Från The Primitives till Ladytron – höjdpunkter på Subkultfestivalen

Det är på få svenska festivaler som indiepop, postpunk, industrial pop och belgisk darkwave ryms på samma affisch utan att det känns spretigt. Samtidigt säger en festivalaffisch ingenting om vilka spelningar som faktiskt kommer att betyda något. Det är först när förstärkare, syntar och scenljus tar över som hierarkin uppstår på riktigt. På årets Subkultfestival var det inte alltid de största namnen som lämnade de starkaste avtrycken.

Vid 10-årsjubileet återvände Subkultfestivalen till Trollhättan med ett program som spände över fyra decennier av alternativ musik. Årets upplaga kan konstateras vara en succé, med biljettrekord, strålande väder (på gott och ont) och en lineup som få kan tävla med.

Ett annat konstaterande är också att ålder och katalog inte avgör vilka spelningar som dröjer sig kvar i minnet. Den verkliga skiljelinjen går mellan banden som tar kommandot över scenen och de som nöjer sig med att reproducera sina låtar. Närvaro, nerv och publikkontakt väger ofta tyngre än perfektion. Häng med på nedslag bland årets akter.

Stillsamt självförtroende och cineastiskt mörker

Sedan genombrottet i slutet av 1980-talet har brittiska The Primitives varit ett av indiepopens mest bestående namn. Festivalens första eftermiddag bjuder på en spelning som aldrig försöker vara större än den behöver. Sångerskan Tracy Tracy rör sig med ett stillsamt självförtroende och bandet låter de starka melodierna göra jobbet.

I den varma torsdagsluften passar konserten perfekt för publiken som slagit sig ner på gräset framför scenen. Det blir en avslappnad men engagerande start på festivalen innan världshiten “Crash” sätter punkt på ett av de där seten som påminner om hur tidlös välskriven gitarrpop kan vara.

Tyska Pink Turns Blue har varit ett av postpunkens mest respekterade namn sedan mitten av 1980-talet och bär fortfarande tydliga influenser av tidiga The Cure. Mic Jogwers sång är genomgående stark och publiken längst fram sjunger med i nästan varje låt. Bandet bygger upp ett vackert, cineastiskt mörker, men efter hand blir också spelningen väl homogen. De återkommande mollstämningarna och liknande tonarterna gör att låtarna flyter ihop mer än de lyfter varandra. Atmosfären är konstant hög, men dynamiken hade behövt större kontraster.

Festivalens mest svårfotograferade

Stockholmsbandet A Projection har under de senaste tio åren vuxit fram som ett av Sveriges främsta postpunkband och fortsätter att utveckla sitt uttryck. Festivalens mest svårfotograferade sångare är också en av festivalens mest sevärda. Rikard Tengvall är i ständig rörelse och fyller scenen med en intensitet som smittar av sig på resten av bandet. Rösten har ibland samma spruckna nerv som David Bowie kunde bära med sig live, där uttrycket får väga tyngre än perfektionen. Tillsammans med ett dansvänligt driv och smakprov från kommande material blir det en av torsdagens mest vitala spelningar.

Aesthetic Perfection har under Daniel Graves ledning utvecklats från aggrotechprojekt till ett av den moderna industriscenens starkaste liveband. Det märks direkt varför. Nästan varje låt känns som en självklar publikfavorit och kombinationen av Graves teatrala scennärvaro och gitarristen Noiziths närmast gränslösa spelglädje gör spelningen omöjlig att slita blicken från.

När Graves deklarerar att det är dags att “återvända till 2014” innan “The Dark Half” möts det av ett massivt gensvar, men paradoxalt nog är det bandets senare material som känns allra starkast. En värdig och explosiv avslutning på festivalens första dag.

Har fortfarande något att bevisa

Sju år efter sin senaste spelning återvänder Alice In Videoland till scenen. Sedan starten i början av 2000-talet har bandet varit en av Sveriges mest inflytelserika akter inom electro och synthdriven rock. På Subkult känns de både hungriga och fullständigt bekväma med sin position. Rutinen finns där, men också känslan av att de fortfarande har något att bevisa.

Mittpunkten är förstås Toril Lindqvist, som med sin karisma och självklara publikkontakt förvandlar scenen till sitt eget vardagsrum. Hon är spelningens motor från första till sista låt och visar att vissa frontpersoner aldrig behöver jaga uppmärksamheten. Den söker sig till dem ändå.

Belgiska Ultra Sunn har på kort tid etablerat sig som ett av darkwave-scenens mest omtalade namn. Med rötterna i EBM och coldwave bygger duon ett avskalat men kraftfullt sound som gjort dem till ett återkommande namn på Europas alternativa festivalscener.

Live levererar Ultra Sunn precis det publiken förväntar sig. Ljudbilden är tät och konsekvent genom hela spelningen. Sam Huge står i centrum med sin distinkta sång, medan Gaelle Souflet är ständigt energisk bakom sin syntrigg. Men festivalformatet ställer också andra krav än en klubbspelning. När flera låtar rör sig i liknande tempo, tonarter och vokala uttryck infinner sig en viss enformighet.

När Melody Club slog igenom i början av 2000-talet gav de den svenska synthpoppen ett nytt självförtroende genom att förena glamrock, elektroniska produktioner och radiovänliga melodier. Efter återföreningen har bandet åter blivit ett uppskattat inslag på festivalscenerna.

Live visar Melody Club varför låtar som “Palace Station”, “Electric” och “Destiny Calling” fortfarande fungerar. Produktionen må vara polerad, men på scen får materialet ett något råare driv som lyfter konserten ytterligare. Bandet bjuder på en genomarbetad show utan att tappa spontaniteten och bekräftar att deras starkaste kort fortfarande är förmågan att skriva poplåtar som biter direkt.

Spelar Shoreline

Norsk-svenska Xenturion Prime rör sig i gränslandet mellan synthpop, futurepop och darkwave, där stora ljudlandskap är minst lika viktiga som traditionella refränger. Det är inte en spelning som bygger på explosiv scennärvaro, istället låter bandet de tunga syntmattorna bära. Med solen stående över området söker sig många till grässlänten i skuggan, lägger sig ner och låter musiken skölja över dem. Kanske är det också det bästa sättet att uppleva spelningen. Avslutningen med en oväntad version av Broder Daniels “Shoreline” fungerar bättre än väntat även om det märktes, som sångaren Bjørn Marius Borg sa, att de färdigställt den på vägen till festivalen.

Sedan millennieskiftet har Liverpoolbandet Ladytron varit ett av de mest inflytelserika banden inom elektronisk indie, där synthpop, krautrock och new wave smälter samman till ett eget uttryck. Mycket av deras identitet vilar på samspelet mellan Helen Marnies melodiska sång och Mira Aroyos mer avskalade, närmast monotona uttryck.

Inledningen blir dock något trevande. Framför allt känns “Secret Dreams of Thieves” inte helt övertygande, där sången stundtals svajar. Men efter några låtar faller bitarna på plats. Bandets visuella produktion ger spelningen ett elegant uttryck och Pete Kelly är festivalens hårdast arbetande trummis, vars tajta spel ibland blir höjdpunkten.

När “Destroy Everything You Touch” avslutar festivalen känner man inte riktigt den inspirerande energi som man förväntar sig av en avslutande headliner, men en stor del av publiken lämnar scenområdet med leenden på läpparna.

Efter att scenerna monterats ned

En festival är över på några dagar. En riktigt bra spelning har betydligt sämre tidsuppfattning. Den dyker upp igen när man minst anar det, långt efter att scenerna monterats ner. Subkultfestivalen 2026 gav oss ett antal sådana exempel.

Och redan nu är nästa års festival utannonserad – 1-3 juli i Trollhättan.