D. Edward – Love Is

Multiinstrumentalisten och singer-songwritern D. Edward spenderade 90-talet inom San Fransiscos acid jazz scen. Han lirade percussion och keyboards, delproducerade ett par plattor med gruppen Know Jazz och spelade in med DJ:s som Jay-J och Julius Papp på The Shuffle Ep Vol 1.

Idag, som soloartist, skapar Edward en mix av mjuk pop och soul på sitt soloalbum, Love Is. Han är uppbackad av skickliga musiker från 2013:s Grammisvinnande band Pacific Mambo Orchestra och andra framgångsrika musikanter, plattan har mixats av Michael Starita i Green Days Jingletown Studios i Oakland, Kalifornien. Samma plats i USA där Edward är uppvuxen och bor. Rent musikaliskt och professionellt finns det inte mycket att klaga över här, och herr D. Edward mår förbanna min själ, men jag kan bara inte uppskatta hans debutalbum. Det spelar ingen roll hur väl utfört allting här är, hur musiken strömmar ur högtalarna som klart källvatten, hur inställsamt och tonsäkert han än sjunger, och hur väl körerna smyger sig in i ljudbilden. I mina öron är detta en oerhört trist, tillrättalagd, och föga intressant musikalitet. Det hela flyter igenom mina hörselorgan som sirap, men lämnar inte minsta spår kvar av någonting jag känner behov av att höra igen. Det spelar ingen roll att Edward bygger hela refrängen till ”One for the money” på de inledande stroferna till Carl Perkins gamla rock n roll-låt ”Blue suede shoes”, att han får till ett hyggligt groove i ”Don´t say” eller att den ena sängkammarlåten efter den andra passerar, lent och doftlöst som sidentyg. Jag avskyr inte Love Is, men jag känner absolut ingenting för plattan heller.