Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Tyvärr har den brittiske ambientmästaren, stjärnproducenten och remixartisten William Orbit lämnat jordelivet. Som en hyllning till honom publicerar vi här delar av en intervju som Zeros Johan Arenbo gjorde med honom 2006, där han bland annat diskuterar sitt kultalbum Pieces In A Modern Style och samarbetena med Madonna och Kraftwerk.
För sex år sedan släppte William Orbit albumet Pieces In A Modern Style, som innehöll minimalistiska och helelektroniska tolkningar av klassiska kompositioner. Skivan blev mycket omdebatterad i kulturkretsarna. Vissa ansåg det vara ett helgerån att framföra Beethoven, Händel och Vivaldi på synthesizers och sågade Orbit vid fotknölarna. Andra menade att plattan byggde en viktig bro mellan två skilda världar och geniförklarade engelsmannen.
– För mig har det alltid funnits en naturlig koppling mellan den klassiska och den elektroniska musiken, förklarar William Orbit. Man skulle kanske kunna kalla det en form av släktskap? Det är väldigt intressant att se hur moderna ambient- och electronica-artister har influerats av de gamla mästarna. Om du tar Brian Eno eller Aphex Twin, så står de i stor skuld till Johann Sebastian Bach och Erik Satie. Även jag har de klassiska kompositörerna att tacka för mycket. Genom nytolkningarna av deras verk hoppas jag kunna föra deras arv vidare.
Madonna, studion och livet bakom rampljuset
Många tänker nog främst på William Orbit som en framstående producent och remixartist. Detta då han har samarbeten med kända namn som Madonna, U2, Blur, Erasure och Depeche Mode bakom sig. Jag frågar om det inte kan kännas frustrerande att, i hög utsträckning, bli förknippad med andras verk istället för sina egna.
– Nej, egentligen inte. Fast det är klart, det kan vara jobbigt när folk bara tänker på mig i termer av ”Ray Of Light” eller ”Beautiful Stranger” och inte förstår mina egna konstnärliga ambitioner.
Orbit tystnar ett ögonblick och ger intryck av att tänka. Sedan utvecklar han resonemanget.
– Fast jag trivs faktiskt väldigt bra i studion. Jag kan tillbringa en hel dag med att vrida på knappar och finjustera en basgång. Det är inte mycket sex, droger och rock’n’roll över det, men jag är inte heller någon extrovert person. Snarare är jag ganska tillbakadragen. Till skillnad från Madonna, Bono och de andra har jag inget behov av att vara i rampljuset hela tiden.
Du nämnde Madonna. Hur var det att jobba tillsammans med henne?
– Det var verkligen givande. Hon är mycket professionell och extremt målmedveten. Dessutom är det en trevlig och intelligent kvinna som jag har jag stor personlig respekt för.
Madonna och du bildade ett synnerligen framgångsrikt team tillsammans och lyckades till och med vinna en Grammy. Men det var bara en av alla dina framgångar under slutet av nittiotalet. Det fanns en period då allt du rörde vid blev till guld. Sedan dess får blotta nämnandet av ditt namn vänner av elektronisk musik att le saligt. Hur har detta påverkat dig?
– Visst har jag känt en press från omvärlden, men under min kreativa paus häromåret reflekterade jag mycket över livet och kom fram till att jag redan uppnått mer än vad jag någonsin vågat drömma om. Jag behöver alltså inte bevisa något för någon längre.
Kraftwerk, Tangerine Dream och framtidens elektronik
Som tidigare nämnts så är William Orbit en mycket välansedd remixartist. På hans digra meritlista finner man en intressant version av Kraftwerks klassiska ”Radioactivity”.
– Det var en stor ära att få mixa om en så enastående låt. Dessutom var det väldigt kul att lära känna killarna i bandet. Jag har fortfarande en del kontakt med Ralf Hütter. Han brukar ringa mig och ställa frågor om studioutrustning. Trots att jag sällan kan hjälpa honom fortsätter han att höra av sig med jämna mellanrum. Ibland undrar jag om han egentligen inte bara har lust att prata, haha.
William Orbit skrattar och jag kan inte låta bli att fnissa med. Tanken på en sällskapssjuk Ralf Hütter som ställer krystade frågor om banankontakter är minst sagt dråplig. Vid sidan av Düsseldorfs stoltheter har en annan tysk grupp gjort ett starkt intryck på Orbit. Han talar lyriskt om en viss Berlinkonstellation.
– Tangerine Dream! Jag älskar dem och har varit på så många konserter att jag nästan tappat räkningen. Där snackar vi verkligen om banbrytande innovatörer!
Avslutningsvis frågar jag Orbit hur han föreställer sig den elektroniska musikens framtid.
– Morgondagen tillhör digitaltekniken, svarar han med bestämdhet. Visst är gamla Moogsynthar vackra att titta på, men deras kapacitet är högst begränsad. Istället för att ägna sig åt nostalgiskt bakåtsträvande tycker jag att man ska välkomna nya idéer!
