Från Rammstein till Dissection: EPTA7 har vaknat efter tio års tystnad

EPTA7 bildades i Dublin 2012, försvann in i en lång tystnad och återvände mer än ett decennium senare. På debutalbumet Here Come the Freaks samsas industrial metal med elektronik, darkwave, skräckfilmsstämningar och ett starkt visuellt tänkande. För Zero berättar Gianz om återkomsten, Rammstein-riff, Lovecraft, kärleken till svensk metal och varför nästa kapitel riktar blicken mot Europa.

EPTA7 började som ett fyrmannaband i Dublin med BP Snow på sång, Dave Peach på gitarr, Miss Grey på bas och bakgrundssång samt Gianz på trummor, samplingar och bakgrundssång. När livet förde medlemmarna åt olika håll hamnade projektet så småningom i vila.

Men låtarna försvann aldrig helt.

Here Come the Freaks kommer mer än tio år efter EPTA7:s första inspelningar. Varför tog det så lång tid att få fram ett album, och vad fick er till slut att väcka bandet till liv igen?

– Det var verkligen ingen tioårsplan! EPTA7 startade i Dublin 2012, men efter de första inspelningarna tog livet oss åt olika håll. Miss Grey och jag flyttade så småningom från Dublin till Cork, medan BP Snow och Dave Peach blev kvar i Dublin. Sakta men säkert gick projektet in i en lång tystnad.

Musiken fanns ändå kvar. Låtarna, inspelningarna och den värld de hade börjat bygga låg ofärdiga i bakgrunden.

– I början av 2026 började saker oväntat röra på sig igen. Industrial Fog spelade en viktig roll i den processen. Han kom in under den nya fasen och hjälpte oss att väcka det gamla materialet till liv. Han har senare lämnat EPTA7, men hans medverkan gav oss en del av den energi vi behövde för att öppna de gamla inspelningarna igen.

Tanken var inte att bara restaurera det gamla.

– Vi började bygga om och forma om låtarna med de verktyg, erfarenheter och idéer vi har i dag. Plötsligt slutade det kännas som ett arkeologiskt projekt och började kännas som ett band igen.

Resultatet blev ett album där delar av det tidiga EPTA7 fortfarande finns kvar, men där uttrycket har förändrats ordentligt.

Hur mycket av det ursprungliga EPTA7 hör man fortfarande på Here Come the Freaks?

– Ganska mycket. Det här är inte ett nytt band som bara använder ett gammalt namn. Det finns en verklig kontinuitet mellan det vi spelade in under de första åren och det man hör i dag.

Riff, strukturer, rytmiska idéer, atmosfärer och delar av äldre inspelningar finns kvar. Däremot har sättet att bygga musiken förändrats.

– Det tidiga EPTA7 låg betydligt närmare ett mer renodlat industrial metal-band. Gitarrerna dominerade mer och låtarna var generellt rakare. När vi återvände blev vi mycket mindre intresserade av att passa in i en specifik genre. Elektronik, samplingar, ambienta ljud och filmiska element blev viktigare.

Gianz sammanfattar förändringen ganska träffande:

– I början försökte vi skapa låtar. I dag försöker vi allt mer skapa platser.

Från Rammstein till mörk elektronik

Det hörs också på albumets olika spår. “Kartoffeln” ligger närmast den direkta, mekaniska industrial metal-sidan “Fallen Gabriel” är mer uttalat metal, medan “The Walls Breath” arbetar mer med psykologisk oro och filmisk stämning “Frozen Town” rör sig längre mot elektronik och atmosfär, och i “Freaks Circus” kommer den teatrala och groteska sidan fram tydligare.

Play

Vilka låtar tycker du själv bäst visar de olika sidorna av EPTA7?

– Beroende på vilken låt du hör först kan du få en helt annan bild av vad EPTA7 är “Kartoffeln” representerar förmodligen vår mest direkta industrial-sida. Den är tung, mekanisk och bygger på ett enkelt, närmast tvångsmässigt riff.

Och Rammstein-kopplingen försöker han inte direkt gömma.

– Det är ingen idé att låtsas något annat. Riffet i “Kartoffeln” för tankarna direkt till Rammstein. Det var vi fullt medvetna om, och till och med den tyska titeln leker lite med den kopplingen.

Play

Nine Inch Nails har påverkat på ett annat sätt.

– Där handlar det mindre om att återskapa ett speciellt NIN-sound och mer om idén att elektronik, oljud, samplingar och imperfektioner kan vara en del av det emotionella språket i tung musik.

Moonspell och Type O Negative har framför allt lämnat spår i atmosfären. Gianz lyfter även Iron Maiden, Black Sabbath, Amorphis och Dissection som betydelsefulla namn.

– Jag har alltid älskat musik där mörker inte bara betyder aggressivitet. Det kan vara melankoliskt, sensuellt, teatralt eller till och med vackert.

Skräcken sitter inte i monstret

En annan viktig inspirationskälla finns utanför musiken. H.P. Lovecrafts skräckvärld återkommer när Gianz pratar om EPTA7:s idéer och estetik.

Vad var det hos Lovecraft som fascinerade dig, och hur har det tagit sig in i musiken?

– Det som fascinerade mig var aldrig bara monstren. Det var tanken på att det mest skrämmande ofta är det man inte helt kan se eller förstå.

Han fastnade för hur något till synes normalt gradvis kan börja framstå som fel.

– Ett hus, ett landskap, ett ljud eller till och med en människa kan plötsligt bli främmande och hotfull. Jag har alltid tyckt att det är mycket mer obehagligt än renodlad skräck.

“The Walls Breath” är kanske det tydligaste exemplet.

– Idén är otroligt enkel. Du befinner dig i ett välbekant rum, men någonstans börjar du känna att väggarna andas. Ingenting behöver hoppa fram. Själva rummet har blivit hotet.

Play

Det handlar alltså mindre om att skriva låtar om Cthulhu och mer om att använda Lovecrafts rädsla för det okända i vanliga miljöer.

– Monstret är mycket mer skrämmande när du inte riktigt vet var det finns, eller om det kanske redan finns inom dig.

Även bandnamnet har fått sin egen lilla mytologi. Epta är grekiska för sju, vilket gör EPTA7 till ett slags ”seven-seven”. Med åren har siffran börjat dyka upp i artwork, bilder och små visuella detaljer.

– Sju förknippas traditionellt med perfektion, fullständighet och tur, medan EPTA7:s värld vanligtvis är allt annat än perfekt. Så kanske är EPTA7 vår korrumperade version av lyckotalet sju.

”Svensk death metal har alltid varit en av mina favoritvärldar inom musik.”

En oväntat stark svensk koppling

EPTA7 har italienska rötter och föddes på Irland. Men när Zero frågar om Sverige visar det sig snabbt att svensk musik knappast är främmande mark.

Har svensk eller skandinavisk musik gjort något avtryck på dig?

– Absolut. När det gäller Sverige slår ni i princip in en öppen dörr hos mig, eftersom svensk death metal alltid har varit en av mina favoritvärldar inom musik.

At the Gates, In Flames och Dark Tranquillity nämns snabbt, tillsammans med Arch Enemy och Amon Amarth. På den mörkare sidan lyfter han Dissection och Naglfar.

– Dissection har varit särskilt viktiga för mig. Kombinationen av aggressivitet, melodi och en otroligt kall, mörk atmosfär gick långt bortom att bara vara extrem metal. Det visade mig hur tyngd och atmosfär kunde samexistera utan att det ena försvagade det andra.

Katatonia, Therion och Tiamat finns också med på listan.

– Jag tycker att Tiamats utveckling är fascinerande. De började i betydligt mer extrema metalrötter och rörde sig sedan mot mörkare, gotiska, atmosfäriska och experimentella områden.

Det är kanske också något han själv tagit med sig från den svenska scenen.

– Sverige har en otrolig tradition av tung musik, men också en vilja att blanda mörker, melodi, atmosfär och experimentlusta.

Någon direkt koppling mellan EPTA7 och den svenska scenen finns ännu inte.

– Men Sverige har definitivt haft en koppling till mig som musiker och lyssnare under många år.

En EPTA7-konsert är fortfarande en tanke

Det finns däremot inga turnédatum att boka in än. EPTA7 är i nuläget framför allt ett studio- och visuellt projekt.

Om EPTA7 en dag börjar spela live, hur vill du att en sådan konsert ska se ut? Och lockar Sverige?

– Vi har inga omedelbara planer på att ta bandet ut på vägarna. Men om vi gör det tror jag inte att en traditionell rock- eller metalkonsert skulle passa oss.

Visionen är betydligt större än ett band framför en backdrop.

– Scenen skulle snarare kännas som en filminspelning än en vanlig konsertscen. Projektioner, skärmar, ljus, dimma, störande bilder och element från EPTA7:s universum skulle finnas genom hela föreställningen.

Han nämner Rammstein och de senare Pink Floyd-produktionerna som exempel på själva tankesättet, samtidigt som han är noga med att inte jämföra EPTA7 med dem i skala.

– Det som fascinerar mig är idén att man inte bara går dit för att höra låtar man redan känner till. Man går in i en audiovisuell upplevelse som är skapad som en helhet.

Och Sverige?

– Absolut. Efter allt jag sagt om hur viktig svensk musik varit för mig skulle det ha en speciell betydelse att spela där. Det finns ingen EPTA7-turné runt hörnet, men om vi en dag bestämmer oss för att släppa ut den här varelsen på en scen skulle Sverige vara ett väldigt bra ställe att göra det på.

Nästa blick riktas mot Europa

EPTA7 har redan börjat arbeta vidare. Nästa projekt har fått namnet Schengen Reloaded.

Där Here Come the Freaks främst behandlar individuella rädslor, minnen, trauma och isolering vill Gianz nu rikta blicken utåt.

Ni har tidigare berättat att mer musik är på väg och att framtida material rör sig mot samhälle, Europa, gränser och nationalism. Vart är EPTA7 på väg?

– Nästa steg har redan ett namn: Schengen Reloaded. Om Here Come the Freaks till stor del handlade om inre och individuella rädslor, riktar Schengen Reloaded kameran utåt.

Schengen används mer som symbol än som ett bokstavligt politiskt ämne.

– Idén om gränser som försvinner och sedan psykologiskt eller fysiskt återkommer är väldigt stark för mig. Europa ägnade årtionden åt att försöka ta bort barriärer, medan vi i dag verkar allt mer upptagna av att bygga upp dem igen, mellan länder, mellan grupper och ibland inne i våra egna huvuden.

Det finns också en personlig dimension. EPTA7:s medlemmar är italienare, projektet föddes och utvecklades på Irland och Gianz och Miss Grey har nyligen flyttat vidare till Spanien.

– Europa är därför inget abstrakt politiskt koncept för oss. Det är något vi faktiskt har levt. Vi har byggt våra liv i olika europeiska länder och i grunden känner vi oss europeiska.

Musikaliskt ska industrial metal-grunden finnas kvar, samtidigt som elektronik och filmiska element får ännu större utrymme.

– Here Come the Freaks frågade ungefär: ”Vad är du rädd för när du är ensam?” Schengen Reloaded frågar: ”Vad är vi rädda för när vi är tillsammans?”

Med ett album som rör sig mot samhällsfrågor blir nästa fråga ganska naturlig.

Tycker du att artister bör prata öppet om politik och samhällsfrågor, och hur politiskt är du bekväm med att låta EPTA7 bli?

– Först och främst tycker jag att en artist är en människa innan han eller hon är artist. Och varje människa har, vare sig man vill erkänna det eller inte, någon form av social och politisk syn på världen.

Det betyder enligt Gianz inte att alla musiker måste göra politisk musik.

– Absolut inte. Man kan skriva om kärlek, död, skräck, fantasy eller vad som helst under hela sitt liv. Men jag accepterar inte idén att musiker på något sätt inte borde prata om politik. Varför skulle de inte göra det?

Han poängterar samtidigt att EPTA7 inte vill tala om för publiken vad den ska tycka.

– Någon kan älska en EPTA7-låt och samtidigt vara helt oense med vår syn på Europa, nationalism eller något annat. Det är helt okej. Vi är musiker, inte ett politiskt parti, och ett album är ingen röstningsinstruktion.

Men det betyder inte att bandet måste vara neutralt.

– Att inte tala om för människor hur de ska tänka är något helt annat än att inte ha någonting att säga.

Två personer i centrum, men kanske inte för alltid

I dag består EPTA7 av Gianz och Miss Grey. Industrial Fog deltog i återkomsten och arbetet med materialet till Here Come the Freaks, men har sedan lämnat projektet.

Till sist, EPTA7 började som ett fyrmannaband, medan du och Miss Grey nu verkar vara kärnan. Hur ser bandet ut i dag?

– Just nu är Miss Grey och jag de två återstående medlemmarna, men jag skulle beskriva det mer som en situation som uppstått av nödvändighet än som ett medvetet beslut att permanent göra EPTA7 till en duo.

De kan fortsätta arbeta på egen hand och har redan mycket material inspelat och under utveckling. På längre sikt vill de däremot hitta fler personer.

– Vi behöver musiker som inte bara kan bidra tekniskt, utan som också förstår den allt mer ovanliga blandningen av metal, elektronik, atmosfär och visuellt berättande som EPTA7 har blivit.

Någon brådska finns inte.

– Att hitta rätt personer är mycket viktigare än att så snabbt som möjligt bli ett fyrmannaband igen. Kemi och en gemensam förståelse för vart EPTA7 är på väg betyder enormt mycket för oss.

Och kanske finns de redan någonstans där ute.

– Nästa medlemmar i EPTA7 kan helt enkelt vara människor vi ännu inte har träffat.