyssnade på The Residents också.

 

Det brukar hävdas att det var du, genom just albumet New Wave, som uppfann britpopen. Senare har du också hävdat att britpopen aldrig riktigt existerade. Hur tänker du i dag när du ser tillbaka på 1990-talet. Saknar du det?

– Om jag saknar det? Nej! Men det var ganska bra. Jag hade mitt band, jag höll mig till det, jag gjorde de skivor jag ville. Jag tog aldrig britpopscenen seriöst, men jag tog min musik på största allvar. Det förde med sig om att jag ganska mycket uppförde mig som ett asshole. Men aldrig när det handlade om musiken.

Nej, du har aldrig verkat särskilt intresserad av att vara en popstjärna.

– Det var intressant i fem minuter i slutet av 1992. Det är mycket roligare när du tror att du är på väg att bli stjärna än att faktiskt vara det. Min reaktion var att slå tillbaka mot det. Jag kände mig aldrig bekväm med det.

Likväl har du hållit dig kvar på musikscenen i mer än 25 år. Hur har du överlevt?

– Med lite tur och en hel del envishet. Men egentligen behöver du inte vara ett geni för att överleva i musikindustrin. Men visst kunde jag ha gjort något annat och tjänat mer pengar, men jag är glad att det har blivit som det har blivit. Jag måste göra det på det här sättet.

På lördag fyller du 50 år. Hur ska födelsedagen firas?

– Jag har en spelning. Sedan kommer jag att träffa vänner på en pub, vi kommer att ha en ganska stor fest. Men att fylla 50 är ingen stor grej, jag har inget problem med den siffran. Alternativet till att fylla 50 är ju inte så tilltalande. Framtiden? Jag hoppas kunna fortsätta med min musik. Skivorna kommer att bli konstigare, det hoppas jag i varje fall.

Grattis på födelsedagen i förskott!

– Tack!