Mogwai – Vi är alla unika men också samma!

Skotska postrockarna Mogwai är aktuella med nya albumet Every Country’s Sun. Zero talade med Stuart Braithwaite om Trump, Brexit, Glasgow och ett litet missförstånd om solsystemet.

Jag har precis låtit de sista tonerna av Mogwais nya album Every Country’s Sun tona ut. Mary Anne Hobbs på BBC Radio 6 Music spelade hela plattan i går kväll och samma dag damp ett förlyssningsex ner på min dörrmatta. Några minuter senare sitter jag i en telefonintervju med Stuart Braithwaite i bandet. En ganska overklig känsla faktiskt. När Mogwai bestämde att de skulle intervjuas via telefon, och det visade sig att Braithwaite var mitt uppe i att flytta möbler när jag ringde, blev det uppenbart att hans svar skulle bli lite kortare än vanligt. För att göra Stuart Braithwaite rättvisa, redovisar jag därför hela vår konversation här.

Hur kommer det sig att ni valde att arbeta med Dave Fridmann igen? Kan du berätta lite hur det kändes att vara tillbaka i Tarbox Road Studios, New York…

– Vi hade det så trevligt och uppskattade verkligen förra gången vi arbetade med honom. Det var en väldigt bra erfarenhet. Come On Die Young och Rock Action är några av våra viktigaste skivor och Dave hade så mycket rutin och kunskap att ge oss. Vi sökte också medvetet efter en studio utanför Skottland så då blev det naturligt att anlita honom igen. Tarbox Road Studios ligger utanför allt som kunde störa oss. Det var väldigt skönt. Vi ville isolera oss. Från allt som kunde störa oss och våra familjer i Skottland. Studion ligger i Cassadaga, vilket är en liten by i Chautauqua County, ett område i delstaten New York. Dave Fridmann har arbetat med några riktigt stora artister och band så det var en ära att få jobba med honom igen.

Känner du att det musikaliska klimatet nu påminner dig om hur det var då? När ni spelade in Come On Die Young och Rock Action.

– Egentligen inte. Det är väldigt annorlunda nu jämför med på slutet av 90-talet och början på 00-talet när vi spelade in de skivorna. De plattorna kom precis i skarven när folk började gå över till digitalt. Folk lyssnar på musik på ett helt annat sätt i dag. Och de konsumerar inte heller på samma sätt. Vi är lyckligt lottade som har en bred skara fans som fortfarande köper skivor, men det är tydligt att allt fler lyssnar på musik digitalt. Att skriva och spela in musik är dock samma i dag. Där har det inte hänt så mycket. Men hela spektaklet runt omkring en platta och hur den marknadsförs har förändrats drastiskt.

Var kommer albumets titel från?

– Titeln kommer från en anekdot om en gemensam kompis till oss. Han hade inte så bra koll på solsystemet. Jorden, solen och universum och sådant. Han hade missat att solen är en helt vanlig stjärna. Han trodde att varje land hade sin egen sol och att solens strålar som ger upphov till vindar och nederbörd var unika för varje land. Det lustiga är att jag tror att han jobbar som lärare, haha. Men ja, titeln kan också tolkas som något mer universellt än så… som ett positivt budskap om att vi alla är unika men också samma.

Jag förmodar att ni spelade in och skrev det mesta av albumet före valet i USA… eller hur? Men hur var det att spela in under den tiden?

– Det var strax innan. Eller vi spelade in under kampanjen. Och vi skrev mycket av låtmaterialet under tiden då Brexit hände. Så ja, vi blev ju så klart influerade av vad som hände. Det låg mycket oro i luften. Mycket förändring, mycket otäcka saker som hände. Främlingsfientlighet och sådant. Många av våra vänner bor i USA och var bekymrade. Vi spelade in i New York, så självklart blev vi influerade, det är ett album som speglar ett tecken i tiden.

Är detta det mest skrämmande politiska klimatet som du kan komma ihåg att du upplevt? Med Brexit, Trump och nu det som händer i Nordkorea…

– Ja, på ett sätt. Det är verkligen skrämmande. Men samtidigt var det lika galet när jag var ung och Margaret Thatcher hade makten. Det kalla kriget och allt det som hände då. Misstänksamheten mellan USA och Sovjet. Jag reflekterade inte lika mycket över det då. Nu är jag vuxen och ser på det på ett annat sätt. Med andra ögon. Jag förstår mer.

Mogwai är kanske inte ett uttalat politiskt band… eller ska jag säga att det mesta av det politiska innehållet är gömt… Eller hur skulle du vilja uttrycka det?

– Tja, jag vet inte. Jag skulle nog säga att vi är ett politiskt band. Men det kanske är dolt, som du säger, vilket ju fortfarande gör oss till ett politiskt band. Det behöver inte alltid vara tydligt och uttryckligen politiskt. Ibland är det mest politiska innehållet gömt. Samtidigt gör vi en hel del politiskt arbete utanför musiken som kanske inte märks eller som det inte skrivs om. Samlar in pengar och hjälper flyktingar. Vi var tydliga med vårt stöd för att Skottland skall bli en självständig suverän stat.

För mig är Mogwai mer än bara ett band, det är en idé. Stämmer det, tycker du? Eller tar människor som jag bara er musik på för stort allvar?

– Jag tror det. Mogwai är vårt liv. Det betyder väldigt mycket för oss. Vi har tur som fortfarande kan uttrycka oss själva genom musik.

I vilken utsträckning gör Glasgow som stad, och att ni bor i Skottland, er till dem ni är som individer och hur ni är som band?

– Musikscenen i Glasgow är fantastisk. Och mycket stödjande. Listan över kända eller anmärkningsvärda sångare, kompositörer och band som har sitt ursprung i eller är starkt associerade med staden kan göras väldigt lång. Vi är väldigt stolta över att vara en del av den scenen.

Hur kom det sig att ni valde ”Coolverine” som den första låten för att marknadsföra albumet?

– Det är en ganska annorlunda låt. Vi gillar att släppa en lite annorlunda låt som första smakprov. På så sätt blir folk lite överraskade när de hör skivan.

Kan du berätta lite mer om andra singeln, ”Party in the Dark”?

– Det är en snabbare… något av en upptempo-poplåt. Låter lite som Wire eller New Order, tycker jag.

I oktober kommer ni att inleda er världsturné i Skandinavien… Vad kan du berätta om det? Vad kan vi förvänta oss?

– Det skall bli fantastiskt kul att komma ut och spela igen. Vi skall repa in ett antal nya låtar och även försöka spela några låtar vi aldrig spelat förut.