Valerie June – en gammal bluessjäl i ny skepnad

Debaser Strand, Stockholm • 15 juni 2026

Valerie June har i ett tiotal år varit en av den amerikanska rootsmusikens mest säregna röster. På skiva förenar hon blues, gospel, folk och soul med en närmast kosmisk känsla för berättande. På Debaser Strand skalar hon bort allt utom kärnan.

Ensam på en stol, omgiven av gitarrer och banjo, förvandlar hon spelningen till något mellan konsert, väckelsemöte och vardagsrumssamtal. Mellan låtarna berättar hon med varm sydstatsaccent om uppväxten i kyrkan, morgonhumör före första koppen te, och om hur Jimmy Kimmel en gång efterfrågade en låt om att leva tillsammans trots olika åsikter. Resultatet blev ”Endless Tree”, nu framförd i en avskalad version där budskapet får bära sig självt.

Musikaliskt är det en betydligt mer avslappnad Valerie June än den som omges av fullt band. Hon växlar mellan akustisk gitarr, banjo och elgitarr, och hennes spel är tydligt inspirerat av de gamla bluesmusikerna med massor av känsla. När det gäller sången är vi inom västerländsk musik vana vid att en ton är exakt och fast, medan det i blues och roots-musik förekommer mikrotonalitet – toner som ligger i sprickorna mellan tangenterna på ett piano. Valerie, som ibland tydligt rör sig i områdena kring appalachisk folkmusik, använder den sångtekniken och skapar en medveten tonal friktion.

Samtidigt blir den intima inramningen inte alltid till en fördel. Hon sjunger ofta med slutna ögon och söker sällan publikens blick. Det förstärker den drömlika känslan, men skapar också ett visst avstånd i rummet.

Kvällens svagaste stund kommer oväntat i ”What a Wonderful World”. Där överger hon den elastiska frasering som annars gör hennes sång så fascinerande och levererar istället låten nästan metronomiskt. Resultatet blir märkligt nog mer traditionellt än personligt.

Magin återvänder dock snabbt i ”Call Me a Fool”, och under extranumren når spelningen sin höjdpunkt. Med en historia om en kvinna i församlingen där hon växte upp som spelade en ensträngad gitarr med hjälp av en smörkniv knyter June ihop sina musikaliska rötter med den lekfullhet som genomsyrar hela kvällen.

Valerie June känns ibland som en gammal bluesmusiker fångad i en yngre kropp. Hennes låtar hämtar näring ur traditionen, men hennes sätt att framföra dem tiillför något nytt. På Debaser Strand påminner hon om att de mest intressanta rösterna ofta är de som följer sin egen väg, oavsett vart den leder.