Way Out West dag 1: Zara fyllde Slottsskogen, Moby överraskade och The xx var tillbaka

Zara Larsson samlade en publik jag aldrig tidigare sett maken till i Slottsskogen. Men när första dagen på Way Out West summeras är det minst lika mycket Moby, Anna von Hausswolff och en efterlängtad återkomst av The xx som stannar kvar. Lägg till strålande väder och ett festivalområde som återigen visar varför Way Out West är speciellt.

Jag har rapporterat från samtliga upplagor av Way Out West och det är alltid något speciellt med att gå in i Slottsskogen första dagen. I år kanske lite extra.

För om Way Out West vissa år har presenterat affischer där till och med en musikjournalist fått klia sig i huvudet över hälften av namnen, är det snarast motsatsen 2026. The Cure, Moby, Nick Cave & The Bad Seeds, Gorillaz, Lorde, Lily Allen. Listan kan göras betydligt längre.

Att festivalen är slutsåld är inte särskilt konstigt. Bokningsfakturan hade jag däremot gärna sluppit få på mitt skrivbord.

Och så har vi vädret.

Den som varit på Way Out West tidigare vet att regnjacka, gummistövlar och dubbla tröjor ofta varit en rimlig grundutrustning. Den här gången möts vi av sol och ett Slottsskogen som visar sig från sin allra bästa sida.

Området är dessutom, som vanligt, väldigt snyggt byggt. Montrarna, de små hängytorna och platserna där man faktiskt kan slå sig ner mellan konserterna är en viktig del av Way Out West. Att det sedan några år även går att ta en Norrlands inne på området gör inte saken sämre.

Lily Allen väljer sin egen väg

Lily Allen står tidigt för en av torsdagens mer annorlunda spelningar.

Det här är inte konserten där allt byggs för att maximera festivalpublikens händer i luften. Hon har istället valt ett mer sammanhållet och berättande upplägg där låtarna får bilda en helhet.

Det gör att man måste ge henne lite tid. Det kräver mer koncentration än mycket annat på området och passar förmodligen bättre för den som redan är inne i materialet än för den som bara råkar gå förbi Azalea.

Samtidigt är det skönt med en artist som inte anpassar allt efter festivalformatet. Lily Allen gör sin grej. Sedan får publiken bestämma om den vill följa med.

Zara Larsson fyller Slottsskogen

När Zara Larsson går på Flamingo strax före sju händer något jag aldrig tidigare sett på Way Out West.

Det är människor överallt.

Jag har rapporterat från festivalen sedan starten och kan inte minnas att jag sett så mycket folk framför en scen här tidigare. Man får leta sig runt träden för att överhuvudtaget hitta en vettig position.

Trots mängden människor är det inte riktigt det fulla tryck man skulle kunna förvänta sig. Kanske spelar den tidiga tiden in. Samtidigt känns bokningen av tiden ganska logisk. Zara har en bred och ofta yngre publik och runt omkring mig kan i stort sett alla texterna.

Det råder heller ingen tvekan om hur mycket Zara Larsson har vuxit som artist. Hon har blivit en av våra stora internationella popstjärnor och bär den enorma scenen med en självklarhet som inte fanns där på samma sätt för några år sedan.

Personligen är jag fortfarande inte helt säker på att Zara är den sorts artist jag traditionellt förknippar med Way Out West. Lite samma känsla hade jag kring Benjamin Ingrosso förra året. Men festivalen förändras och publiken har uppenbarligen inga sådana invändningar.

”Ruin My Life”, ”Lush Life” och ”Uncover” fungerar förstås precis som de ska.

Anna von Hausswolff skruvar upp allt

Hos Anna von Hausswolff på Linné är det en helt annan värld.

Efter en försenad start växer konserten långsamt fram ur orgel, gitarrer, rytmer och hennes enorma röst. När allt faller på plats är det svårt att värja sig. Hon är en fantastisk artist med låtar som faktiskt klarar av den här typen av massiv behandling.

Nicole Sabouné dyker dessutom upp på scen, vilket blir ett fint inslag.

Men för mig tippar det emellanåt över. När de allra högsta tonerna möter saxofonen och den redan stora ljudbilden läggs ytterligare ett lager på blir det lite för mycket. Jag föredrar Anna von Hausswolff när det finns någon liten öppning kvar i musiken.

Men det är en randanmärkning. Det här är fortfarande en artist som vågar låta stort, märkligt och kompromisslöst på en av Sveriges bredaste festivaler. Det behövs.

Moby får folk att vända om

Moby blir en av torsdagens stora positiva överraskningar.

Han öppnar med ”Bodyrock” och det märks direkt vad låten gör med området. Människor som precis är på väg vidare från Zara Larsson stannar till. Några vänder. Fler kommer springande mot Azalea.

Moby själv verkar dessutom på strålande humör. Ett återkommande ”thank you, thank you, thank you” blandas med hyllningar till omgivningarna och till Way Out Wests veganska profil.

Djurrättsfrågan ligger honom nära och här möts artist och festival på ett ovanligt naturligt sätt. När ”Why Does My Heart Feel So Bad?” tillägnas Jane Goodall blir kopplingen ännu tydligare.

Det är svårt att tänka sig en artist som passar bättre in i just den delen av Way Out Wests identitet.

Mot slutet kommer Jacob Lusk från Gabriels upp på scenen. Han sjunger bland annat ”When It’s Cold I’d Like to Die” och ”Natural Blues”, och där händer något alldeles extra.

Lusk har en sådan röst att hela konserten plötsligt lyfter ytterligare en nivå.

Moby hade jag höga förväntningar på. Han lyckas ändå överraska.

Äntligen The xx igen

Det här har jag väntat på.

Jag älskar The xx. Jag har följt Jamie xx solo, jag har följt Romy på egen hand och tyckt väldigt mycket om båda. Men hur bra de än är var för sig är det något annat när de tre står på samma scen som The xx.

Det är nio år sedan bandet senast spelade på Way Out West. Under tiden har jag flera gånger tänkt att jag bara vill se dem tillsammans igen.

Nu är dagen här.

Och redan efter några minuter förstår man varför The xx fortfarande är något helt eget.

Det är sparsmakat, mörkt och exakt. Oliver Sims bas rör sig genom Slottsskogen, Romys gitarr lämnar lika mycket utrymme åt tystnaden som åt tonerna och Jamie xx bygger försiktigt upp den där klubbpulsen under allting.

The xx behöver väldigt lite för att skapa väldigt mycket.

För mig är det här inte någon nostalgisk återkomst. Jag har fortsatt lyssna på dem och följt det de gjort var för sig. Snarare blir konserten ett kvitto på det jag hoppats på hela tiden.

De är fortfarande som bäst tillsammans.

En helt fantastisk spelning.

En torsdag som lovar mer

På VIP-området minglas det förstås också. Torsdagens elegantaste besök står Eva Dahlgren och Efva Attling för, som syns både ute på området, på Anna von Hausswolffs spelning och i samtal med folk på VIP-området.

Första dagen är avklarad.

Nu väntar bland andra The Cure, Nick Cave & The Bad Seeds, Four Tet, Lykke Li och The Hives.

Och har ni missat att vi lottar ut The Cures unika t-shirts är det läge att gå in på TikTok, Instagram eller Facebook och vara med innan vinnarna dras.

Följ oss också där under festivalen. Vi gör kortare nedslag från området och försöker ta pulsen på Way Out West medan det händer.