Suede – Coming Up

Engelska Demon Music Group återutger Suedes klassiska Coming Up från 1996 med b-sidor, demo-mixar och mycket annat bonusmaterial på fyra CD samt DVD.

Året är 1994, du är kungen av Britpop och din svårmodige gitarrist har precis tagit sin röda Gibson ES-355 under armen och stormat ut under ett åskmoln när ni skulle ha turnerat med ert stora mästerverk Dog Man Star. Vad gör du? Om du heter Brett Anderson plockar du den 17-årige gitarrtalangen Richard Oakes ur kassetthögen (och ur skolan) och låser enligt sägnen in honom i ett rum tills han lärt sig skriva låtar också.

Vi spolar fram bandet två år. Suedes stora comeback hösten 1996 motsvarade på ett nästan märkligt sätt mallen från Manic Street Preachers återkomst några månader tidigare. Båda banden hade förlorat en central, kreativ medlem (Bernard respektive Richey) och följde upp en minst sagt svårsmält och anspråksfull skiva (Dog Man Star respektive The Holy Bible) med en samling radiovänliga hitsinglar (Coming Up respektive Everything Must Go) som fångade britpopens Zeitgeist perfekt och sålde som Rizla-papper till den brittiska publiken. Från det neongula omslaget till de fem topp-tio-singlarna var den strömlinjeformade Coming Up raka motsatsen till den uppblåsta, brunmurrigt inrökta Dog Man Star.

Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det igen: Richard Oakes är en liten rackare på gitarr. Little Richards harmonier på Coming Up slingrar sig som spindeltrådar runt verser och refränger när de klättrar uppför melodierna. Eller när han slår om ackordet på ”me” i ”We’re tra-a-ash, you and me”, så att lyssnaren hamnar på fel fot mentalt. Så att säga.

Vad ”a heavy metal stutter that brains me” strängt taget betyder eller har för djupare innebörd lär vi aldrig få veta, men jädrar i min lilla effektpedal vad det låter rätt när gamla Brettan spottar ur sig den frasen i ”Starcrazy”, där ögonblicksbilder från ”electric shock bog brush hair” till ”getting stupid on the streets tonight” skildrar det skruvade nattlivet underifrån.

Nytillkomne keyboardisten Neil Codling, å sin sida, införde en perfekt tajmad scenentré där han sjönk ner bakom tangenterna inte en sekund för tidigt, lade benen i kors, tände en Silk Cut (ty den här historien tilldrar sig på den tiden då man fick röka inomhus) och såg ut som en riktigt uttråkad snabbköpskassörska. Och på sitt sätt var han mest Suede av dem alla.

Och bakom divorna Mat Osman, som i sin roll som pålitligt lång och sävlig basist – rockmusikens mittbackar – höll skutan på rätt köl.

På CD2 fortsätter triumftåget. Suedes b-sidor var vid den här tiden överlag bättre än de flesta gruppers a-sidor. Och i mitten av 90-talet, när varje singel släpptes på två CD (plus vinylsjua och självfallet kassett, men sällan tolva) som båda skulle ha två nya spår, var bonuslåtarna också många. Sjutton, närmare bestämt. Mat Osmans atmosfäriskt suggestiva ”Europe Is Our Playground”. Cigarrettändarballaden ”Another No One”. Neil Codlings melankoliska lilla pianodemo ”Digging a Hole”. Bisarrt dubbiga ”WSD”. ”This Time”, ”Sadie” och ”These Are the Sad Songs” utgör en majestätisk triptyk som många band hade byggt ett helt album runt. Däremot saknas liveversionen av Pet Shop Boys ”Rent”. Och ”Feel” gräver vi ner under en riktigt stor sten långt ute i skogen, va?

Vid CD3 är det dags för Suede-konnässörerna att spänna fast pannlampan, fira sig ner i demogruvan och hacka fram guldkorn bland en del slagg. Den instrumentala ”early take”-versionen av ”Trash” lider av en ostig keyboardslinga, men på ”Starcrazy (first demo)” är det spännande att höra hur ackord, melodier och harmonier växer fram gradvis och hur Oakes mejslar ut den klassiska sång som sedan under åren känts så huggen i sten för så många människor. ”This Time (demo take 3)” börjar med vissling, och visst har det visslats alldeles för lite på Suedes skivor och i popmusiken i allmänhet? (Fast det var kanske ändå tur att den här versionen inte blev den officiella.) Demon av ”Together” med provisorisk slasktext innehåller ett ”vokalsolo” där Brett Anderson låter om möjligt mer än någonsin som en jamande katt. Och arbetsnamnet ”Soundgarden” på ”Have You Ever Been This Low” avslöjar kanske inspirationen till soundet. För att bara nämna några exempel på arkivmaterial som nu får nytt liv. ”Strings”-mixarna av ”She” och ”The Chemistry Between Us” är helt enkelt bara stråkarrangemangen, presenterade instrumentalt. Fast det är inte så bara. Båda spåren hade förtjänat ett bättre öde, det vill säga att mixas med sång ovanpå. I synnerhet ”She” är i klass med de mest dramatiska Bondspår man kan tänka sig. Om det inte framgått än, är den här nyutgåvan av Coming Up alltså inte avsedd för den som tycker att en singelsamling är allt de behöver äga av Suede, utan för de riktiga entusiasterna.

CD4 är en föreställning från Paradiso i Amsterdam 1996, och nu hackar maskineriet lite. Inte på scen, men på skivan. Det är något lurt med den här inspelningen. För mig låter det burkiga ljudet med dålig stereoseparation mer som om man putsat upp en bra bootleg än riktig soundboard. Jag tror mig veta att det finns många bättre konsertupptagningar med Suede från Coming Up-turnén, och om det av olika skäl (rättigheter eller kostnad) inte gick att få loss någon av dem, var det ju inget tvång att ha med en konsert alls i den här utgåvan.

DVD:n inleds med TV-framträdanden i härligt kvadratiskt icke-widescreen-format från bland annat Later och Top of the Pops, där Neil Codling på ”Beautiful Ones” inte ens har en synt att mima på, utan bara står med benen i kors (det låter svårt, men som den nonchalansens mästare han är får Neil denna balansakt att se enkel ut) och händerna i byxfickorna och sjunger med i refrängen. Hela paketet avslutas med en nygjord intervju av journalisten Pete Paphides med Brett, Mat, Neil, Richard och producenten Ed Buller. Och som vanligt framhärdar Brett i att inte gilla den enligt honom alltför poppiga och varispeedade produktionen på ”Trash”, trots att Ed Buller och alla vi andra vet hur fel han har och att ”Trash” blev alldeles perfekt för albumet Coming Up och britpopen så som den lät 1996.

Och så var det det här med betyget. Jag har vad jag kan påminna mig aldrig delat ut en tia, och det gör jag inte nu heller, men vi är farligt nära. Själva albumet Coming Up definierade hela 90-talet för mig. Ger jag inte den plattan 10 kan jag lika gärna övergå till en niogradig skala. Och att demo-mixar och annat bonusmaterial inte håller samma nivå är självklart. Gav man poängavdrag för det skulle klassiska skivor aldrig kunna återutges i expanderad version utan att de samlade betygen blev mediokra. Och i det här fallet är ju b-sidorna förbluffande högklassiga. Men det underkända ljudet på live-CD:n drar ner siffran till nio.