Ras Bolding – om sitt nya album, digital kultur och H.C Anderson

Med sin kreativa mix av new wave, bitpop och mörk electro har han blivit en kultartist i sitt hemland. Han är nu aktuell med albumet Digital Deviant, som diskuterar för- och nackdelar med dagens digitala kultur. Zero Magazine har pratat med den danske mångkonstnären Ras Bolding. 

Hej, Ras, och tack för att du tagit dig tid att svara på några frågor! Vi skulle först gärna vilja veta lite om hur ditt intresse för elektronisk musik föddes.
– Jag har faktiskt fortfarande ganska starka minnen av mitt första möte med elektronisk pop. Som barn satt jag och väntade jag på att ett spännande tv-program skulle börja. Då spelades plötsligt Jean Michel Jarres “Equinoxe IV” som bakgrundsmusik. Jag blev väldigt fascinerad. Låten var både komplex och melodiös, samtidigt som ljudbilden kändes utomjordisk. Musiken lät ungefär som en UFO-landning. Det blev början på en livslång kärlek till syntljud. 

Hur går det till när du spelar in din egen musik?
– I regel har jag redan från början en ganska klar idé om vad jag vill göra. De flesta låtarna bygger på en melodislinga eller ett textfragment som jag utvecklar vidare. Även om jag numera använder en del mjukvarusyntar, så är gamla analoga instrument viktigast för min ljudbild. Jag skulle gärna vilja bygga ut maskinparken, men min lägenhet hemma i Odense är redan fylld till brädden. För att kunna komma in i köket måste man tränga sig förbi en Yamaha DX7, en Roland JX-8P och en massa annan utrustning. 

Du har ett nytt album ute. Kan du berätta lite om Digital Deviant?
– Man skulle kunna beskriva det som ett konceptalbum som behandlar olika aspekter av digital kultur. Allt från onlinespel och artificiella intelligenser till internetberoende och cyberstalking. Albumet är inte dystopiskt, men jag tar upp både negativa och positiva aspekter av hur den digitala kulturen påverkat vårt samhälle. Jag vill varken framstå som en konservativ teknofob eller en okritisk teknikförhärligare.

Ett av de intressantare spåren på albumet är ”8-Bit Kid”. Är det en hyllning till de tidiga hemdatorerna på åttiotalet?
– ”8-Bit Kid” är en upbeat och catchy elektropoplåt om den hackerkultur som växte fram kring Commodore 64 på åttiotalet. Förhållningssättet till teknik var mer anarkiskt och fantasifullt då än idag, när alla är slavar under techjättarna. Musikvideon är en humoristisk liten berättelse, där jag blir del av ett slags virtuellt datorspel. Den är fylld med alla möjliga referenser till åttiotalet, från ikoniska filmer som WarGames och Blade Runner till breakdance, jojoar och såklart snygga frisyrer och expressionistiskt smink.

Du har även gjort en snygg och genomtänkt video till ”Twice a Screen Removed”. Är film och grafik viktiga komponenter i ditt helhetskoncept? 
– Videon till ”Twice a Screen Removed” är en kommentar till konservatismen under MTV:s storhetsår, när de flesta musikvideor var variationer på det uttjatade ”kille-möter-tjej”-temat. Jag ville ha en anakronistisk och lätt surrealistisk stämning, där vi vandrar runt i en stumfilm med punkfrisyrer och gothkläder. Historien handlar om att jag ser en ung kvinna på min skärm och bestämmer mig för att hitta henne. Men det blir inte den romantiska solskenshistorien man kanske förväntar sig. Den visuella biten är helt klart viktig för mig. I konsertsammanhang använder vi lasershower, ljuseffekter och hologramgrafik. Musikvideor ligger mig varmt om hjärtat och jag tycker det är intressant hur internet gett dem mening igen. På åttio- och nittiotalet var de jättepopulära, men runt millennieskiftet verkade det som om de hade spelat ut sin roll. Sedan kom YouTube och musikvideon fick en renässans. Till skillnad från förr, så kan inte bara de stora skivbolagen, utan även mindre indieartister ladda upp sina videor. Jag gillar utvecklingen, men det gäller att inte drunkna i det gigantiska utbudet på det digitala havet.

Hur spelades Digital Deviant in? Vilket sound siktade du mot?  
– Då det övergripande temat är ”digital kultur” ville jag ha en helt elektronisk ljudbild den här gången. Sången är den enda akustiska ljudkällan förutom samplade metallplattor som använts rytmiskt. Albumet kan beskrivas som elektronisk pop med avsiktliga nickningar till några av den futuristiska och syntbaserade musikens pionjärer, som Jean Michel Jarre, Kraftwerk, Laurie Anderson och Depeche Mode.

Lyssnar du bara på elektronisk pop eller inspireras du även av andra genrer?
– Även om band som Kraftwerk, Depeche Mode och Ultravox påverkat mig väldigt mycket, har jag alltid haft breda musikaliska intressen. Självklart lyssnar jag en del på techno, electronica och andra former av modern elektronisk musik, men jag uppskattar även rock, punk, folkmusik, jazz, klassiska kompositörer och allt möjligt annat. Jag tror att det är viktigt att ha ett öppet sinne och utmana sig själv med kultur som ligger utanför ens vanliga referensramar. Annars finns det en uppenbar risk att man blir navelskådande och att ens egen musik stagnerar.

Vid sidan av musiken är du även journalist, novellförfattare, DJ och serietecknare. Dessutom driver du den alternativa klubben Golem i Odense. Hur hinner du med allt och varifrån kommer din kreativitet?
– Primärt betraktar jag mig som musiker, men under årens lopp har det blivit ett flertal korsbefruktningar med andra kulturformer. Min livliga fantasi, i kombination med dagens tekniska framsteg, har gjort det möjligt för mig att kunna uttrycka mig kreativt på olika sätt. Jag citerar gärna Kraftwerk från den tiden de fortfarande var unga robotar: ”man måste leka med tekniken.” Jag gillar den devisen. Som barn leker vi ju hela dagarna. Men senare i livet tränger sig den så kallade “verkligheten” på och sociala normer skapar hämmande regelverk. När det inte längre är okej att prata med Peter Pan hemma i rummet får man använda sin fantasi på nya sätt. Jag tror att praktiskt taget all konstnärlig verksamhet bygger på ett uppdämt behov av att få leka.

Du sticker ut lite med dina spektakulära kläder och hårfärger. Är image fortfarande viktigt i musikbranschen?
– Jag gillar, som sagt, genomtänkta helhetskoncept. Men man kan nog konstatera att min stil inte precis är kommersiellt gångbar, så om jag vill bli snuskigt rik på musiken är jag förmodligen ute på fel spår…

Vad har Ras Bolding på gång inför sommaren?
– Vi har redan gjort några konserter med Digital Deviant i fokus och förhoppningsvis blir det fler de kommande månaderna. I slutet av augusti kommer jag sedan, som vanligt, att uppträda på H.C. Andersen Festivals i Odense. Precis som tidigare år kommer vi att göra musikaliska tolkningar av gamle Hans Christians verk, som lyfter fram att han var en existentialistisk och svartklädd outsider som stod utanför den vanliga samhällsgemenskapen och sannolikt hade trivts på en gothklubb. Då det 2025 är 150 år sedan Andersens död, så är ambitionen att koppla ett preludium och postludium till sviten, en ramberättelse om författaren, som är på väg att dö och hemsöks en sista gång av sina sagoväsen innan han måste kila vidare. Alla svenskar med intresse för elektronisk musik, litteratur och kultur i allmänhet borde verkligen överväga att titta förbi!