Johan Airijoki – Gitarrer & Blåjeans

På sin förra platta Får Jag Vara Din Kille kompades Johan Airijoki av Malmfältens Rockklubb. På Gitarrer & Blåjeans står han återigen på egna ben som soloartist, men har viss instrumental hjälp av Gunnar Frick och Johan Håkansson, även om han spelar de flesta instrumenten själv.

Johan Airijoki är ingen ordsmed i höjd med Bob Dylan, ingen svårtolkad poet i stil med Leonard Cohen, men vad Airijoki har gemensamt med dessa herrar är ett väldigt egensinnigt sätt att sjunga på, en röst, uttryck och dialekt som är hans alldeles egna. Det är nästan alltid sådana sångare jag tycker bäst om, spelar ingen roll om de sjunger perfekt och mest tonsäkert i världen, då det viktigaste ändå är det egna, det originella, och konsten att förmedla en text så att den känns. Ska vi hålla oss till Sverige och män som sjunger och skriver på svenska drar jag mig inte ett ögonblick från att placera Johan Airijoki i samma låda av personliga favoritröster som Pugh Rogefeldt, Cornelis Vreeswijk, John Holm, Ola Magnell, Peps Persson, Thåström och Ulf Lundell, för att nämna några. Och så har vi hans nya lp Gitarrer & Blåjeans som gått varm här väldigt länge nu. Inte en dålig låt finns det på plattan av de nio den innehåller, men bäst och svängigast är tveklöst ”Janne cowboy”. Jag blev på gott humör första gången jag hörde dess gung och den har inte försämrats ett dugg sedan dess. ”Janne cowboy” är som ett sådant där tidlöst ess som kommer liras på fester och tillställningar om både tio, tjugo och trettio år framåt. Åtminstone hos mig (om jag lever då). Övriga spår här bjuder på en utmärkt variation. De passar in fint på plattan allihop, men det är samtidigt skillnad i stil på dem. Ta bara den råa, karga urskogsbluesen som titelspåret bjuder på, ta nästan punkigt rockiga ”Äpplet”, ta den smeksamt mjuka och varmt somriga ”Följ med ut” och glöm inte lätt souliga ”På detta vis”. Där har ni en musikalisk palett som heter duga och texter, skrivna helt på Airijokis naturliga sätt.