Mike Granditsky – Strange Allure

Mike Granditskys Strange Allure är uppföljaren till 2019 års utmärkta, tunga PostEuropeanMusic, och således Granditskys fjärde album. Det här är mörk men inte depressiv storstadsmusik med anor i postpunk, soul, synt, 70-talsglam och vemodig pop.

Mike Granditsky och multiinstrumentalisten David Lindh har producerat, arrangerat och skrivit flertalet av de nya låtarna tillsammans. Resultatet är som en spännande och mörkt romantisk thriller med atmosfär av regnig storstadsnatt där okända faror hotar. Granditskys berättande och beskrivande texter – tyvärr medföljer inget texthäfte, men orden hörs bra ändå – tillför ytterligare ett lager av djup. Lägg därtill kombinationen av Johannes Rytzlers mellotron, Mattias Greens flygelhorn, Örjan Högbergs elektriska viola och inte minst Stefan Wistrands souliga, ibland jazziga barytonsaxofon, så har låtarna färglagts med ytterligare starka känslor och toner. Inte ska heller Richard Lindhs modullära programmering glömmas bort, då den elektroniska delen av atmosfären hänger tungt på den, liksom trummorna, basen och elgitarren samsas i sköna riff och ett stadigt groove. I motsats till också utmärkta föregångaren PostEuropeanMusic har bandet vinnlagt sig om att variera tempot mycket mer på Strange Allure, vilket gör att hela plattan flyter bättre och att man som lyssnare är på tå på ett helt annat vis. Tio låtar innehåller lp:n och jag uppskattar samtliga. De passar ihop som juvelerna på ett halsband, men är ändå specifika och säregna, vilket gör att man kan lira Strange Allure gång på gång utan att tröttna. Istället hittar man fler och fler detaljer och de innovativa låtarna sätter sig bättre och bättre. Gillar du Japan, John Foxx-frontade Ultravox, Bowies första live-album, Gary Numan, Roxy Musics Country Life och postpunk rent generellt, gör du dig själv en otjänst om du inte lyssnar på det här albumet. Själv väntar jag intensivt på att få se Granditsky live på en Stockholmscen snart igen.