Kim Erickson – The Raven´s Wing

Kanadensiskan Kim Erickson sjunger, spelar flygel och har antingen skrivit allting själv, eller så tolkar hon traditionella folksånger från Skottland, där hennes mor hade sina rötter. Undantaget är ”Full fathom five” som självaste William Shakespeare skrivit och som Pete Seeger tonsatt.

Långt ifrån min sedvanliga värld av rock- och popmusik ljuder en 8-strängad klassisk gitarr, dubbelbas, violin, cello, mandocello och stråkar, arrangerade av Joe Phillips som också lirar nämnda bas och gitarr. Men först och främst är The Raven´s Wing Kim Ericksons platta. Det är hennes tangenter, talang och inte minst sång – endast en av skivans låtar är instrumental – som dominerar albumet med sin elegans, sitt allvar, sin sorgsna dramatik. För att uppskatta The Raven´s Wing, åtminstone om man är uppvuxen med svängigare musikstilar, måste åtminstone jag verkligen vara i stämning för att kunna ta emot uttrycket, och förlora mig i det. För mig är det här regnmusik, musik för vemodiga och nedstämda söndagar då tunga droppar smattrar mot fönstret, då stearinljusen är tända, mer för värmen än för ljusets skull. För mörka höstkvällar då jag verkligen vill vältra mig i livets alla sorger, istället för att gå ut och göra någonting positivt av styrkan de kan medföra. För någon annan är det kanske bara vackert. Eller skittrist. Vad vet jag? Framförandet kan man i alla fall inte klaga på. Erickson och hennes medmusikanter gör ett fint och seriöst jobb. Tyvärr blir plattan lite enformig i längden, och jag tröttnar så småningom, men det bör inte hindra någon med intresse för folk, jazz och klassiskt att delta i Ericksons 25-årsjubileum som skivartist, vilket även firas med att ge ut hennes debutalbum The Intention, The Blue på nytt.