Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Det har gått några veckor sedan de sista tonerna klingade ut över Norje. Thomas LB Johansson återvänder till Sweden Rock Festival 2026 och några av dagarnas starkaste konserter, från Black Label Society till Bring Me the Horizon i en festival som levererade både på scen och ute på området.
Artkeln är ett samarbete mellan Zero Music Magazine och Hornbach.
Gudarna var vänliga och vädret höll i sig. Folket vallfärdade i stora grupper till ”hårdrockens Mecka” och stämningen var på topp. Hornbach utmärkte sig genom sin kreativitet, både på företagsområdet och ute på festivalfältet. 2026 års upplaga av Sweden Rock Festival gav maximal utdelning på alla fronter. Låt oss göra en kort resa tillbaka och titta på några av festivalens höjdpunkter.
ONSDAG 3 JUNI
Black Label Society
Europe inledde till publikens glädje som hemlig gäst under musikfestivalens första dag. Det liveband som däremot initialt fångade mitt starkaste intresse var Black Label Society. Sångaren Zakk Wylde hade lyckats paketera ett tvättäkta koncept med sitt band. Mellan några av låtarna ropade han: ”Sweden Chapter, let me see your hands!” Något som till hundra procent förstärkte bikerkänslan i gruppens profil. Scenen var dessutom riggad med en tuff och färgsprakande setup, med en centralt placerad logotyp i mitten. Precis så som det ska vara när energi kommuniceras med stil.
Zakk var själv ett riktigt energiknippe. Hans sätt att spela riffen med kraftfull muskelstyrka var unikt och brutalt skickligt. Det lät också riktigt coolt och publiken var helt exalterad. Zakk visade även prov på sin musikaliska bredd genom att spela akustiska partier, som exempelvis ”Angel of Mercy”.
Uppfylld av den euforiska känslan efter spelningen med Black Label Society. tog jag en tur genom havet av människor. Det var lätt att fascineras av hur välorganiserat allt var på festivalen. Det var lätt att hitta, personal från Röda Korset fanns till hands, vakter stod på flera poster, det var välstädat och många papperskorgar med Hornbachs logotyp fanns tillgängliga.
Festivalen kändes som en väloljad motor som ljöd vackert och jag kunde mycket väl förstå att besökarna ville tillbringa flera dagar här. Både det stora utbudet av musik, maten, merchmarknaden och det välorganiserade festivalområdet var i toppklass.
Efter rundturen kändes det rätt att lyssna på äkta skatepunk. Det var dags att spetsa öronen lite extra inför The Offspring.
The Offspring
Det första jag slogs av var att rösten hos frontmannen Bryan ”Dexter” Holland fortfarande höll. 42 år i The Offspring utan brusten röst är imponerande! Inledningsvis flirtade Dexter med publiken. Han berättade att det var det första stoppet på turnén i Sverige 2026: ”A fantastic place to start right here!”
Sedan flikade sologitarristen Kevin ”Noodles” Wasserman snabbt in och sa: ”This is amazing! I am horny! And we play nothing wrong this time!”
De brukar nämligen spela fel då och då, men den här gången måste det varit något speciellt med publiken som gjorde att de spelade felfritt.
Hela spelningen innehöll sådana korta och gladlynta utspel. Jag hade svårt att motstå den charmiga dialogen och var inte ensam. Leenden syntes på publikens läppar. Herrarna på scen hade dessutom tuffa frisyrer och en trendig klädstil full av färg. Inget slitet eller urtvättat på dem!
Jag såg mig omkring och det var lite av en folkfest. Folk svängde med händerna, sjöng med i varje ord i de kända låtarna och verkade trivas. Detta nådde sitt max när ”The Kids Aren’t Right”, ”You’re Gonna Go Far, Kid”, ”Pretty Fly (For a White Guy)”, ”Self Esteem”, ”Why Don’t You Get a Job?”, ”Come Out and Play” och ”Hit That” skickades ut ur högtalarna på hög volym.
Fler spännande inslag dök upp innan konserten var slut. Dexter sa: ”It has been a hard year for Ozzy fans!” Sedan drog gruppen igång en kavalkad av Ozzy-låtar, som exempelvis ”Paranoid” och ”Crazy Train”. Många var lyriska och applåderna tog nästan aldrig slut. En vacker hyllning till Oz.
Deras unga trumslagare, Brandon Pertzborn, bidrog med nytänd energi i slutet av konserten. Han drog igång ett trumsolo med full slagkraft som pågick hårt i flera minuter. Men trumskinnen höll och det var snyggt att en yngre musiker fick synas och vara med och utveckla ett gammalt band.
Med reservation för deras mindre snygga digitala skärmbilder var The Offspring en uppfriskande upplevelse. De levererade teater, trallvänliga toner och var riktigt bra live.
Volbeat
Volbeat öppnade med en så kallad tape-version av Motörhead-covern ”Born to Raise Hell”, som en hyllning till bandet. Det gav en viss förhoppning om att det skulle bli bra.
När de sedan gick över till sitt eget material förändrades tyvärr känslan hos mig. Jag lyssnade på ett flertal låtar, som ”Lola Montez”, ”The Devil’s Bleeding Crown” och ”Fallen”, för att sedan inse att våra danska grannar lät för mycket som ”ensidig dansbandsrock”.
Folk jublade och applåderade, men det där lilla extra infann sig aldrig hos mig. Jag tyckte dessutom att scenframträdandet var aningen stelt. Jag valde därför, lätt uttråkad, att gå vidare och inta förfriskningar i partyhavet i stället. Där fanns skojiga människor att studera!
Torsdag 4 juni
På festivalens andra dag uppstod nytt rockliv. Det kändes nämligen som att de återkommande besökarna hade sju liv. De diggade och partajade hårt under de fyra eventdagarna och återuppstod varje dag från de döda.
När startskottet för dagen hade gått var planen att inleda med en skånsk kulturskatt: Wilmer X.
Wilmer X
Med en inte alltför gammal dokumentärfilm bakom sig steg detta lätt kultförklarade skånska band upp på scen. Det tog inte lång tid innan de mötte kärleken från publikhavet. Deras skånska bidrag till rocken har onekligen många trogna fans.
Jag fick höra hits som ”Teknikens under”, ”Vem får nu se alla tårar”, ”Kör dig död” och ”Jag är bara lycklig när jag dricker”. Publikkontakten var imponerande och musiken var både variationsrik och fångade hjärtat. Skåne levererade på nytt!
Efter spelningen roade jag mig med att studera vilka band som ofta återkom i besökarnas ”rockkostym” i form av jeansvästar med tygmärken, merchkepsar och t-shirts. Jag insåg snabbt att många hade klätt upp sig för festivalens stora namn: Iron Maiden.
Sångaren Bruce Dickinson lade också ribban på högsta nivå. Under den senare delen av eftermiddagen gjorde han nämligen entré i en stridsvagn med svenska och brittiska flaggor, via VIP-området strax framför Hornbach Arena. En händelse som bara var början på gruppens teatrala utspel senare på kvällen.
Iron Maiden
Redan under soundcheck tidigare på dagen hörde jag hur Bruce Dickinsons stämma lät. Den ljöd klart ut över den ännu oöppnade festivalen, likt ett läte från ett djur under den tysta skogsmorgonen. Den var stark och tydlig, som om den aldrig hade befläckats av tiden. Bruces skickliga användning av sin röstkapacitet genomsyrade också allt som gruppen spelade upp på scen under kvällen.
Dramatiken startade direkt när de steg upp på Festival Stage. En gigantisk digital skärmteater och ett drömlikt landskap gav en mäktig upplevelse för publiken. Introt kom i form av ”Doctor Doctor” och ”The Ides of March”. När sedan ”Murders in the Rue Morgue” sjöngs av herr Bruce själv knöts bandet hårt till publiken.
Och Bruces röst satt. Han sjöng inte fel och tog sig igenom en kavalkad på fler än 15 låtar. Mellan dem bytte han snabbt om till nya scenkostymer för att följa låtarnas teman. Självklart var ”Phantom of the Opera” ett givet inslag, som en extra krydda i dramat.
Pyrotekniken briljerade och bandet kändes säkrare än någonsin. Det märktes hur skickliga gitarristerna var. Inte ett riff fel!
Sedan kom publikfrieriet. ”Sweden Rock, let me hear you sing! It is cold, but who gives a f-ck?” Den flerstämmiga sången från publiken nådde sitt crescendo under låtarna ”666”, ”Fear of the Dark” och ”Run to the Hills”. Den svenska flaggan dök också upp på scen.
Det var full fart på Bruce. Han förflyttade sig snabbt över hela scenytan. Killen måste träna hårt. Trots sin imponerande ålder fungerade verkligen konditionen.
Jag kände att man fick vara med om något speciellt under gruppens konsert och ville inte att det skulle ta slut, men det gjorde det trots allt. ”Thanks for coming. Have a wonderful life!” avslutade Bruce. Och Iron Maiden-teatern hade levererat maximalt ännu en gång. Inget hade lämnats ogenomtänkt. Deras scenuttryck var verkligen i världsklass!
Efter det intensiva musikäventyret fick jag samla mig. Det gjorde jag bäst genom att vandra till Sweden Rock Festivals officiella souvenirbutik. Ett köp därinne höll upplevelsen från festivalen vid liv och skapade en samhörighet med andra rockälskare när man återvände till samhällets vardag.
Sedan var det dags att ta en närmare titt på ytterligare ett kultband. Genom åren hade deras logotyp funnits i olika musiksammanhang längs min livslinje. Det var dags för Saxon live. Den bästa åskådarplatsen för det var i Sweden Rock Festivals Hornbach Lounge.
Saxon
Det första som slog mig när Saxon dök upp på Rock Stage var att de liknade kungliga alver. Det vita håret gav en känsla av sagovarelser, men sedan kom rockkostymerna in i bilden och då förändrades allt. De var inte alver längre. Det var i stället hundra procent klassisk hårdrock på scen.
Spelningen gick i ett rätt lugnt tempo. Stundtals vandrade sångaren runt som i ultrarapid. Men sången satt och den torra och härliga brittiska humorn var lysande. Det fanns också en bra och artig dialog med publiken.
”It is good to be back in the land of the vikings! Are you doing good? And one with the gods, since they stopped the rain. But you like this weather. You fucking invaded England! Same weather!”
Och så skrattade Biff Byford med glimten i ögat.
En kul detalj var att gigantiska digitala Saxon-vinylomslag bläddrades fram bakom bandet på scen. Den gigantiska örnen på scenen var speciell, liksom spotlightljuset som strålade ut i Sweden Rock-mörkret.
Lugna låtar varvades med tyngre och snabbare. Biff Byfords snygga introduktion till låten ”Motorcycle Man”, med en mobil i handen, var värd att notera. Den gav en återblick till hur det var år 1980, när de försökte nå ut med sin musik. Tillvaron var annorlunda, rakare och enklare då.
”Back in 1980. Some of you were not born then, but it is okay. We are all part of the big family anyway. No mobile phones. No Facebook. No Spotify. No TikTok. No fucking CDs. No streaming. The only thing there was was vinyl”, sa han och ritade en ring i luften, ”cassettes, magazines, radio and you people.”
Publiken jublade.
”In fucking 1980, I got a record. Cleaned it. Put the diamond needle on. The first thing I heard was fucking motorcycles!”
Motorcykelljud vällde sedan ut över scenen och publiken var exalterad. Biff och gruppen tände till ordentligt och rockade loss. ”Denim and Leather” orsakade maximal allsång, liksom flera andra låtar ur den långa listan av hits som framfördes denna kväll.
Det fanns något genuint i bandets uttryck. Det kändes äkta, brittiskt artigt och fortfarande laddat med högkoncentrerad rock.
Vissa kanske upplevde konserten som seg och tråkig, men min känsla var att om man inte dömde ut dem för snabbt, fann man de subtila nyanser som faktiskt gjorde Saxon till ett bra band på podiet.
Inför den tredje dagen var jag extra uppspelt. En ny dag och jag skulle få se ”The Queen of Opera Metal”, Floor Jansen. Det var skoj att fundera över hur hennes scennärvaro skulle bli och vilket utseende som hade skapats för scenbilden. Nightwish är en sak, men nu var det en soloföreställning som gällde. Det är svårare och kräver mer planering. Och vilket personligt uttryck skulle göra henne minnesvärd den här gången?
Fredag 5 juni
Floor Jansen
Scenen gick i svart och vitt. Floor var klädd i en läcker läderklänning som stack ut perfekt. Inte en ton satt fel. Musiken levererades med pompösa manér och fansen vrålade i pauserna. Floors kärlekslåga för liveframträdanden brann orubbligt.
”I dag är det tredje gången här, och vi har perfekt väder. Så i dag ska vi spela mycket från min långa karriär inom metal. Jag tror att ni känner igen det mesta av materialet från Nightwish. Så vi kör en låt från tiden med den gruppen. Det kommer att bli nice!” vrålade hon med stark stämma.
Och Nightwish-material blev det mycket av. Låtar som ”Noise”, ”Spider Silk”, ”7 Days to the Wolves”, ”Amaranth” och ”Nemo” dominerade stora delar av spelningen, blandat med inslag från ReVamp, After Forever, Northward och hennes eget solomaterial. Nya låtar som jag fick höra var ”Reversed Polarity” och ”Run”.
Uppträdandet innehöll proffsighet på högsta nivå. Floor Jansen är verkligen en sångerska som kombinerar kraftfull finsk sisu med elegant finess. Publiken dyrkade med rätta sin rockdrottning!
Den sena eftermiddagen gick sedan mot kväll. Det innebar dock inte att festivalområdet blev folktomt. Festandet pågick oavbrutet. Här och var fanns Baden-Baden-stolar i picknickstil. Själv hade jag en högtflygande plan: att studera en av den svenska rockkulturens absolut bästa definition av garagerock, The Hellacopters.
The Hellacopters
Plötsligt dök göteborgaren och filmrecensenten Ronny Svensson upp på Rock Stage, med sitt klassiska signum i form av en färgsprakande hawaiiskjorta. Glatt introducerade han detta goa 70-talsinspirerade band genom att berätta att gruppen bara tänkte genomföra två spelningar under året och att den ena var på Sweden Rock Festival.
Helikopterljud gick dramatiskt igång, vilket gjorde starten klockren. Sedan gick bandet direkt på med gitarrer som inte bad om ursäkt eller kompromissade. Vasst och rent. Maxad energi, energi och än mer energi. Det effektfulla anslaget toppades av en banderoll som föll ned och visade bandets logotyp i bakgrunden på scenen.
Gitarrer i luften ett flertal gånger. Jeanskläder, Lennon-boots och LG Valeta som headbangade och for runt på scen. En kavalkad av applåder och medryckande allsång. Hits från karriären avlöste varandra i rykande fart, likt tomtebloss. Det framfördes hitlåtar som ”Toys and Flavors”, ”By the Grace of God”, ”Everything’s on TV” och ”I’m in the Band”. De levererade en komplett, energisk och svettig rockshow med mycket gitarrer och attityd.
”Sweden rocks!” utropades.
Det var supersvårt att stå still. Deras musik och liveuppträdande denna dag var magnetiskt medryckande. Det kändes som att de hade legat stilla, laddat batterierna och bara väntat på att få komma upp på Rock Stage för att ge publiken allt och lite till. Energi i sin renaste form som spred sig. Man bara strålade av glädje efteråt.
Jag kände att det var dags för ett besök i festivalens specialområde, ”Vippen”. En annan typ av skara minglade runt där. Det fanns en presszon, kändisar och små öppna lounger.
I vimlet mötte jag influencern ”Rockenrollex”. Han hade en cool hybridstil och det var kul att lyssna på honom, men under det berikande samtalet kom jag på att det var tid för något giftigare. Black metal-rockens gudfäder Venom stod på tur.
Venom
I publiken syntes ett flertal hängivna personer som headbangade, men för mig kändes det som att bäst före-datumet hade passerat, både vad det gällde bandets look och musikalitet. Sorgligt att säga, men det gav mig inte så mycket live, trots att de spelade flera klassiker ur sin katalog.
De fick många händer med horntecken från den lilla skara som var där, men jag var dock sedan länge helt nöjd med en minidos av Venom och gick vidare.
När jag gick från ”Vippen” tornade jättestora Hornbach Arena upp sig framför mig med alla sina möjligheter. Det fanns mycket kul att göra där. Såga brädor, spika, ta skojiga foton, lyfta stockar, vaxa sig, delta i happenings, träffa influencers, bryta arm och tävla i gräsklipparrace.
Företagets zon var en sprängfylld actionyta, som drog till sig mängder av besökare. Det stärkte varumärket och gav det en särställning på festivalen. Men det fanns något mer som förstärkte den känslan, nämligen gitarrvirtuosen Yngwie Malmsteen.
Lördag 6 juni
Yngwie Malmsteen
En rockhybrid som såg ut som en korsning mellan Elvis från Las Vegas-tiden och en mer solbränd Blackie Lawless gled upp på Festival Stage. Han var iförd en look som endast en framgångsrik gitarrkung kan bära, med mängder av tunga och polerade guldkors och en uppknäppt svart skjorta.
Hitspåret ”Rising Force” öppnade spelningen. Och jag förstod snabbt varför han hade hamnat bland stjärnorna. Gitarren talade sitt eget språk. Mäktigt, vackert och skickligt lät Yngwie sin särbegåvning ljuda ut över publiken.
Han blandade in dramatiska avsnitt och spelade riff och melodier med tänderna. Jag tänkte att det nog inte finns någonting som Yngwie inte kan göra med en gitarr.
Briljant bonusmaterial blev kast med gitarren bakom ryggen samt nationalsången. Dialogen med publiken var kort men kärnfull.
”Sweden rocks? I thought so!”
Jag hade glömt hur bra herr Malmsteen var. Denna dag kommer jag dock sent att glömma. Han var och förblir esset, ers majestät på gura, genom sitt sätt att spela och sin speciella mix av rock och klassisk musik.
Crashdïet
Crashdïet är ett av de svenska band som satt en kraftfull prägel på den moderna svenska sleazerockvågen.
Ur röken och ett intro på Blåkläder Stage skapades stämning när de steg in med en livedebut av ”Chaos Magnetic” från det nya albumet ”Art of Chaos”. Spelglädjen var skyhög direkt. Sången fungerade optimalt och satte egenart i berättelserna. Låtar som ”Riot in Everyone”, ”Satizfaction”, ”Together Whatever”, ”It’s a Miracle”, ”Sick Enough for Me” och ”Generation Wild” fanns givetvis med i livekatalogen.
Frontmannen John Eliot gasade direkt och det var allt annat än stilla på scen. Det kändes närande att få se att den svenska sleazescenen har ett band som fortfarande är fanbärare inom sin genre.
Bring Me the Horizon
För att vidga mina vyer valde jag att titta på Bring Me the Horizon, som över åren gått igenom en otrolig transformation i sitt musikuttryck och blivit kända för att kombinera elektroniska influenser med alternativ metal.
De startade modernt med ett intro i form av en AI-figur i gamingstil på storskärmen: ”Press Start”. Det kändes direkt som ett band som var rätt för sin generation och publiken var mycket riktigt med från första tonen.
En serie rökare kom på löpande band: ”DarkSide”, ”Doomed”, ”Kingslayer”, ”Sleepwalking” och ”Drown”. De visade prov på utveckling och bra spännvidd i låtregistret. Från ”Can You Feel My Heart” och ”Shadow Moses”, från deras mellanperiod med metalcore och elektroniska inslag, till spår som ”Throne”, ”Drown” och ”Mantra”, från den nutida stilen med alternativ poprock och elektroniska inslag. Få band har tagit sig igenom så många olika stilar för att sedan kunna landa i en matchning med vår moderna tid och dess nya generation.
Fyrverkerier i mängder förstärkte skådespelet. Jag kände mig placerad i ett spel, där det var svårt att skilja på verklighet och fantasi. Det kändes som att jag hade mött ett mäktigt väsen och var tacksam över att ha fått uppleva deras livekonsert.
Avslutande tankar
Årets rockfest, Sweden Rock Festival 2026, var ett toppenbra arrangemang och ett evenemang som lyste med sin unika passion för musik. En alternativ frizon för vissa och ett familjeäventyr för andra. Dessutom en attraktiv mötesplats för företag och kunder.
Både line-upen och genomförandet var i absolut världsklass. Jag ger sammantaget festivalen högsta betyg!
Läs också:
Zero möter: Sweden Rock 2026 – Adept
Zero möter: Sweden Rock 2026 – Crashdïet
