Linka Moja vägrar stanna i en genre

Eddie Vedder må ha öppnat dörren, men Linka Moja har sparkat upp den fullständigt och turnerar nu på festivaler runt om i Europa.
När den dåvarande UCLA-studenten ställde sig på en liten scen för att spela sina egna låtar visste hon inte att Pearl Jam-sångaren stod i publiken. Några minuter senare hade legendaren bjudit in henne till sin egen Ohana Festival. Resten är historia.

När Zero träffar Emma Routhier, som hon heter egentligen, under Storsjöyran i Östersund är det tydligt att den 23-åriga amerikanskan hellre talar om känslor, ärlighet och konstnärlig frihet än om lyckliga sammanträffanden och stora namn. Sedan den där spelningen på en surfanläggning i Kalifornien har hon bland annat turnerat som förband åt Roger Daltrey (The Who) och medlemmar ur Greta Van Fleet.

För den som ännu inte upptäckt Linka Moja beskriver hon sig själv som en artist som vägrar låta sig placeras i ett enda fack.

– Jag tror att “alternativ” är den bästa beskrivningen. Jag vill tänja på gränserna mellan olika genrer och utforska känslor som många människor bär på, säger hon.

Nya singeln drar åt electronica

Musikaliskt rör hon sig mellan alt-rock, indiepop och folk, med tydliga influenser från 90-talets alternativscen. Texterna är ofta råa, självutlämnande och tydligt feministiska. Hon hoppas att lyssnarna ska känna sig mindre ensamma och mer stärkta av musiken. Hennes senaste singel drar mer åt electronica än tidigare material, vilket fått en del lyssnare att fundera över om hon är på väg i en helt ny riktning. Men Linka Moja tonar ned spekulationerna.

– Det är egentligen bara ett litet sidospår. Den låten bara kom till mig. Det nya albumet är faktiskt mer rockorienterat än någonting annat jag har gjort tidigare. Det finns både tyngre och mer punkinfluerade inslag, samtidigt som singer-songwriter-traditionen fortfarande finns kvar.

Dessvärre är alltså den synthdrivna singeln “Men R Dogs” inte början på en ny epok, men hon säger också att hon inte utesluter mer i samma genre om den fastnar hos publiken.

Det är en märklig cirkel som sluts mitt under intervjun. Från högtalarna i närheten hörs plötsligt en av hennes egna låtar, något som får henne att stanna upp och börja skratta. Hon berättar att det är första gången hon hör sin egen musik spelas offentligt på det sättet.

När vi ber henne välja ut de låtar som bäst sammanfattar vem Linka Moja är landar hon i “Blood Orange” och “Psycho”.

– Jag skrev dem när jag var väldigt ung, innan jag började tänka på musik som ett yrke. De kom direkt ur verkliga upplevelser och känslor.

“Människor längtar efter artister som har något att säga”

Samtalet glider sedan in på samtidens starka våg av unga kvinnliga artister som använder musiken för att uttrycka politiska och personliga budskap.

– Jag tror att människor längtar efter artister som faktiskt har någonting att säga. Världen känns osäker just nu, och då vill människor höra röster som är starka och uppriktiga.

Det kommande albumet kommer inte att vara uttalat politiskt, berättar hon, men däremot tydligt färgat av de feministiska teman som länge präglat hennes låtskrivande. Planen är att skivan ska släppas i början av nästa år. Först väntar dock fler spelningar och fler möten med publiken.

– Det är därför jag älskar att stå på scen. Att se människor reagera på musiken och att få prata med dem efteråt. Det är det som betyder mest.

Samtidigt blickar hon redan framåt. Ett nytt album väntas i början av nästa år, och därefter hoppas hon på mer turnerande. För även om resan började med en osannolik slump är det tydligt att Linka Moja tänker skriva resten av historien på egen hand.

Recension: Linka Moja på Storsjöyran

Play