Stadsfestival med morgondagens artister – som verkar blicka mot 90-talet

90-tal, arenarock och elektrolandskap erbjöds när ett hundratal lovande artister uppträdde på barer, kulturhus och scener runt om i Norrköping, när den andra årliga upplagan av showcasefestivalen Future Echoes ägde rum i mitten av februari.

Norrköping var den första – och den hittills enda – nordiska staden som 2017 gick med i det globala nätverket UNESCO Creative Cities, som ligger till grund för ständiga samarbeten och showcasefestivaler och så även i det här fallet, via den ideella arrangören Discover Sensation som är en gren av musikbolaget Musichelp.

Festivalen, med konferensdel för branschen under dagtid, var ursprungligen planerad till september men sköts fram till februari, vilket innebär ett något sämre klimat för att röra sig mellan spelställen under tre kvällar. Det märktes också på den tunna publiken under torsdagen, som sen ändå växte betydligt på lördagen.

Så hur låter morgondagens lovande liveartister? Betraktarens öra är förstås alltid en faktor, men när ett djupdyk bland ett hundratal showcasespelningar till stor del pekar i en viss riktning, finns det anledning att påstå att den kommande livescenen är retrospektiv med fokus på framför allt 90-talet.

Några nedslag på helgens intressantaste akter – här är festivalens…

RÖST

Loviet, Future Echoes
Loviet Foto: Henrik Perälä

Loviet (CA)

Att kanadensiska Loviet inte tar upp särskilt mycket plats fysiskt på scenen märks aldrig, för rösten, närvaron och det musikaliska uttrycket tar över allt spelrum som finns. Med en grund i popig arenarock parallellt med en finstämd songwriter-karaktär och osannolik rockröst gör hon avtryck på publiken och behåller uppmärksamheten hela setet igenom. Tankarna går till 90-talsikoner som Avril Lavigne och Sheryl Crowe. Det är svårt att bestämma sig för om man föredrar livesoundet med svulstiga cymbaler och gitarriff, eller den välproducerade poprocken med synthar på debutalbumet ”777” (2021).

–  Du förstår mig, utbrister Natalie Lynn – som hon egentligen heter – upprymt efter spelningen när jag frågar om referenserna till 90-talsarenarock.

–  Det är mycket bedroom pop på den här festivalen och där passar jag inte riktigt in, tillägger hon med ett skratt.

  • Din sångröst gör intryck, var kommer den ifrån?

– Min mamma. Hon sjöng och kunde ha nått långt men satsade på familjen istället. Men jag har fått träna mycket, den var mycket tunnare i början. Och det har hjälpt att spela mycket på stökiga barer.

ENERGIPAKET

Ponte Pilas -Future Echoes 2023
Ponte Pilas Foto: Henrik Perälä

Ponte Pilas (DE)

Det är lite av en saga i sig att de fyra unga männen med rötter från bland annat Skottland och Ecuador hittade varandra i Berlin och flyttade ihop för att jaga sin musikaliska dröm. Att de bejublats på flera europeiska showcase-spelningar framstår inte som märkligt när de ställer sig på scenen på Harry’s övervåning i hjärtat av Norrköpings historiska industrilandskap – spelglädjen och energin är genomgående och mangrann, och påminner om när man såg Weezers första musikvideo eller för all del en tidig livespelning med The Hives om man slänger in lite jazzgitarrackord i indierocklåtarna emellanåt.

Det framstår även som helt naturligt att de fått sitt debutalbum ”Old Enough To Know Better” (2022) producerat och mixat av Gordon Raphael, som står bakom The Strokes två första album – det finns tydliga referenser i soundet även live som torde ha tilltalat Raphael. När man även ibland hör inslag av surfrock och psychobilly, får det undertecknad att hoppas på ett genombrott och att man får höra betydligt mer av Ponte Pilas, som på spansk-ecuadoriansk slang träffande betyder ungefär ”sätt på batterierna”.

FLOW

Super Duty Toungh Work
Super Duty Toungh Work Foto: Henrik Perälä

Super Duty Tough Work (CA)

Ett stökigt trumbeat, saxofon, jazzpiano och långsam rap ger en snygg urban stil som passar lika bra på en uppklädd nattklubb som en grå gata i vilken storstad som helst. Det Winnipeg-baserade bandet rör sig i en genre som ibland kallas art-rap och de är tydligt inspirerade av 90-talets east coast hiphop och modern jazz. Sångaren Brendan Grey är så där fånigt blasé som gör att även en icke rap-lyssnare fastnar i hans flow.
En av festivalens mest lyssningsvärda akter, och det är inte förvånande att EP:n ”Studies in Grey” (2019) listades för Kanadas Polaris Music Prize 2020.

VETERANER

Simply Dead
Simply Dead Foto: Henrik Perälä

Simply Dead (SE)

De är eventuellt fortfarande, efter 30 år(!), Norrköpings intressantaste electronicaakt med ljudlandskap som toppas med samplingar och vocoders, och ständigt kompletteras med ett lika drömskt videoflöde som tar med åskådaren på en veritabel audiovisuell resa. De jämför sig gärna med band som Kraftwerk, The Future Sound of London och Pink Floyd, och det märks absolut av sådana referenser i upplevelsen som Per Wistbo Nibell och Janne Boman bjuder på, denna dag med Peter Svensson som gäst på elektronisk percussion.
Rolig kuriosa om bandmedlemmarna är att Boman turnerat i Europa med obskyra industribandet In Slaughter Natives, och att Wistbo Nibell vid tillfällen på 90-talet spelat bas bakom Lars Winnerbäck.

FRISPRÅKIGA

IVA
IVA Foto: Henrik Perälä

IVA (BG)

De är stillsamt intensiva på den lilla scenen på puben Cromwell, de bulgariska systrarna Iva och Elena Todorova, och passar därför helt perfekt i den miljön. De bjuder på klubbdoftande indiepoprock med ett sound där det går att hitta spår av både Portishead och Massive Attack, och känslan blir just att det var länge sen man hörde något i samma stil.

Inför var och varannan låt ber de nästan om ursäkt, eller förvarnar i alla fall om att ”den här är lite kontroversiell”, ”den här texten är politisk”, och så vidare. Och vid en första lyssning kan det framstå som att de livligt propagerar för sex- och drogliberalism blandat med texter om psykisk ohälsa och självmord. Och det kanske stämmer, samtidigt som det visar sig att det finns ytterligare djup.

– Texterna är ofta flexibla och kan ha filmiska inslag. Till exempel låten ”Cocaine” blev väldigt kontroversiell i Bulgarien, men at the end of the day så är det en metafor för en kärlekshistoria, förklarar Elena Todorova efter spelningen, medan de packar ihop för att bege sig till hotellet innan det vankas efterfest med festivalens alla musiker, branschfolk och delegater.

 

Henrik Perälä

Om Henrik Perälä

Kolla även

Upptäck glädjen i att spela musik

Musik är en källa till glädje och kreativitet. Utforska världen av toner och rytmer och …