Melody Club: “Vi vill inte göra en pastisch på oss själva”

Det finns återföreningar som känns som ett sista varv runt kvarteret. Och så finns det de som faktiskt har något kvar att säga. Melody Club hoppas tillhöra den senare kategorin.

Efter år av spekulationer är bandet tillbaka. Just nu är Melody Club ute på en efterlängtad Sverige-turné där de återigen möter publiken med låtarna som gjorde dem till ett av landets största synthpopband under 2000-talet. Beslutet växte inte fram över en natt, men till slut föll bitarna på plats.

– Vi har funderat länge på att spela igen. Bokningsbolaget låg på ganska mycket och till slut kände vi: “Vi testar.” Nu känns det bara väldigt kul att bygga upp allting igen, säger sångaren Kristofer Östergren när Zero träffar honom backstage på Subkultfestivalen i Trollhättan, som blev sommarens andra spelning.

Det handlar inte om nostalgi för nostalgins skull. Snarare om att tiden hunnit ikapp bandet. Tillräckligt många år har passerat för att återkomsten ska kännas naturlig, både för dem själva och för publiken. Och publiken har förändrats.

– Vi ser flera generationer framför scenen. De som var för unga för att se oss då kommer nu. Samtidigt dyker de upp som följde oss från början, ibland med sina egna barn. Det är ganska fantastiskt.

Melody Club tänker inte halvhjärtat damma av en gammal låtkatalog. Ambitionen är att göra comebacken till en fullträff, med samma omsorg om det visuella uttrycket som om musiken.

– Vi vill lägga allt krut på det här. Det ska kännas maxat hela vägen.

Den stora frågan är förstås vad som händer när turnén är över. Finns det plats för ny musik? Svaret är mer hoppfullt än avvaktande.

– Jag har skrivit låtar hela tiden. Det har aldrig slutat. Men att skriva för sig själv är en sak. Att skriva för Melody Club är något helt annat.

Det blir däremot ingen karbonkopia av det tidiga 2000-talet.

– Man kommer nog att känna igen oss. Men vi vill inte göra en pastisch på oss själva. Det måste vara vi, fast där vi är nu.

• Finns det nån inspiration du kan nämna som du tror att få har koll på eller känner till?

– Ja, det finns det. En artist som heter Aneka. Och Indochine. Och sen så har vi Buzzcocks. Men även såklart, något säkert alla vet, att jag gillar David Bowie väldigt mycket. Sen så har vi ju då 60-talsbandet The Zombies, just för sättet han sjunger på, det har format mig väldigt mycket. Teddybears var vi väldigt inspirerade av, Air också. Just deras brusiga syntar, vi brukar kalla dem dammsugarsyntar.

• Om du skulle tvingas radera en låt  ur din katalog för evigt, vilken skulle det bli?

– “Don’t fake the real thing”. Jag vet inte, på tredje skivan hade vi flera låtar med “thing”, det var “Evil thing”, “Sweet thing” och så den. De andra två är mycket bättre “thing”-låtar. Vår A&R på Virgin undrade om vi hade ett tema med “thing”, men det bara blev så.