Dropkick Murphys bjöd på säckpipa, svett och solidaritet

Tre decennier in i karriären fortsätter Dropkick Murphys att göra det de gör bättre än nästan alla andra – förvandla irländsk folkmusik, streetpunk och arbetarklassperspektiv till spelningar som känns lika mycket ett ställningstagande som en rockshow. Den 22 juli intog de slottsgården i Vadstena.

Senaste egna albumet For The People släpptes förra året och är en omisskännlig återgång till den ösiga celtic punk som de är kända för, efter ett par akustiska album baserade på amerikanska folksångaren Woody Guthries låtskatt. Under våren släppte Bostonbandet minialbumet New England Forever tillsammans med hardcore-punkbandet Haywire 617, där de skruvar upp aggressionen på både musiken och budskapet.

Den här turnén sker dock utan mångårige sångaren Al Barr, som sedan 2022 tagit ett steg tillbaka för att vårda sin mamma som lider av demens. Låtskrivaren och tidigare basisten Ken Casey har därför axlat rollen som ensam frontman med självklar pondus och en smittande energi.

Från första tonen råder det ingen tvekan om att Vadstena är redo. “The Boys Are Back” är en öppning som träffar publiken mitt i partynerven och resten av bandet kastar sig in med samma självklara intensitet. När “The State of Massachusetts” och “Chesterfields and Aftershave” följer något senare har konserten redan förvandlats till ett enda stort allsångskaos.

Det är den här balansen mellan fest och kamp som få band behärskar lika väl. “Johnny, I Hardly Knew Ya” påminner om hur skickligt de väver samman traditionell folkmusik med punkens råhet, medan Casey inför “First Class Loser” skickar en verbal bredsida mot Donald Trump och presenterar låten med orden:

– This one is going out to the diaper-wearing pedophile himself!

Kvällens mest oväntade ögonblick blir “Forever” som enligt Casey inte spelats på omkring tio år, men återuppstår för att hylla ett nygift par som bjuds upp på scenen. För några minuter byts moshpit mot värme och gemenskap. Det kunde ha blivit sentimentalt. I stället känns det fullständigt självklart.

Det nya materialet får också ta plats. “Citizen I.C.E.”, hämtad från New England Forever, lutar tydligt mer åt hardcore än bandets klassiska repertoar. Tempot skruvas upp, gitarrerna blir råare och det märks att Dropkick Murphys fortfarande har aptit på att utmana både sig själva och publiken.

Sista tredjedelen av konserten är ren publikfrieri, men av den sort som aldrig känns billig. Under “Rose Tattoo” fylls området framför scenen av dansande kvinnor efter inbjudan av Casey, ooch “Worker’s Song” blir kvällens kanske mäktigaste allsång och påminner om varför låten fortfarande är en av bandets absoluta hörnstenar.

När “I’m Shipping Up to Boston” sparkar igång som första extranummer exploderar slottsgården. Den ikoniska säckpipan är fortfarande en av celtic punkens mest effektiva signaler för kollektiv eufori och publiken svarar därefter, ingen står still.

Det finns samtidigt detaljer som hindrar konserten från att nå den där absoluta fullträffen. Ken Casey bär showen på sina axlar och far ständigt fram över scenen, upp på kravallstaketet och ut mot publiken, medan resten av bandet för det mesta håller sig på sina positioner. Musikaliskt råder det ingen tvekan om deras skicklighet, men visuellt hade konserten vunnit på att fler tog för sig och bidrog till samma intensitet som frontmannen.

Frånvaron av Al Barr märks också, trots att Casey gör ett imponerande jobb. Barrs raspiga röst och samspelet mellan de två sångarna har länge varit en viktig del av Dropkick Murphys identitet. Dynamiken blir annorlunda när den ena halvan saknas, och även om Casey fyller scenen med energi går det inte riktigt att ersätta den växelverkan som präglat bandets livespelningar under så många år.

Kvällen avslutas med “The Big Man”, en humoristisk men kärleksfull hyllning till Pennywises legendariske gitarrist Fletcher Dragge, som enligt Dropkick Murphys personifierar bandets absolut största kärnvärde – att slåss mot systemet till den dag man dör.

Det finns band som turnerar för att marknadsföra nytt material, och så finns det Dropkick som fortfarande spelar varje konsert som om den vore en sammankomst för människor som vägrar acceptera världen som den är. I Vadstena blev det en påminnelse om varför (celtic) punk, när den är som bäst, fortfarande kan kännas livsnödvändig.