Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Han var popstjärna redan som nittonåring, Stockholmsnattens konung och en helt unik språkbegåvning. Ändå har bilden av Olle Ljungström ofta reducerats till tragiska anekdoter. I den nya biografin ”Jag lät mitt rykte ta min plats” vill Fredrik Emdén flytta tillbaka strålkastarljuset till musikern och konstnären. Zero Magazine har pratat med honom om att balansera mörker med ljus, oväntade upptäckter i skärgården och vikten av att ge Ljungströms musikaliska arv upprättelse.
Hej, Fredrik, och tack för att du tagit dig tid att svara på några frågor! Hur har det varit att göra en bok om Olle Ljungström? Är det svårt att hålla den journalistiska distansen till någon vars konst har betytt mycket för dig personligen?
– Visst har Olle Ljungström varit betydelsefull för mig, både språkligt och som artist. Jag hade just flyttat till Stockholm när Olle stod på toppen av sin solokarriär. Han var snudd på gudalik då. Men nej, efter trettio år som journalist har jag inte svårt för att hålla den professionella distansen till det jag skriver om.
Vilka sidor av Olle upptäckte du under arbetet som du inte själv kände till innan du började?
– Att han var en habil seglare! Det var för mig lika överraskande som om någon sagt att han var medlem i Jehovas Vittnen. Under 1990-talet var ju Olle Stockholmsnattens konung, en rastlös, barhoppande konstnärssjäl. Men hans kärlek till skärgården var stark och han var även en naturmänniska.
Boken spänner över nästan fyra decennier, från genombrottet med Reeperbahn till solokarriären och succén i Så mycket bättre. Vilken period i Olle Ljungströms liv tyckte du var mest komplex och mest utmanande att skriva om?
– Att skriva om perioden mellan Reeperbahn och soloåren, mellan 1984 och 1992, har ju varit komplext på det sättet att den har varit lite av ett mysterium för oss fans. Men samtidigt blev det ju det mest spännande. En annan utmaning har varit att alla som jag pratat med har en oerhört tydlig bild av Olle som person, men dessa bilder kan skilja sig åt mycket sinsemellan.
Du har nämnt att det är sorgligt hur bilden av Olle Ljungström ofta reducerats till anekdoter om missbruk och skröplighet mot slutet av hans liv. Hur har du arbetat i din bok för att i stället lyfta fram musikern och konstnären Ljungström?
– Exakt, jag tycker att det har varit beklämmande. Samtidigt vill jag inte skönmåla det liv Olle levde, som var fullt av sjukdom och bräcklighet. Men jag vill ge läsaren en bredare bild och en förståelse för att en människa inte enbart är på det ena eller det andra sättet; man kan vara både och. Ja, det förekom att han trillade av scener, men han var samtidigt en omtänksam vän. Han hade ju en personlighet som tog mer plats än vad som ryms på en tidningssida.
Hur hanterade du balansen mellan att skriva en respektfull biografi och att samtidigt inte väja för de mörkare och mer destruktiva sidorna av Olles liv?
– Genom att sakligt balansera det mörka med det ljusa.
Hur har dialogen och samarbetet med Olles familj och närmaste vänner sett ut under bokens gång? Var det några historier som de bad dig att utelämna?
– Nej, ingen av dem jag pratat med har bett mig utelämna något. Däremot finns det saker som jag själv har valt att strunta i, inte nödvändigtvis av hänsyn till andra, utan för att dessa historier inte tillförde något till kärnan i berättelsen.
Bokens titel är ”Jag lät mitt rykte ta min plats”. Hur skulle du säga att Olle själv balanserade mellan sitt verkliga jag och det rykte eller den offentliga persona han bar med sig?
– Olle Ljungström blev hyllad popstjärna som nittonåring, så han levde i stort sett hela sitt vuxna liv i offentligheten. Vem som helst som gör det utvecklar såklart ett behov av att få veta att det pratas om en. Jag tror att han njöt av det. Ibland bidrog han ju till det själv. När han berättade att han skrivit en bok som hette ”Kända tjejer som jag har knullat” visste han ju exakt vad han gjorde, trots att det egentligen inte fanns någon bok. Samtidigt återkom han ofta till hur trött han var på att prata om sprit och droger. Så det var nog en svår balansgång för honom.
Om Olle inte hade blivit musiker, tror du att han hade blivit en hyllad poet eller författare, eller krävdes musiken som inramning för att hans ord skulle landa rätt?
– Absolut, han hade säkert kunnat bli framgångsrik poet eller författare, hans språkliga talang var så unik. Men då hade han behövt ha en bra redaktör. För när det gäller låttexterna ska en del av stringensen tillskrivas hans låtskrivarpartners, framför allt Heinz Liljedahl, som kunde säga vad som funkade eller vad som borde strykas.
Om du skulle sätta ihop en spellista med fem Olle Ljungström-låtar som bäst sammanfattar boken, vilka skulle det bli?
– Åh, så svårt! Men såklart skulle den inledas med ”Vänner för livet” med Webstrarna, som skrevs om honom och som framförs som en duett mellan Olle och Petter Eklund. Det är från den låten som boken har hämtat sin titel. Sedan ”Älskling du är som en pistol” med Reeperbahn, där Olle sjunger ”om det är något som känns så vill jag ha mer”, vilket känns som hans livsfilosofi. Jag skulle också ha med någon av hans kärlekslåtar, som ”Du och jag”, för att illustrera hans oerhört romantiska ådra. ”Jag och min far” må vara uttjatad, men den beskriver den komplexa relationen till familjen. Dessutom finns det en spännande historia bakom den som tidigare var okänd för mig. Och så ”Att vi älskar”, som ju får illustrera Olles poetiska skärpa. Har någon i det här landet någonsin skrivit en textrad bättre än ”vi stod fyra tusen mil ifrån varann, så nära som man rimligen kan vara”? Och så vill jag ha med någon av hans låtar som rymmer hans förkärlek till det absurda, som ”Vissa funktioner”. Men nu blev det sex låtar, va? Och då har jag inte ens nämnt ”Förnedringen” med Reeperbahn som jag bara inte kan sluta lyssna på.
Var har du suttit och skrivit den här boken? Har du ett kontor eller har du jobbat på kaféer, tåg och vid köksbordet? Är du förresten en författare med strikta rutiner eller brukade det bli sena nätter när inspirationen flödade?
– Den här boken har tagit ett år att göra, från att idén kläcktes till att den nu kommer från tryckeriet. Det är ganska kort tid. Samtidigt har jag arbetat heltid som redaktör. Och så har jag och min fru genomfört en flytt till en ny lägenhet. Så boken har skrivits lite överallt och så fort tillfälle har givits. Men i vintras hyrde jag en lägenhet i Berlin under några veckor och kunde jobba koncentrerat med manuset. Det var inspirerande, även om Olle såklart hellre skulle sett att jag åkt till Paris.
Du har tidigare skrivit om Lars Winnerbäck. Finns det något som fascinerar dig med svenska manliga textförfattare och artister?
– Jag skulle inte påstå att jag särskilt dras till svenska manliga artister, även om jag kan förstå att det upplevs så. När det gäller Winnerbäck, så var det en kombination av olika saker. Dels en nyfikenhet inför att Lasse på samma gång kan vara en av landets största artister och relativt hemlig som person, dels möjligheten att få göra samma sak som Chris Heath gjorde med sina böcker om Pet Shop Boys: att vara en fluga på väggen under en turné. När det gäller Olle, så tyckte jag helt enkelt att det var orättvist, på gränsen till oförskämt, att det inte fanns en regelrätt biografi om honom. Han förtjänar det.
Har du redan börjat skissa på nästa person du vill skriva om, eller behöver du en paus nu?
– Idéer finns! Men mer än något annat borde jag ägna tid åt att färdigställa min bok om bandet Knivderby innan jag kastar mig över något nytt.
När man har levt så nära en annan människa i tankarna under så lång tid, hur känns det nu när boken är skickad till tryck? Blir det en tomhet eller bara en enorm lättnad?
– Det är alltid en blandning av tomhet och lättnad, men också mellan hybris och tvivel. Jag vet att jag inte fått med allt, men fick jag med det mest väsentliga? Det som gläder mig och som skänker mig viss trygghet är att flera personer som stod Olle nära säger sig känna igen honom i min beskrivning.
Vad vill du ska dröja sig kvar hos läsaren när sista sidan av ”Jag lät mitt rykte ta min plats” är utläst?
– Såklart vill jag först och främst att läsaren ska kasta sig över Olles musik och upptäcka, eller återupptäcka, hans storhet som låtskrivare och artist. Sedan hoppas jag att en och annan påminns om att vi inte, i alla lägen, måste acceptera omvärldens strukturer eller normer. Olle Ljungströms liv må ha varit alldeles för kort, men han levde det helt på sina villkor. Det finns något befriande i det.
