Suede – Night Thoughts

När återförenade Suede 2013 med Bloodsports gav ut sitt första album sedan A New Morning 2002, tog de det säkra före det osäkra och följde den beprövade mallen från hitspäckade Coming Up 1996: tio knivskarpa spår med tydlig struktur och med ”the Suede chord”, den där supersnygga ackordväxlingen som blivit gruppens varumärke, strängt på plats på rätt ställe.

Nu, på nya Night Thoughts, väljer de en annan linje, à la Dog Man Star med inslag av Head Music: Neil Codling och Richard Oakes har skrivit den ambitiösa, bitvis symfoniska eller ”progressiva” musiken, där spåren flyter in i varandra och teman återkommer mellan låtar. Texterna ger skivan en känsla av konceptalbum, men om familjeliv, relationer och bekymmer ur ett vuxet perspektiv snarare än betraktelser över sjaskiga ungdomssynder i tunnelbanan eller vid konsertlokalens bakdörr.

Night Thoughts är alltså ett sammanhängande album på gammaldags vis, avsett att lyssnas på i hörlurar från början till slut i stället för att styckas upp i en playlist på mobilen. Och Suede ror det i land också. Å andra sidan är Night Thoughts inte heller riktigt så mystisk och prog-svulstig som den i förväg framställts i media. Låtarna svävar ibland ut i mindre strukturerade delar och binds samman av instrumentala partier, men Suede har inte precis gett sig på att återskapa Rick Wakemans episka The Six Wives of Henry VIII eller King Arthur On Ice med cape och spetsig trollkarlshatt.

Stråkar och keyboards är visserligen mer framträdande i ljudbilden på Night Thoughts än de var på Bloodsports, men grunden är alltid, som det måste vara, starkt låtskrivande med suggestiva melodier som mjölkbudet kan vissla. ”What I’m Trying to Tell You” är en solid Suede-singel som struttar fram på ett närmast Chic-funkigt sätt i versen, eller i vart fall så nära funk som Suede någonsin lär våga sig. Och ”Outsiders” är så mycket Suede att man nästan måste kolla om de inte använt den titeln tidigare.

Och alla Suede-ackordbytesberoende (det finns en stödförening for oss anonyma drabbade) lär bli mer än nöjda. Gång på gång hittar underskattade Richard Oakes oväntade grepp på den intet ont anande gitarren. När det där stora ackordet kickar in i refrängen till ”I Don’t Know How to Reach You” lyfter musiken på… Ja, på samma sätt som den alltid gör i en Stor Suede-Refräng. Snart måste väl Oakes, som mer eller mindre har betraktats som Bernard Butlers vikarie ända sedan han rekryterades efter Dog Man Star, börja få den respekt han förtjänar för sitt sätt att bygga upp arrangemangen och alltid hitta nya variationer inom Suedes ibland ganska snäva ramar.

Så för mig blir Night Thoughts, trots det ambitiösa formatet, framför allt en triumf för klassiskt låtskrivande.