Abu Nein – II

Synthrock, electro, dark wave, gothrock, postpunk… Kärt barn har många namn. Abu Nein håller till i Malmö och tidpunkten att lyssna på II kan inte vara mer perfekt än nu. Det här är nämligen kolsvart höstmusik, som ett ljus med en svart flammande låga.

Erica Li Lundqvists sångröst är mörk, kall, varm, illavarslande, melodiös, spännande, sorgsen och härligt intensiv. Ibland samtidig. Tänk er en något monoton mix av Siouxie Sioux, Diamanda Galas och Grace Jones och ni har en hygglig bild av hur hon låter. Texterna finns att läsa i foldout-konvolutet. Det uppskattas, trots att sången är väldigt tydlig och produktionen utmärkt. Syntbasen gungar tung och syntmelodierna faller in som svepande skuggor av elektronisk skönhet i merparten av de tio låtar som II innehåller. Den här plattan är som gjord att deppa, drömma och dansa till, men också att lyssna på hemma eller på någon halvillegal dekadent klubb på någon skitig bakgata. Inledande ”The Tower” sätter direkt igång dramatiken med sin 80-talsljudande trummaskin, men redan i nästa låt, den läckra ”Kissing The Glove”, har Abu Nein släpat med sig 80-talet in i nutiden och dansgolvet börjar gunga. Jag ska inte beskriva varenda låt men ”I am Emptiness” har ett tillbakalutat groove och drömsk sång, ”Going Down” bygger på en rak rytm som är omöjlig att inte hamna i kroppslig trans till och kan du stå stilla till spacerocken i ”Back on Target” på hög volym så har du förmodligen blivit likstel. På ”Ways To Burn” gästar Aux Animaux och i avslutande ”Eternity” läses delar av prästen John Furniss ”The Sight of Hell” från 1874 upp. Ett perfekt slut på en närmast perfekt platta.