Peter Gallway – Grace Street

Peter Gallway är tillbaka med en ny skiva, innehållandes gamla låtar, och så avskalat framfört som det bara kan bli. Grace Street inspirerades av en turné i Japan som Gallway gjorde och hemma i Maine gjorde han verklighet av idén som fötts.

När Peter Gallway lirade i Japan i februari 2023 så gjorde han det ensam med sin gitarr. Den tysta intensitet som rådde i dessa konsertlokaler gav fullkomligt fokus på låtarna, som om det pågick en konversation mellan artistens sånger och publiken. När han kom hem till Maine började han välja låtar ur sin digra sångskatt – Peter Gallway har gett ut nästan trettio plattor, samt producerat fler än femtio stycken för bl.a. Laura Nyro, Annie Gallup som han har Hat Check Girl tillsammans med, och Harvey Jones under aliaset Parker Gray m.fl. – och återinspela dessa, nu med enbart sin Godin 5th avenue-gitarr och sångröst. Skivan spelade han sedan in live i hemmastudion. Det låter bra och en del låtar tilltalar mer än andra. Den stora fördelen är dock att Peter Gallways texter hörs så tydligt utan texthäfte. Nackdelen är att plattan i längden blir enformig och jag hinner tröttna på såväl Gallways pratiga sångröst som gitarrljud. Grace Street är som att lyssna till en författare eller poet som läser upp sina alster till ett naket och väldigt avskalat gitarrkomp. Dessvärre svänger det inte särskilt ofta och merparten av låtarna går i ungefär samma lite slöa mellantempo hela tiden. Det ska rätt mycket till för att jag ska uppskatta skivor av det här slaget. Jag har inget emot akustiska s.k. unplugged-album, men då bör de innehålla fler instrument, större variation på det musikaliska innehållet, och helst någon som sjunger ut riktigt ordentligt.