Silke Bischoff – Ett tyskt kultband, en bitter strid och en röst från 1992

Silke Bischoff blev ett kultnamn på den tyska darkwave-scenen, men bandet är fortfarande relativt okänt i Sverige. Bakom musiken gömmer sig en berättelse om ett kontroversiellt namnval, en vänskap som slutade i domstol och en försoning som precis hann ske innan sångaren Felix Flaucher gick bort. Nu är Silke Bischoff aktuella med samlingsalbumet Tears, där en tidigare outgiven demo från 1992 får nytt liv. Zeros Stefan Albinsson har pratat med Axel Kretschmann om musiken, Felix och ett kapitel som fortfarande inte är helt avslutat.

Det börjar med en inspelning från 1992. Axel Kretschmann sitter i sin lilla hemmastudio, inhyst i barndomsrummet, tillsammans med Silke Bischoffs sångare Felix Flaucher. De spelar in en låt som heter ”Tears”, men bestämmer sig för att inte ge ut den i den formen. Inspelningen hamnar i arkivet.

Mer än trettio år senare hittar Kretschmann den igen. Då har mycket hänt. Silke Bischoff har hunnit bli ett kultnamn inom den tyska goth- och darkwavescenen. Vänskapen mellan Kretschmann och Flaucher har gått sönder i en juridisk konflikt om bandets namn. De har också hunnit mötas och försonas innan Felix Flaucher sorgligt nog gick bort.

Nu finns ”Tears” med när bandets historia kompileras på albumet med samma namn. Den gamla demon har fått en ny ljudmässig behandling, men själva arrangemanget har lämnats kvar. Felix röst är fortfarande rösten som spelades in 1992.

För svenska lyssnare är Silke Bischoff betydligt mindre kända än flera av de tyska band som senare nådde långt utanför alternativscenen. Men för den som rört sig inom goth, darkwave och mörk elektronisk musik har bandet en helt unik och säregen historia. Inte minst på grund av namnet.

Silke Bischoff var bara 18 år när hon dödades under gisslandramat i Gladbeck 1988, ett av de mest omskrivna brottsfallen i modern tysk historia. När Kretschmann och Flaucher två år senare döpte sitt musikprojekt efter henne väckte det starka reaktioner.

För dem handlade det om att bevara minnet av en människa. För andra var namnvalet ett steg för långt. Kretschmann menar dessutom att det kan ha kostat dem chansen att nå en betydligt bredare publik. Mer än trettio år senare står han dock fortfarande fast vid sitt beslut.

Namnet som stoppade majorbolagen

Namnet Silke Bischoff har alltid burit på en enorm tyngd, både konceptuellt och i verkligheten.

När du och Felix valde namnet Silke Bischoff 1990 väckte det stor kontrovers på grund av kopplingen till gisslandramat i Gladbeck. När du ser tillbaka mer än tre decennier senare – tycker du att den mörka alternativa scenen verkligen förstod er intention att skapa ett konstnärligt minnesmärke över ett offer, snarare än att exploatera en tragedi?

– Om jag skulle välja samma namn igen i dag är en fråga jag har ställt mig själv många gånger genom åren. Ärligt talat tror jag att jag skulle göra det. När jag ser tillbaka kan jag konstatera att namnet definitivt gjorde det svårare att nå en bredare publik utanför undergroundscenen. Samtidigt var ett skivkontrakt med ett majorbolag aldrig vårt mål. Jag fick vid flera tillfällen veta att bandnamnet tydligen var en av anledningarna till att sådana erbjudanden till slut aldrig blev av. På den tiden hade låtar som ”On The Other Side” och ”Under Your Skin” definitiv potential att nå en bredare publik.

Namnet Silke Bischoff påminner på ett sätt om Rammstein, även om jag vill påpeka att olyckan i Ramstein involverade betydligt fler dödsfall…

– Med det sagt är jag övertygad om att den mörka alternativa scenen förstod vår egentliga intention. Vi ville skapa ett konstnärligt minnesmärke över offret, aldrig exploatera en tragedi. Om vi för ett ögonblick bortser från kvällstidningarna tror jag att de flesta människor såg det. För tabloiderna var det däremot ett oemotståndligt tillfälle att hävda raka motsatsen.

– Men jag tror också att scenen hade lyssnat på vår musik om vi hade haft ett annat namn. Det handlade inte bara om musiken, utan också om bandets visuella identitet och omslagsdesignen till albumen spelade en viktig roll.

– Det är svårt att jämföra den tiden med nutiden. Början av 1990-talet var en helt annan era. Jag tror att det skulle vara betydligt mer problematiskt i dag att döpa ett band efter en kidnappning eller en tragedi. Medielandskapet har blivit mycket snabbare, mer omfattande och betydligt svårare att navigera i.

– Namnet Silke Bischoff påminner på ett sätt om Rammstein, även om jag vill påpeka att olyckan i Ramstein involverade betydligt fler dödsfall och växte också fram ur ett konstnärligt och provokativt förhållningssätt vid den tiden. Den typen av provokation betraktas kanske mycket mer kritiskt i dag än den gjorde då.

– Det som har överraskat mig är att fler och fler människor med tiden verkar förstå tanken bakom namnet. Och personligen tror jag inte att det är något fel med att bevara ett minne på det sättet.

När mörkret mötte melodierna

Bakom det laddade namnet fanns två ganska olika musikaliska världar. Felix Flaucher kom med texter och idéer på akustisk gitarr, medan Kretschmann hade fastnat för analoga syntar och elektroniska ljudlandskap redan som tonåring. Det var i mötet mellan dessa två poler som Silke Bischoff föddes.

Hade du och Felix en strikt konstnärlig vision när ni startade bandet, eller växte ert karakteristiska, atmosfäriska sound fram naturligt i studion?

– Ja, vi hade definitivt en vision. Vi ville att musiken skulle vara elektronisk och experimentell, men på samma gång melodisk, mörk och känslosam. Lyssnar man på vårt första album hörs det tydligt hur den visionen växte fram.

– Några av idéerna Felix tog med sig till bandet byggde ursprungligen på akustisk gitarr. Själv var jag helt fascinerad av elektronisk musik och jobbade med analoga syntar långt innan datorerna kom in i bilden. Det vi hade på den tiden var egentligen inte någon riktig studio, utan snarare en maskinpark som jag hade experimenterat med sedan tidiga tonåren. Jag modifierade dem ständigt för att försöka skruva fram nya ljud.

– Ur kombinationen av Felix textskrivande och min fascination för elektronisk ljuddesign växte Silke Bischoffs sound fram.

Era låtar förenar ofta djup melankoli med catchy melodier. Hur medveten var den kontrasten när ni började göra musik?

– Det är svårt att säga vad som var medvetet och vad som skedde omedvetet i en sådan kreativ process. Vi var unga, vi körde helt enkelt bara igång och lät saker växa fram naturligt. Kemin mellan oss fungerade otroligt bra under varje session.

– Vi gillade helt enkelt det vi gjorde, och det man hör på skivorna är ett direkt resultat av det. Om jag ska bena ut det kom den mörkare, mer melankoliska sidan huvudsakligen från Felix, medan de vackra melodierna och de där medryckande hookarna du nämner oftast var mitt bidrag.

Mycket av materialet började långt från studion. Felix tog med sig dagboksanteckningar, gamla brev och berättelser. Kretschmann byggde musik runt orden.

HHur såg dynamiken ut i studion? Skrevs texterna vanligtvis först och satte stämningen, eller byggde ni upp de musikaliska arrangemangen i förväg? Och vilken av era tidiga låtar var svårast att få till?

– Den kreativa processen var faktiskt väldigt tydlig. På den tiden tog Felix ofta med sig berättelser och idéer från sin ungdom som han hade skrivit ner i sin dagbok. Det började vanligtvis med hans text, oftast helt utan refräng eller hook.

– Utifrån det skapade jag sedan ljudbilden och atmosfären, baserat på hur jag själv upplevde textens innebörd och känslor. Efter det skrev jag en hook eller en refräng, och till sist skrev Felix texten till de delarna.

– De akustiska låtarna, som huvudsakligen byggde på gitarr, var lite annorlunda. Kompositionerna var redan nästan färdiga, och jag lade bara till några harmonier eller melodier för att färdigställa låten.

– Jag kan faktiskt inte minnas att vi någonsin hade problem med att få till en låt. Om något var det precis tvärtom: vi hade snarare för många idéer. Det är också därför vissa av våra spår blev ganska långa. ”Under Your Skin” klockar till exempel in på nästan åtta minuter.

Dagböckerna bakom Felix texter

Det mörka hos Silke Bischoff var inte bara en estetik. Mycket av Felix Flauchers tidiga texter kom direkt ur hans egna erfarenheter och minnen.

För fansen: vad är det för sida hos Felix som låtskrivare och kreativ partner som folk i allmänhet inte känner till? Och finns det några specifika låtar som du tycker fångar hans kreativa själ allra bäst?

– När det gäller låtskrivandet och framför allt texterna i Silke Bischoff kan man definitivt urskilja två olika faser. Som jag nämnde tidigare byggde de första låtarna och texterna på dagboksanteckningar och gamla brev som Felix tog med sig. De personliga berättelserna och minnena utgjorde grunden för de tidiga låtarna.

– Vid någon tidpunkt var dock de inspirationskällorna uttömda och en ny fas började. Då kom texterna inte längre från det förflutna, utan skrevs ur ett nutida perspektiv.

När låtar väl lämnar studion börjar de samtidigt få egna liv hos lyssnarna.

Finns det någon låt i katalogen som du tycker att fans tolkar helt annorlunda än vad du och Felix ursprungligen avsåg?

– Jag är säker på att det finns sådana låtar i gömmorna, men de har hittills aldrig getts ut officiellt.

När vänskapen slutade i domstol

2002 tog samarbetet slut. Projektnamnet Silke Bischoff levde dock vidare.

Efter uppbrottet fortsatte Felix Flaucher att jobba under namnet Silke Bischoff. Enligt Kretschmann skrev han på ett nytt skivkontrakt utan att först prata med honom. Det blev början på en bitter juridisk strid mellan två människor som en gång hade byggt hela projektet tillsammans.

Efter ditt avhopp 2002 följde en uppmärksammad juridisk konflikt om rättigheterna till namnet Silke Bischoff. Varför var själva namnet så viktigt att försvara juridiskt i stället för att bara stänga kapitlet och börja om från början? Och hur påverkade den perioden din relation till den musik ni hade skapat tillsammans?

– När jag lämnade bandet upplöstes det. Felix skrev dock under ett skivkontrakt med ett majorbolag under namnet Silke Bischoff utan att diskutera det med mig på förhand. Ett album släpptes under namnet Silke Bischoff, och för mig var det helt enkelt inte okej.

– Jag hade inget annat val än att vidta rättsliga åtgärder för att återfå min 50-procentiga andel av namnrättigheterna. Det var ingen lätt tid för mig. Det kändes som en kamp mellan David och Goliat, men till slut vann jag den kampen. Felix döpte därefter om projektet till 18 Summers.

– Jag ville bara återta det som rättmätigt var mitt. Den här konflikten förändrade däremot aldrig värdet i det vi hade skapat tillsammans. Oavsett vad som hände, vare sig tiderna var goda eller svåra, väljer jag att minnas framför allt åren då vi var goda vänner och skapade något speciellt tillsammans.

De hann bli vänner igen

Femton år senare möttes Axel Kretschmann, Felix Flaucher och Frank Schwer igen. Då var Felix tyvärr svårt sjuk.

Det blev ingen comeback. Det blev en chans att reda ut det som fanns kvar mellan dem.

Det finns dokumenterat att du, Felix och Frank Schwer lyckades försonas 2017. Vad fick er att mötas igen efter 15 år av separation, och hur viktigt var det att få ett personligt avslut innan Felix gick bort?

– Man kan definitivt kalla det för en form av försoning. Felix var redan väldigt märkt av sin sjukdom vid den tidpunkten, men jag har fortfarande en stark känsla av att han också upplevde vårt möte som en lättnad och att vi slöt fred.

– Jag kan så klart inte svara på hur mycket tröst det i slutändan gav honom. Men för min egen del var det otroligt viktigt och betydelsefullt att vi fick chansen att ses en sista gång innan han gick bort, så att vi kunde reda ut de där känslorna som fortfarande låg och skavde mellan oss.

Att höra sitt yngre jag igen

När Kretschmann senare började gräva i arkiven bland gamla masterband och videoinspelningar blev arbetet med Silke Bischoff också till en nostalgisk konfrontation med den egna ungdomen.

Att återvända till de ursprungliga masterbanden inför samlingen Tears måste ha varit en känslomässig process. Upptäckte du detaljer i den tidiga produktionen eller outgivna idéer som överraskade dig?

– Självklart är det en väldigt känslomässig upplevelse att gå tillbaka till sitt förflutna, eller snarare sin egen ungdom, på ett så intensivt sätt efter alla dessa år. Det handlar ju inte bara om ljudinspelningarna, utan också om en enorm mängd videomaterial som kastar en rakt tillbaka till den tiden.

– För mig var det särskilt intressant och även lärorikt att gå igenom alla låtar igen i detalj, inte minst inför förberedelserna för liveframträdandena. Ibland känns det som att läsa noterna till ett annat liv. Jag kan fortfarande känna igen min egen handstil i det, men jag är inte längre samma person.

– Det som överraskade mig mest var hur konsekvent vi faktiskt var trogna vår egen stil under nästan ett helt decennium. När jag ser tillbaka kan jag bara konstatera att även om det krävde en enorm arbetsinsats, så var det absolut värt allt slit. Inte bara för att det dök upp outgivna låtar som jag själv nästan hade glömt bort, utan också för att den här djupdykningen visade mig hur enormt mycket kreativitet och energi vi faktiskt plöjde ner i projektet på den tiden.

Tillbaka på scen utan Felix

Att lyssna på gamla inspelningar är en sak. Att åter stå på scen under namnet Silke Bischoff utan Felix är något annat.

När projektet återvände live fanns bland andra Alexander Veljanov från Deine Lakaien och Sven Friedrich från Solar Fake med. Frågan var hur musiken skulle kunna framföras utan att försöka återskapa något som inte längre fanns.

Att framföra det här känslomässigt laddade setet på WGT, tillsammans med tunga namn som Alexander Veljanov från Deine Lakaien och Sven Friedrich från Solar Fake, blev ett gigantiskt ögonblick. Hur kändes det rent fysiskt att kliva upp på scenen under namnet Silke Bischoff utan att ha Felix vid din sida?

– Idén om att väcka liv i projektet på scenen igen föddes för ungefär fyra år sedan. För min del var det helt avgörande att alla inblandade verkligen förstod vad det här handlade om, och att de genuint ville vara en del av det.

– Mitt absolut största ansvar var att se till att vi gjorde det här med värdighet och full respekt för Felix. Huruvida vi faktiskt skulle lyckas med det var något jag bara kunde bedöma efteråt, när konserten väl var över. Men jag tycker verkligen att vi hittade helt rätt väg.

– För mig fanns egentligen bara två möjligheter: antingen skulle det fungera, eller så skulle det floppa totalt. I slutändan blev det en stor framgång och en oförglömlig konsert. Med Alexander Veljanov och Sven Friedrich hade vi hittat de perfekta sångarna.

– I början diskuterade vi om vi skulle ta spela under ett annat namn. Till slut bestämde vi oss dock för att använda det ursprungliga namnet.

– Det var inte som att gå upp på scen utan Felix. Han var där tillsammans med oss, genom sina texter, sina melodier och stämningen i musiken som vi skapade tillsammans.

– Men tyvärr kunde jag själv inte riktigt se konserten, eftersom jag stod på scen…

Den sista kommentaren bryter av sympatiskt mot allvaret. Men Kretschmann ser alltså inte konserten som ett försök att ersätta Felix. För honom finns Felix hela tiden med i låtarna.

Play

”Hippies in black” – darkwave-scenen lever vidare

Silke Bischoff återvänder också till en scen som förändrats sedan 90-talet. Den är mer internationell, äldre band hittar nya lyssnare och Kretschmann själv har ett bra uttryck för människorna som fortfarande håller den vid liv: ”hippies in black”.

Hur ser du på dagens darkwave-scen om du jämför med 1990-talet? Upplever du en genuin kreativ renässans inom genren, eller handlar det mest om ännu en nostalgivåg?

– Enligt min mening har scenen vuxit. Även om den kanske har blivit mindre i vissa regioner har den utvecklat en ny känsla av gemenskap och blivit mycket mer sammanhållen på internationell nivå. Det kan man se på festivalerna, som nu lockar besökare från hela världen.

– För mig är människorna på den här scenen ”hippies in black”. Det en mycket fredlig gemenskap som, bortom mainstream, fortsätter att ge okända artister och band en plats där de kan dela sin musik och kreativitet med publiken.

– Jag har en känsla av att den här sortens nostalgi kommer att fortsätta locka folk, och kanske till och med bana väg för en helt ny renässans. Personligen känner jag mig fortfarande väldigt hemma i den här scenen och ser ljust på framtiden.

Tre låtar att börja med

För den som aldrig hört Silke Bischoff återstår frågan. Var börjar man?

Vilken Silke Bischoff-låt tycker du själv är mest underskattad eller förbisedd av den bredare publiken?

– ”The Union”.

On The Other Side” är fortfarande en tidlös hymn inom goth-subkulturen. Varför tror du att just det arrangemanget fortsätter att beröra så djupt – till och med yngre fans som inte ens var födda när låten spelades in?

– Förmodligen för att det helt enkelt är en bra låt. Det som gör mig särskilt stolt är att den här versionen producerades på en fyraspårsbandspelare.

Det är svårt att argumentera mot det. En bra låt är fortfarande en bra låt, fyraspårsbandspelare eller inte.

Om någon upptäcker Silke Bischoff för första gången i dag, vilken enda låt tycker du att de bör höra först för att verkligen förstå projektets själ?

– Jag skulle föreslå ”Under Your Skin”. Jag tycker att den fångar allt, texten, sången och melodierna som Silke Bischoff verkligen representerar.

Play

Rösten som väntade i över tre decennier

Historien slutar där den började. Med ”Tears” och en inspelning från 1992. Där spelade Axel Kretschmann och Felix Flaucher in låten i barndomsrummet. Den gavs aldrig ut i den formen och försvann in i arkivet. Tills Kretschmann hittade den igen.

– Jag spelade in låten ”Tears” 1992 under en session med Felix i min lilla hemmastudio, som låg i mitt barndomsrum. Då bestämde vi oss för att inte släppa låten i den här formen.

– När jag gick igenom mitt arkiv på jakt efter outgivet material hittade jag demoversionen av ”Tears” igen. 2025 byggde jag om ljudbilden tillsammans med Olaf Wollschläger. Vi valde medvetet att behålla det ursprungliga arrangemanget oförändrat och arbetade bara om den ljudmässiga realiseringen.

– Det jag tycker är särskilt anmärkningsvärt är Felix djupa sångstil, som blev betydligt mindre framträdande efter det första albumet. Den här karakteristiska, mörka rösten var ett av de definierande elementen under Silke Bischoffs tidiga kreativa period och ger ”Tears” dess alldeles speciella karaktär.

Det är det som gör ”Tears” speciell. Inte bara att en tidigare outgiven Silke Bischoff-inspelning hittats efter mer än tre decennier, utan att Felix Flaucher fortfarande finns där.

Två unga musiker i ett pojkrum, långt innan uppbrottet, rättsprocessen och försoningen.

För den som redan är bekant med Silke Bischoff är det en bit förlorad historia som nu återvänder. För alla andra är det här den perfekta platsen att börja på:

”Under Your Skin”.