Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Många besökare och artister kan vittna om att arrangörerna av Subkultfestivalen har lyckats att skapa något som är större än de samlade beståndsdelarna. Det faktumet kändes lite extra på årets upplaga, som efter krisande ekonomi räddats av gamla och nya besökare.
Häng med Zero Magazines utsände på en festivalhelgs magi och vedermödor – mellan akterna såväl som bakom kulisserna.
Fredag
10.38
Tåget rullar ut från Norrköpings centralstation. Redan på perrongen möter jag ytterligare en festivalbesökare så vi slår följe. Han har större packning än mig eftersom jag gjorde slut med tältcamping redan på Hultsfred ’09. Den första planen för boende under helgen var en popup-stuga med fördelen att vara nära tältcampingen samtidigt som man har riktig säng och eluttag, men hade turen att norpa ett avbokat hotellrum istället.
14:22
Anländer Vänersborg, som är något av sinnebilden av en sömnig småort med fint läge vid Vänerns sydvästra spets. Möter upp rumskompisen som redan checkat in och raskt bjuder på hemgjort lingon- och äppelvin. Dags för prepp och ombyte.
16.14
Dags för helgens första promenad över Dalbobron, som alltid känns längre än sin halvkilometer, till Dalaborgsparken. En klassisk folkpark och dansbana – som fortfarande lever och arrangerar styrdans på somrarna – nu årligen fylld av festivalbesökare där klädsel i svart, lack, läder, brokad, mesh och liknande är återkommande. Det bidrar sannolikt till den gemenskap man lätt känner på just Subkultfestivalen – det råder en välkomnande och positiv stämning överallt. Som en festivalbesökare jag intervjuade förra sommaren uttryckte det: ”Vi har väldigt stora hjärtan även om vi ser svarta och svåra ut”.
17.59
Efter sammanstrålning och häng med vänner på husvagnscampingen beger vi oss in på festivalområdet, som vanligt något senare än tänkt. Området är litet och det blir en snabb rundtur för att se vad som är nytt, och en notering är att förra årets lilla tältscen är utbytt mot ett aktivitetstält drivet av Studiefrämjandet.
Det är redan märkbart fler besökare än förra året. Nästan svårt att tänka sig att festivalen i höstas kämpade för sin överlevnad, men inte helt oväntat ville många stödja crowdfundingkampanjen och i år har biljettförsäljningen slagit rekord.
18.34
Kikar in på VIP-området och springer omgående på Maria Wessel och Jonatan Wallgren från Norrköpingsklubben Kolibri som avslutat ett dj-pass i baren vid stora scenen och är oerhört nöjda över publikgehöret. Även det är nytt för i år, att klubbar och dj:s är inbjudna att spela mellan akterna på scenen.
19.01
O+HER är i full gång med sin atmosfäriska och något 80-talsdoftande darkwave på dansbanescenen och de övertygar. Det är alltid spännande när profiler från olika håll möts och skapar något nytt tillsammans, och samarbetet mellan musikern och konstnären Tobias Bernstrup och Erica Li Lundqvist från Abu Nein är långt från ett undantag. De är nästan oväntat stillsamma på scenen men den gemensamma karisman bländar och stämningen är precis så mörk och elegant som förväntat. Det enda egentliga minuset är att scenljudet är otillfredsställande tunt, och man misstänker att ljudteknikerna har lite att jobba med till nästa akt.
19.32
Dags att fylla på vätskenivån och i kön till baren händer alltid intressanta saker. Hälsar på Emmon som jag för några veckor sen fotade på klubben Nuclear Nation i Linköping, och som senare under kvällen ska äntra dj-båset. Nästan samtidigt genar tre karaktäristiskt vitklädda figurer över dansbanegolvet; till synes är S.P.O.C.K-medlemmarna på väg för att se lite av Priest som just drar igång nere på stora scenen innan de själva ska göra sig redo för show. Det är ytterligare en del av charmen med Subkult, att många av de som uppträder ser gärna till att njuta av festivalen och passar på att se andra band, och det bidrar till känslan av att alla blir del av en gemensam community.
19.44
Det är visuellt snyggt och publikfriande, och samtidigt något av en paradox att Priest funkar alldeles utmärkt på en festivalscen utan backdrop i dagsljus. Den teatrala trions välproducerade, egensinniga electronica med rejäla doser av mörk synthpop och EBM höjer märkbart stämningen hos publiken. Samtidigt är ljudet bättre än på mången festivalscen man har besökt och bastrycket är perfekt.
20.46
Det är smockfullt på dansbanescenen, ljudet är nu utmärkt och stämningen är hög redan från början. I denna minut drar synthpoparna S.P.O.C.K igång ”Alien Attack” och allsången är omedelbar. För att förra året ha firat 35-årsjubileum märks inga ålderskrämpor – Android, Yo-Haan och Val Solo är i högform och levererar en intensiv spelning och kammar hem publikens jubel i varje litet mellanrum mellan verser och refränger.
21.14
Plötsligt är jag, utan att vare sig de eller jag märkt det, omringad av medlemmarna i Dunderpatrullen, som senare ska avsluta första festivaldagen (om man räknar bort torsdagens förfest med Red Cell, Noice och Familjen). Ett väldigt roligt återseende sen tiden både jag och de huserade i Östersund. Det blir trevligt häng i logen, som det ska visa sig att de felaktigt har meddelats att de redan har tillgång till en timme för tidigt, och alla flyttar sig naturligtvis snällt när spockarna kommer och vill byta om. I korridoren sitter gamla affischer för uppträdanden i Vänersborgs Folkets park med Sigge Fürst, Johnny Svängmans Showband, Finsk kabarét och något oväntat Ayn Rand-pjäsen ”Natten till den 17 jan”.
22.44
Det strömmar hårda beats och domedagstoner från dansbanescenen som Sierra intagit. Den franska darkwaveartisten släppte sitt debutalbum förra året och har haft framgångar både i Europa och USA. Under den maffigt vemodiga ”Stronger” antecknar jag kort och gott: en jävla känsla.
23.39
Dags för nattmat medan det ukrainska electrofolkbandet Go_A drar igång. Matutbudet är inte jättestort, men det räcker för att få variation under en helg, inklusive obligatoriska langos. Thaivagnens pad thai är beroendeframkallande men den här gången blir det Aura-barens burgare, och just i denna stund smakar den som den tredje godaste någonsin (de godaste finns i Norrköping och Östersund).
00.20
Kateryna Pavlenkos sångröst är oerhört stabil, tempot är ursinnigt, de elektroniska trummorna genomträngande och publiken dansar ringdans när spelningen med Go_A, som representerade Ukraina i Eurovision 2021, når sin kulmen. Extra bra är Ihor Didenchuk på sopilka, en traditionell ukrainsk flöjt, när han får fritt spelrum i ”Drymba Song”.
01.13
En duell pågår på dansbanescenen med Jim Lindgren på keytar uppe på en högtalare och Niklas Hillman med gitarr på en annan, där de växelvis fyller mellanspelet i ”Klart grabben ska ha en husvagn”. Det är inte jättetajt hela tiden men det är i sig en kvalitetsstämpel när det handlar om bitpop/blipblop live. Dunderpatrullen har en dynamik och rikedom i sina kompositioner som inte är helt vanlig för genren, och ett sätt att lägga upp sina livespelningar som ger både musikaliskt och showmässigt mervärde. När de avslutar fredagskvällen är det ett rent kärleksmöte med publiken.
03.28
Det är full fart på campingen nedanför festivalområdet – musik, skratt och folk samlas i stora grupper. Det är förstås inte nyktert men ändå kanske den mest städade festivalcampingen jag sett. Vi slår oss ner vid ett halvokänt sällskap och pratar om allt från pälsmössor till den brutalistiska arkitekturen som inramar festivalen fint i form av industribyggnader och Dalbobron, som jag och rumskompisen sen promenerar hem över i morgonsolens strålar.
Lördag
14.16
Ligger på hotellrummet efter en sen brunch och lider av grav fomo medan jag ser videoklipp på en bekants sociala medier-konto från spelningen med franska Potochkine, eftersom orken inte räckt till att ta sig in till festivalområdet i tid för att se dem. Festivalenergin är inte densamma i medelåldern, märkligt nog. Ser dock att det verkar vara en grymt bra spelning och flera andra musiker har bänkat sig längst fram. Sångerskan Pauline Alcaïdé har en oerhörd sångröst och lika mycket utstrålning som energi, som matchar den medryckande dansgolvs-EBM som de bjuder på.
16:50
Kanadensiska electronicaproducenten Das Mörtal är en musikalisk helhetsupplevelse med sitt breda spektrum från synthwave till Aphex Twin-doftande beats med rap/sångpålägg. Perfekt för vilken klubbkväll som helst, medan en festivalscen inte hade lidit av någon ytterligare ingrediens.
17.56
Faluntrion Me The Tiger gör en riktigt bra och ösig festivalspelning på stora scenen. Gabriella Åströms snygga röst är ett kapitel för sig och Jonas Martinsson bakom trummorna sticker ut och bidrar till livekänslan med sin spelstil. Electropop när den är som bäst.
18.32
Det är dags för en av festivalens många höjdpunkter, åtminstone för den som gillar blipblop. Ninjaspark återförenas efter 13 års tystnad för åtminstone denna festivalspelning och till råge på allt fyller Jim Knutsson år. Detta firas med att han så snart spelningen börjat bjuder publiken på tårta och slänger ut badbollar. Det är en något laidback spelning jämfört med forna tiders kaotiska framträdanden men publiken är med på noterna för varje låt. När ”Skolavslutning ’90” drar igång ser jag ingen som inte dansar.
19.21
Tillbaka på campingen och trevligt häng hos vännerna i deras husbilsförtält. Resekompisen från tåget kommer förbi och har med sig nyfunna bekanta i form av sina tältgrannar. Det spelas en ”hemmagjord” EBM-dänga med repliker från Schwarzenegger-filmer, som känns igen av de som hängde i samma krets förra året. Någon upplyser om att det faktiskt finns en släppt låt i samma stil fast med Dolph Lundgren-repliker. Man lär sig alltid nya saker på festival.
22.48
Inne på VIP-området är stämningen hög, någon dj:ar och det dansas inne i bartältet. Jag träffar på två trevliga Åmålbor och hamnar i samtal om det galna videoproduktionskollektivet Krull Productions var ur Dunderpatrullen sedan föddes.
Hinner se ett par låtar med Waveshaper som bjuder på dramatisk och välproducerad synthwave på dansbanescenen.
23.34
Det är dags för årets smått genialiska headliner – i bemärkelsen att tilltala flera målgrupper – och förväntan och stämningen är hög när VNV Nation går på. Det märks snabbt att bandet och framför allt Ronan Harris är lika tända, det blir näst intill en punkig ton i de snabba låtarna och sångaren är överallt på scenen. Efter inledande nytt material kommer de äldre favoriterna, och under ”Epicentre” är Harris röst precis sådär mäktig och djup att armarna knottras. Mest magiskt är det förstås att höra balladen ”Illusion”, och Harris inleder med att rörande berätta om alla som hört av sig om vad den betytt för dem i svåra perioder.
– Låt det inte gå för långt, prata med någon, uppmanar han innan låten drar igång.
Och den stunden, när den ikoniska och känslosamma låten ekar över Dalaborgsparken under en molnbeslöjad sommarnattshimmel och publikhänderna vajar, sitter nog kvar hos många festivalbesökare efter hemgång.
01.35
Det blir ett kort häng på campingen innan den sista vandringen över bron för i år, medan många andra är helt inställda på att krama ur det sista av festivalkänslan och festa vidare. Och det är förståeligt att man inte vill att något så lyckat ska sluta riktigt än.
Söndag
10.35
Dags att packa ihop och krångla sig hemåt med ett virrvarr av lokaltåg och buss, då SJ inte erbjöd någon tur som skulle ta kortare än sju timmar denna dag, av oklara anledningar.
Ser redan i sociala medier att flera av årets akter tackar för en fantastisk festival och lägger upp gruppbilder med nyfunna vänner, precis som även många campinggäster gör. Subkultfestivalen meddelar redan att den blir av igen nästa år – efter publikrekordet är situationen lyckligtvis en helt annan än förra året. Dags att börja boka boende…
Bonustävling
Nu är vi nyfikna på vilka artister du vill se på nästa års Subkultfestival! För att delta i utlottningen av ett signerat exemplar av Emmons senaste ep, skriv vilka artister ni vill se på nästa års festival under vårt Facebookinlägg om denna artikel. Vinnarna meddelas den 5 augusti på vår Facebooksida.
