Agitator – psykosen på Nytorget tvingade fram en andra skiva redan i höst

I somras besökte jag musikfestivalen Tullakrok i Ängelholm och för mig blev den största överraskningen utan tvekan Agitator, ett band bestående av fem unga killar från Stockholm. Deras debutskiva släpptes tidigare i år och hyllades stort av Zeros recensent, Robert Ryttman. Redan nu är de klara med en uppföljare, där mörkret blivit tydligare i texterna. Jag ville veta mer om detta spännande band och tog tunnelbanan ut till Slakthusområdet en småregnig höstkväll.

Jag möter bandet i deras loge strax efter avslutad soundcheck. Om någon timme öppnar de för självaste Popsicle i ett snudd på utsålt Slaktkyrkan.

Det är heller inte vilken dag som helst. The Cure har precis släppts sin första låt på sexton år, “Alone”. En låt som givetvis gått på repeat i mina egna lurar hela eftermiddagen. Så när jag hör Robert Smiths stämma i ovan nämnda låt strömma från Agitators loge känner jag att detta kommer bli en bra intervju. Bandet öser beröm över “Alone” och jag förstår att The Cure betyder lika mycket för dem som för mig, trots att de inte ens var födda när bandet senast släppte en bra skiva.

Att de fem medlemmarna i Agitator är uppspelta går inte att ta miste på, speciellt då sångaren och bandets självklara frontman, Felix Lindström. Medan de andra killarna softar i sina soffor vankar Felix av och an i det lilla rummet. Dels på grund av nervositet, gissar jag, men framför allt av en längtan att få gå upp på scen och äga den. Att Felix Lindström har sin målsättning utstakad är solklart. Hela hans persona andas Olle Ljungström från glansdagarna med Reeperbahn, och det är nu allt händer för hans Agitator.

Termodynamik blev Agitator

Agitator bildades 2020 av fem kompisar från gymnasiet. I inledningen kallade de sig för Termodynamik, men Kraftverk-kopplingarna kändes lite för tydliga. Sent en natt kläckte Felix namnet Agitator. “Yes, där har vi det”, utbrast han.

Att det finns kopplingar till sjuttiotalets reggaescen i namnvalet var ingen slump och artister som Lee Perry, The Upsetters och såklart Aggrovators kommer på tal. Så den som tror att det bara är postpunk som är inspirationskälla får tänka om. Men att någon politisk agitator skulle finnas i bakgrunden verkar inte vara fallet. Och det svenska whiskeyföretaget med samma namn är bara en tillfällighet, “men kan kanske leda till något roligt samarbete i framtiden”, skrattar de.

Agitators debutskiva, Jag trivs bäst där du är, släpptes i februari i år och sedan dess har bandet hunnit med en hel del spelningar och blivit ett allt större namn på den svenska indiescenen anno 2024.

Faktum är att det första som sker under intervjun är att de stolta visar upp sin sprillans nya skiva, Vänner för evigt, som precis anlänt från pressarna. Så medan vissa artister och grupper väntar flera år med att släppa en uppföljare får vi alltså hela två fullängdare med Agitator under samma år. Kaxigt absolut, men för oss som upplevt Agitator känns det självklart. För att detta är ett band som har stora ambitioner blir extremt tydligt ju mer jag pratar med dem.

Men vi dröjer oss kvar lite vid debutskivan. Även om den över lag fått fina omdömen, så har den också fått en och annan mer ljummen recension. Eller “totalsågning”, som bandet själva väljer att kalla det.

I några fall är det Felix sätt att sjunga som dragit ner betyget. Detta är dock inget de själva låtit sig tyngas ner av, utan något de mest skrattar åt. “Det är bättre att beröra negativt än att inte beröra alls”, tycker bandet. Felix erkänner dock att när första recensionen dök upp, som var just var en sågning, la han sig och grät i en soffa medan de andra gick på fest.

Men förutom att någon recensent inte fattat grejen med Agitator får de idel hyllningar av publiken. De hymlar inte med att folk utbrister att det både är “fantastiskt” och “det bästa de hört” efter deras spelningar. Att nu få öppna inför Popsicle, som ikväll ska spela skivan Lacquer i sin helhet, tycker de är underbart. Just Lacquer är en skiva som Agitator håller högt i musikhistorien. Öppningslåten “Hey Princess” är en av de bästa som gjorts, utbrister flera i kör. Och att Popsicle själva hade önskat att få Agitator som förband är något de känner sig väldigt hedrade över. 

Under hösten kommer de också att vara förband till Cleo, vilket faktiskt var lite av en dröm, enligt bandet. Kanske en något udda kombination, men de gillar verkligen kontrasterna. Faktum är också att flera i bandet röjde längst fram under Cleos konsert på Way Out West ifjol. “Tjejerna, tjejerna, tjejerna’ är kanske den hårdaste postpunklåt som gjorts”, skrattar Felix. Och nu i vinter får de alltså uppträda med henne. Jag frågar om de hoppas få dela scen med någon annan och de svarar att det såklart vore fantastiskt att få öppna för Viagra Boys.

Stockholm vs Berlin

Agitator har av många fått etiketten “Stockholmsband”, något som de delvis gillar men också ställer sig lite undrande inför. “Det är väl egentligen bara Ringvägen 147 i ’Vem är du om du inte är min’ som direkt antyder att vi är i Stockholm”, menar de.

Men vid sidan av redan nämnda Reeperbahn går det helt klart att dra en rak linje från artisterna från Stranded rekords storhetstid i början av åttiotalet till 2020-talets Agitatorsound. Om det däremot är ett typiskt Stockhomssound kan man naturligtvis diskutera.

De gissar också att många tagit fasta på bandets image, som kanske uppfattas som storstad. Imagen visar sig, föga förvånande, vara något som är mycket viktigt för dem och något de pratar en hel del om sinsemellan. 

“Skittöntigt att inte våga ha en cool stil”, menar de. ”Det som inspirerar mest nu är väl Berlin, dels queerscenen, men även Berghain och KitKat”, säger bandets basist Vilgot Andersson.

Mardrömmen är att se ut som “vanliga killar”. Att inte ta sin image på allvar är nästan förnedrande mot publiken, menar de. Precis som att de står för något nytt och spännande på den svenska musikscenen, så vill de även vara viktiga agitatorer i rollen som klädmässiga stilförebilder.

Nya skivan kom till efter en psykos på Nytorget

Vänner för evigt spelades in under fem dagar i studio Sickan i Malmö. Precis som förra skivan är den producerad av Joakim Lindberg, en person de hyllar unisont. “Bästa människan”, säger de utan tvekan.

Precis som på första skivan är det Felix som skriver texterna. Men om texterna på första skivan kom från en ung person som var på hugget, så kom nya skivan till efter bitterhet och svartsjuka, berättar han och citerar öppningsgraderna till första låten, “Bleka rum”:

“Med bleka tankar går jag över trottoaren, krossar knäskålarna på han som går bredvid mig, han har svullet bröst och fettigt hår och han är allt som du vill ha…”

“Jag hade en psykos på Nytorget sent en natt i slutet av förra sommaren, jag låg 20 minuter och bara gallskrek”, berättar Felix. “Jag hallucinerade fram att jag knivhuggit någon och alla skyltar gav skumma budskap. Men efter en god natts sömn och några efterföljande samtal med min psykolog, satte jag i gång arbetet med nya skivan i den öländska vildmarken.”

Then we take Japan!

Jag avslutar med intervjun med att ställa den omöjliga frågan: “Var är ni om fem år?”
Efter en tids tystnad får jag svaret “Japan”.
“Om Soundtrack of our Lives kan göra det efter fem år som band, kan vi det också!”
“Gallskrika till neonskyltar som visar vårt namn: A G I T A T O R”

Undertecknad kan verkligen se det framför sig, men det behöver faktiskt inte dröja så länge som fem år.

Strax innan midnatt lämnar jag Slaktkyrkan och går mot tunnelbanan. Popsicle stod för en mäktig nostalgikick för alla oss Gen X:are.Agitator utnyttjade varenda sekund på scen denna kväll med att övertyga dem som inte redan visste att framtiden är deras!

Agitator live i Slaktkyrkan + bandmedlemmarna visar sina outfits: 

Lyssna på det storslagna nya albumet, Vänner för evigt, här: