Way Out West dag 3: Saint Etienne gav gåshud, Terra växte ur Linné och Svart Ridå satte punkt

Rygg, fötter och huvud börjar säga ifrån. Men när Saint Etienne väntar i Slottsskogen är det bara att snabba på med gårdagens redigering och ge sig in igen. Way Out West avslutar med ännu en dag där det är svårt att hinna med allt. Terra visar att Linné redan känns för litet, Lorde spelar inför en jättepublik och Svart Ridå ger Zero precis den avslutning vi vill ha.

Vi kommer relativt tidigt till området, åtminstone med lördagsmått. Efter två festivaldagar börjar kroppen påminna om att man inte längre är 25.

Vädret fortsätter dessutom att vara närmast löjligt bra. På en festival där avstånden mellan scenerna snabbt blir ett träningspass är man väldigt tacksam över att slippa göra samma promenader i lera och ösregn.

Saint Etienne, kanske för sista gången

Saint Etienne är en av årets där sena bokningarna som verkligen fick mig att reagera. Spelningen flyttas dessutom från 14.00 till 16.00, vilket i vårt fall är ganska välkommet.

Väl på plats börjar det dock med teknikproblem. Det blir ett längre avbrott och känslan efter tre dagar är att Way Out West haft ovanligt mycket strul med tekniken i år.

När Saint Etienne väl får ordning på sakerna finns ändå stunderna där. Sarah har tappat lite av både utstrålningen och rösten jämfört med de bästa gånger jag sett bandet, men ibland är det fortfarande väldigt vackert. Publiken vet också exakt varför den är där.

När ”He’s on the Phone” avslutar kommer den där lilla gåshuden ändå.

Kanske var det sista gången jag såg Saint Etienne. Det var inte den bästa konserten jag sett med dem, men jag går därifrån väldigt nöjd över att ha fått ännu en chans.

Terra har redan vuxit ur Linné

Göteborgs indiekungar, eller kanske numera Sveriges, behöver inte längre någon hjälp för att fylla en scen.

För två år sedan spelade Terra på Höjden. Då fick jag ta hjälp av vakter för att överhuvudtaget komma in och få en glimt av bandet. Nu har de flyttats upp till Linné och frågan är om inte även det tältet börjar bli för litet.

Hade årets line-up inte varit så extremt stark är det inte svårt att föreställa sig Terra på Flamingo eller Azalea. Det skulle inte förvåna mig om det är precis där vi hittar dem nästa gång.

Publiken är fullständigt med. Längst fram är det kaos på det bra sättet och Karl Sundström driver bandet framåt medan låtarna kommer på rad.

Problemet är bara att Lorde spelar samtidigt. Zero-redaktionen får därför göra det enda rimliga och dela upp sig mellan scenerna. På en festival med den här line-upen går det inte längre att vara överallt.

Lorde har publiken i handen

Lorde är på strålande humör och publiken är därefter. Att ha en låt som ”Royals” i bagaget hjälper förstås, men det är långt ifrån bara gamla meriter som bär konserten.

Showen ser vid första anblick ganska avskalad ut men förändras hela tiden. Skärmar och ljus rör sig runt henne och hon använder scenen betydligt mer än många andra popartister som bygger hela sin show kring gigantiska produktioner. Material från Virgin blandas med låtar som ”Supercut”, ”Team” och de självklara publikfavoriterna.

Däremot blir ett långt mellansnack om hennes första Sverige-besök som 16-åring lite väl utdraget för mig.

Och så röker hon på scen.

Rock’n’roll, kanske. Personligen tycker jag mest att det känns trist. 2026 känns cigaretten som scenrekvisita betydligt mer daterad än rebellisk.

Men det förändrar inte helheten. Lorde är en världsstjärna och uppträder som en.

Gorillaz behöver lite tid

Gorillaz är jag mer avvaktande till i början. Damon Albarn kliver ut på Flamingo inför en klassiskt stor finalpublik och konserten tar lite tid på sig innan den riktigt hittar mig. Men Gorillaz är också ett projekt som nästan måste få spreta. Det är lika mycket kollektiv som traditionellt band och gästerna kommer och går medan musikstilarna skiftar.

Yasiin Bey dyker upp i ”Stylo” och Yukimi Nagano kommer in för ”Empire Ants” och ”To Binge”. Albarn har ett stort gäng musiker omkring sig och de animerade Gorillaz-figurerna lever vidare på skärmarna bakom dem.

Efter hand växer konserten men måste erkänna att det inte riktigt är min grej. 

Svart Ridå avslutar festivalen på vårt sätt

Jag hade två svenska namn som jag framför allt ville hinna se i år, Esther och Svart Ridå. Esther missar jag eftersom Stay Out West till slut får ge vika för sömn och ålder. Men när Svart Ridå spelar några minuters promenad från Gorillaz finns inga ursäkter kvar.

Det här är hårt och bestämt från början och Svart Ridå har den där typen av liveenergi som gör att låtarna blir större. Moa Swanström spelar gitarr som om Höjden vore betydligt större än den faktiskt är och bandet har redan den där självklarheten som brukar komma senare i karriären.

När Moa ber hela publiken att sätta sig gör den det också. Sedan byggs allt upp igen och festivalens sista krafter pressas ur både band och publik. Det är precis så jag vill avsluta Way Out West.

Inte med den största scenen eller den dyraste produktionen, utan med ett svenskt band på väg någonstans och känslan av att nästa gång kanske Höjden inte längre räcker till.

Tre dagar är över. Fötterna är slut, huvudet behöver tystnad och datorn har fått arbeta mer än den borde under en helg.

Way Out West 2026 hade en line-up som på förhand nästan såg orimligt stark ut.

Nästa år vill Zero se: Placebo, The Radio Dept., Editors, Agent Side Grinder + EMMON, White Lies samt Esther och Svart Ridå igen.