Storsjöyran 2026: Från kaotisk electropunk till själfull pop

Storsjöyran har ofta varit en festival där de största upptäckterna gömt sig en bit ned på affischen. Visst har publiken alltid lockats av de stora namnen på Stortorget, men festivalens verkliga styrka har varit mötet mellan det självklara och det oväntade. Det är där nya favoriter föds.

Årets affisch toppades av Orup, Magnus Uggla, Molly Sandén, Bolaget och The Ark, ungefär den typ av etablerade svenska radioakter som dominerat programmet de senaste åren. Det är naturligtvis en styrka att kunna samla den svenska artisteliten i lilla Östersund, men Storsjöyrans identitet har historiskt byggt på något mer än så.

På bara några minuters promenad kan man fortfarande lämna ett fullsatt klubbgolv där högoktanig electronica dånar ur högtalarna och kliva in framför en singer-songwriter som fångar publiken med små medel. Förr fanns ännu fler scener och ett bredare genremässigt spektrum, men även i årets återhållsamma program gick det att hitta några guldkorn som påminner om varför Storsjöyran fortfarande är värd resan.

Här är nedslagen vi gjorde på årets upplaga av landets äldsta stadsfestival.

Cockhouse

Ett elektroniskt punkband från Stockholm som inte bryr sig om raka linjer. Tvärtom kastar de sig mellan uttryck med samma självklarhet som andra byter gitarrackord. Ena stunden är det smått quirky electropop, nästa exploderar scenen i blippande synthar, drum’n’bass och beats som hämtat inspiration från The Prodigy. Här och där dyker även ett tydligt släktskap med Beastie Boys upp, samtidigt som vissa partier för tankarna till 90-talets Los Angeles-hiphop.

Det är ungt, spretigt och stundtals ganska kaotiskt, men på det där sättet som känns levande snarare än ofärdigt. Allt träffar inte mitt i prick, men energin gör att man gärna följer med på resan. Extra imponerande är den live-trummis som lyckas ge de annars programmeringstunga låtarna ett organiskt driv och lyfter konserten flera nivåer.

Linka Moja (US)

Trots en mindre inomhusscen blir Linka Mojas spelning en publiksuccé. Lokalen är full och publiken ger den amerikanska artisten ett varmt mottagande som märkbart berör henne.

Musikaliskt rör sig spelningen mellan singer-songwriter-uttryck och modern alternativ pop. Hon växlar mellan akustisk gitarr och elbas medan backing tracks bygger upp ljudbilden. Låtar som “Blood Orange” och “Hit and Run” visar hennes styrka som låtskrivare, även om flera låtar ibland känns nästan frustrerande korta, något som förstärks av att hon inte har livemusiker bakom sig.

Hela scenframträdandet är uttrycksfullt och låtmaterialet högklassigt, och många skulle nog gå över lik för att etablera samma publikkontakt som hon gör. Mellansnacket är personligt och spontant. Hon slänger in några svenska fraser och när någon ropar “I love you!” från publiken svarar hon med ett leende att de får säga det på svenska. “Vi älskar dig!” kommer svaret unisont, till hennes stora glädje.

Senaste singeln “Men R Dogs” är en trevlig electropopig låt som doftar lite house och blir nästan bättre med livesång. Linka Mojas låtar rymmer ofta tydliga budskap, ofta med feministiska teman, och mellan låtarna skulle hon vinna på att hitta formuleringar som knyter ihop berättelserna och låter publiken följa den röda tråden hela vägen genom spelningen. Istället verkar hon vilja ursäkta sig när hon säger “I don’t know why I’m in a men-hating phase”. Publiken tål säkerligen att budskapet framförs med självsäkerhet även i mellansnacket.

Läs mer: Linka Moja vägrar stanna i en genre

Teddybears

Teddybears har rutin, låtkatalog och ett namn som fortfarande väcker förväntningar på en partymix av electronic rock, pop, hip-hop, and dancehall. Därför blir det också extra tydligt när det inte fungerar fullt ut.

Inledningen känns oväntat skakig och sången hittar aldrig riktigt rätt, trots att Rigo ”Rodde” Ferman från Infinite Mass gästar på sång. Under “Hustla” försöker bandet få igång publiken, men lämnar mycket av jobbet åt åskådarna själva istället för att driva energin från scenen.

Under “Yours to keep” pratas det runt omkring mig i publiken om hur illa dett låter. Låten avbryts och tas om från början, möjligen som ett planerat grepp, men även efter omstarten fortsätter stämsången att svaja betänkligt. Den låter ärligt talat som skräp. Avslutande “Cobrastyle” räddar stämningen en smula, men inte mer.

Teddybears har fortfarande karisman och låtmaterialet för att vinna över en publik, men den här kvällen räckte inte den erfarenheten hela vägen.

Amani Smith

Om Cockhouse stod för festivalens mest rastlösa energi blev Amani Smith dess varmaste röst. Hennes soulfärgade pop får ett naturligt lyft av ett imponerande röstomfång som gör att hon obehindrat kan röra sig mellan det sköra och det kraftfulla.

Hon berättar att det här är hennes första festivalspelning, men nervositeten märks knappt. Tvärtom utstrålar hon ett lugn som smittar av sig på publiken.

“Mina bästa jeans” är lite mer uptempo än det övriga materialet och blir ännu bättre live. Sen följer en oväntad tolkning av Håkan Hellströms “Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig”. Hon gör låten till sin egen med ett souligare uttryck och ett mer personligt tilltal. När väl den framgångsrika singeln “Stockholm är för stort” kommer jublar publiken och det står klart att det är hennes starkaste låt.

Trots att det finns en viss bredd i soundet blir intrycket av den långsamma popen något ljummet, men det kan bli spännande att se vart rösten tar vägen om några år. Det lär sannolikt ändå inte dröja länge innan hon spelar på betydligt större scener.

Violent Magic Orchestra (JP)

Den japanska kvartetten Violent Magic Orchestra har omgärdats av stora lovord långt innan de når Storsjöyran. Brittiska The Wire har hyllat dem, medan DAZED beskrivit dem som något “helt nytt och överväldigande”. Kombinationen av black metal, techno, hardcore och noise – själva kallar de det för death rave – låter också som ett koncept som borde kunna välta vilket festivaltält som helst.

Och visst finns ingredienserna där. På tältscenen bygger bandet upp en massiv ljudvägg där skoningslösa technobeats möter blastbeats, distorsion och growl. Frontpersonen Zastar är särskilt imponerande, trots sin nätta framtoning levererar hon ett kraftfullt och kompromisslöst growl med en teknik och pondus som får publiken jubla.

Projektioner av animerade figurer över tältets innertak skapar en suggestiv inramning och ger konserten en dystopisk känsla. Däremot känns den omtalade ljusshowen mindre spektakulär än ryktet gjort gällande. Den bygger till stor del på intensiva strobes och vitt motljus, effektivt men ganska ensidigt.

Det största problemet ligger dock i soundet. Efter den initiala chockeffekten blir uttrycket för monotont. Med fler melodiska inslag eller tydligare dynamik hade bandet kunnat skapa större kontraster och hålla intresset vid liv längre. Resultatet blir därför en spelning som är tekniskt imponerande och stundtals visuellt fängslande, men som aldrig riktigt når någon omvälvande nivå. Jag lämnar tältet med en viss besvikelse. Inte för att Violent Magic Orchestra saknar ambitioner, utan för att de, trots sin genreöverskridande idé, i slutändan inte känns särskilt nyskapande.

Bonus: Night Church

Det är alltid extra roligt när en festival ger plats åt banden som står i början av resan. Därför är det ett utmärkt steg i rätt riktning när en inomhusscen upplåts åt studieförbundet Sensus urval av band och lokala akter som Night Church.

Kvintetten fyller scenen med melodisk doom metal utan att krångla till det. Med tunga riff och ett mörker som gör skäl för bandnamnet förvandlas hela lokalen till en dunkel mässa. Det bådar gott, både för Night Church och för den lokala metalscenen.

Läge att blicka längre

När festivaldammet lagt sig kunde Storsjöyran summera omkring 38 000 besökare under de två festivaldagarna, i nivå med fjolåret. Det är fortfarande en bra bit från de över 50 000 besökare som fyllde Östersund under festivalens verkliga glansår, men också ett kvitto på att arrangemanget verkar ha hittat tillbaka till en stabil grund efter pandemins tuffa år.

Kanske är det också rätt läge att våga blicka lite längre än de säkra korten. För runt ett decennium sedan kunde festivalbesökarna se namn som Kraftwerk, Pet Shop Boys, The Prodigy och Crystal Castles på affischen, men det är inte enbart de stora internationella namnen som skapar en levande festival. Minst lika viktiga är de smalare bokningarna. Artister som kanske aldrig fyller Stortorget, men som lockar hängivna fans samtidigt som de ger nyfikna besökare chansen att upptäcka något de inte visste att de saknade.

Årets upplaga tog ett steg i den riktningen. Akter som de ovan gav programmet fler nyanser än förra året och visade att det finns plats för uttryck utanför den bredaste mittfåran. Frågan är om Storsjöyran vågar ta ytterligare några steg nästa år. Om svaret blir ja kan festivalen inte bara stärka sin egen identitet, utan också visa att det fortfarande finns utrymme för svenska festivaler att ta lite större musikaliska risker.