Gibrish – Mykorrhiza

Gibrish är ett konstigt bandnamn. På uzbekiska betyder det hybrid, men jag tvivlar på att det är vad Sundsvallsbandet tänkt sig när de kom på namnet. Detta skedde för rätt länge sedan. Mykorrhiza är nämligen gruppens sjätte album.

Mykorrhiza är – förutom titeln på Gibrishs nya platta – en symbios mellan vissa svamparter och trädens rotspetsar. Nästan allt näringsupptag som träden i en barrskog upptar sker via svampen. Slut på naturkunskapslektionen. Titeln till den här skivan är dock inte tagen ur luften eller för att ordet är coolt. Mycket av innehållet på plattan handlar om sådant som har med svampar, skog, natur och biologisk mångfald att göra. Så vi har ett konstigt bandnamn, en konstig men logisk albumtitel och dessutom – vilket kanske är skummast av allt? – en inledning som består av en manlig AI-röst som ger en längre och mer utförlig svamplektion än min här ovan. AI:n pratar i ungefär en minut. I läckra ”Cesium 137” gör en kvinnlig AI likadant, men till flummigt komp. Låtmässigt är skivan inte fullt lika udda, även om Gibrishs Tom Waits-influerade musik inte heller är mainstream. Här samsas blues, jazz och rock i en skönt rökig atmosfär, eller kanske skogsdimmig dito passar bättre? Texterna är på svenska och liksom musiken skrivna av sångaren och gitarristen Christer Suneson med undantag av avslutande ”Göken”, en låt som skådespelaren, regissören, författaren och visdiktaren Allan Edwall plitat ihop. Jag tycker att Mykorrhiza är en väldigt jämn och fin platta. Ingen av de 10 låtarna (jag räknar inte AI-introt som låt) är dålig, men visst skaffar man sig några favoriter när skivan gått varm många gånger. Mina är – åtminstone för tillfället – indianliknande ”Det vi lämnar kvar”, nästan tangorytmiska ”Allt eller inget”, gitarrläckra ”Kall, kall, kallt” och ”Tårar av terpentin” med sin mörka manskör. Samt ”Göken” förstås. Men köp plattan vet jag, och skaffa er era egna höjdpunkter.