Tiger Lou – Acts

Tiger Lous femte album heter Acts och innehåller tio låtar, samt de engelska texterna i cd-häftet. Skivan känns sökande och allt annat än glad och lycklig, men inte heller deprimerande eller helt uppgiven. Däremot sorgsen och kanske något vilsen.

Jag har lyssnat på Acts väldigt många gånger, många fler än vad jag vanligtvis gör med recensionsplattor, i hopp om att hitta en ingång, något som fastnar och appellerar känslomässigt. Dessvärre stannar inte så många av sångerna i mitt medvetna. Antagligen beror det på att melodierna inte lyckas beröra mig nämnvärt, eller att jag inte hittar det uttryck som gör Tiger Lou till ett tillräckligt egensinnigt band för att stå ut i mängden. Om de nu gör det? Gruppen har ju en publik så för många människor måste det ju kännas så i alla fall. Jag har åtminstone försökt, men ibland skiter det sig, det är ofrånkomligt, man kan inte gå igång på allt. De låtar på den här plattan som jag tycker bäst om är i alla fall tunga och mörka ”End Times” som vräker sig upp ur underjorden och utmärker sig bland det övriga materialet. Jag gillar soundet i sin helhet och ljudet av Claes Björklunds Jupiter 8 i synnerhet. Vidare är ”Send The Bill” en svävande skönhet, en musikalisk heliumballong som strävar mot att försvinna upp och ut i ett svart kosmos av stjärnglittrande frihet. Den instrumentala ”March of Paloma” med sina tunga gitarrer passar väldigt bra in på plattan, liksom med ”End Times” väcker den upp lyssnaren ur sin eventuella slummer. Sen är det väl inte världens bästa låt, men den har definitivt sin plats på Acts. Sista spåret, ”Baccardi”, är förmodligen den låt jag kommer minnas längst, då dess refräng och melodi liksom text känns helt fulländad. Man kan riktigt se framför sig hur någon olyckligt kär människospillra sitter i ett hörn och puffar och super sig genom någon degenererad fest för att slippa känna, tänka och längta.