Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Andra dagen på Way Out West bjöd på ännu en kväll där det nästan var omöjligt att hinna med allt. The Hives gjorde det The Hives alltid gör, Nick Cave reste sig efter en strulig start och Fcukers fick oss att inse att vi missat något på Höjden. Men framför allt tillhörde fredagen The Cure.
Vädret fortsätter att leverera och tur är väl det. Med årets line-up blir det många kilometer mellan scenerna och betydligt mindre tid i pressområdet än vanligt.
Samtidigt ska vi journalister numera inte bara hinna skriva. Det ska filmas, klippas och göras kortare format för TikTok, Instagram och allt annat som hör 2026 till. Tiderna förändras, men det är faktiskt ganska kul att hitta nya sätt att rapportera från en festival.
Fcukers får vår utsände att slå larm
När Fcukers spelar på Höjden springer Zeros utsände skribent Frans Jahnstedt iväg för att se vad New York-duon har att erbjuda. Rapporten tillbaka är ganska tydlig: vi andra missar något.
Fcukers blandar alt-dance och trummaskiner med en stökig New York-energi som får spelningen att hamna någonstans mellan konsert och intensiv hemmafest. Debutalbumet Ö kom tidigare i år och på Höjden går det att förstå varför det snackats så mycket om dem.
Frans är såld. Nästa gång får resten av Zero-redaktionen se till att vara där.
The Hives vet exakt vad de håller på med
Sedan kommer The Hives.
Vad ska man egentligen säga om ett band som har arbetat med ungefär samma grundidé så länge och fortfarande lyckas få den att kännas rolig? Pelle Almqvist styr Flamingo med det självförtroende som kommer av några decenniers intensivt turnerande.
”Come On!”, ”Hate to Say I Told You So”, ”Walk Idiot Walk” och ”Tick Tick Boom” sitter naturligtvis där de ska och det märks att bandet trivs med uppgiften. Senare under kvällen väntar både Nick Cave och The Cure, men The Hives har aldrig varit särskilt intresserade av att spela rollen som uppvärmare.
De behöver egentligen inte uppfinna sig själva igen. De behöver bara fortsätta vara väldigt bra på att vara The Hives.
Four Tet skapar dansgolv på Linné
På Linné har Four Tet inga problem att få publiken att dansa. Kieran Hebden har under lång tid byggt upp en publik som vet exakt vad den kommit för och framför scenen växer snabbt ett stort dansgolv fram.
Musikaliskt fungerar det, men rent visuellt finns mer att önska. Hebden står ganska lojt bakom sitt DJ-bord och på en festival där mycket runt scenerna är så genomarbetat känns presentationen märkligt anonym.
Det borde gå att göra betydligt mer av en Four Tet-spelning 2026. De redan övertygade framför scenen verkar dock inte bry sig nämnvärt. De dansar vidare.
Nick Cave reser sig efter teknikstrulet
Med en så stark line-up och eftersom Nick Cave & The Bad Seeds spelade på Way Out West så sent som för fyra år sedan väljer delar av Zero-redaktionen att se inledningen och sedan röra sig vidare. Zeros skribent Frans Jahnstedt stannar däremot kvar vid scenen och rapporterar resten av konserten.
Det börjar trevande. Nick Cave går på några minuter före utsatt tid, men problem med mikrofonerna under ”Get Ready for Love” gör att bandet får börja om.
Det tar dock inte lång tid innan problemen är glömda. När ”From Her to Eternity” drar igång har Cave hittat både scenen och publiken igen. Han har en scennärvaro som få andra och enligt Frans växer spelningen hela vägen fram till avslutningen.
Där sitter Nick Cave ensam vid pianot och spelar ”Into My Arms”. Vackrare behöver det faktiskt inte bli.
The Cure äger natten
För min del kretsar fredagen framför allt kring The Cure.
De inleder med ”Alone” och redan på andra låten, ”Pictures of You”, sjunger Slottsskogen med. Samtidigt börjar skärmarna strula och efter Nick Caves problem tidigare under kvällen hinner man bli lite orolig. Ska det bli en sådan där festivalspelning där tekniken hela tiden hamnar i vägen?
Som tur är ger problemen snart med sig och istället börjar en över två timmar lång resa genom en låtkatalog som få band kan konkurrera med.
”High”, ”Lovesong”, ”Burn”, ”Fascination Street”, ”A Night Like This”, ”In Between Days”, ”Just Like Heaven”, ”Play for Today” och ”A Forest”. Att rada upp låtarna säger egentligen ganska mycket i sig.
I ”A Night Like This” kommer dessutom Jason Coopers son Gabriel in och spelar saxofon. Med Simon Gallups son Eden också på scen börjar The Cure nästan anta formen av ett familjeföretag. Kanske finns det redan en plan för hur arvet ska leva vidare när gubbarna någon gång långt fram inte orkar längre.
Robert Smith själv är länge ganska återhållsam. Han sjunger, rör sig sparsamt och låter framför allt låtarna göra jobbet.
Det förändras när bandet kommer tillbaka för extranumret.
Inför ”Lullaby” tar Smith mikrofonen och konstaterar att han inte kan svenska och att det han säger på engelska ändå brukar bli dumt. Där någonstans händer något. Med Robert Smith-mått blir han plötsligt rena Duracellkaninen. Han rör sig över scenen, ler och bjuder betydligt mer på sig själv.
Sedan kommer hitsen på rad: ”The Walk”, ”The Lovecats”, ”Friday I’m in Love”, ”Close to Me”, ”Why Can’t I Be You?” och till sist ”Boys Don’t Cry”. Det blir nästan en halvtimme där The Cure visar vilken osannolikt stor popkatalog de faktiskt sitter på.
Jag hade gärna sett lite mer av den lekfulla Robert Smith tidigare under konserten. Inte för att musiken behöver det, utan för att just de små sakerna är vad som gör en konsert till något annat än ännu en perfekt genomförd kväll på turnén.
BAD WOLF och andra Cure-detaljer
För Cure-nörden finns förstås annat att studera också. Bakom Simon Gallup står BAD WOLF på utrustningen och samma text syns på hans bas. Det är ingen Cure-referens utan kommer från Gallups långvariga kärlek till Doctor Who. Han har genom åren använt flera referenser från serien på sina instrument och BAD WOLF har blivit något av hans återkommande signatur.
The Cure har dessutom tagit fram en unik t-shirt för varje stopp på festivalturnén. Göteborgsversionen är designad av Chris Skinner och föreställer ett krönt lejon, en bild som passar ganska bra in i Göteborg.
Och ja, Zero lottar ut tröjor i våra sociala medier. Vinnaren dras ikväll, så gå in på Facebook, Instagram eller TikTok och följ instruktionerna om ni vill vara med.
The Cure vägrar nästan gå hem
Way Out West brukar stänga vid midnatt, men The Cure verkar ha fått någon form av dispens. Efter två och en halv timme är klockan runt ett när ”Boys Don’t Cry” klingar ut.
Robert Smith verkar knappt vilja lämna scenen. Han går fram och tillbaka och tackar publiken flera gånger innan han till slut försvinner. Någon ”Charlotte Sometimes”, som dykt upp under andra spelningar på festivalturnén, får vi tyvärr inte den här kvällen.
Men det är svårt att klaga. The Cure visar återigen varför de fortfarande kan bära en festivalavslutning av den här storleken. Självklart finns nostalgin där, men de uppträder fortfarande som ett band som bryr sig om det de gör här och nu. Det håller, väldigt bra dessutom.
Problemen börjar istället när konserten är över och Zero ska hämta väskorna i pressrummet. Vid det laget är området nedsläckt, dörrarna stängda och backstageområdet i princip öde. För en kort stund ser det ut som att den här texten får skrivas utan dator, men med lite listighet lyckas vi till slut få ut våra prylar.
Way Out West dag två är därmed över. Nu ses vi vid Saint Etienne klockan 14.00 på lördag.
