Månskensbonden – Nånstans Längs En Bortglömd Breddgrad

Markus Bergfors är tillbaka i glesbygden med sitt andra album. Han har blivit äldre, storstaden lockar inte längre, men de romantiska och ibland uppgivna betraktelserna av vardagen förblir drömska och längtansfyllda. Hans alias Månskensbonden består och Nånstans Längs En Bortglömd Breddgrad tål att höras gång på gång.

Månskensbonden sjunger på österbottnisk svenska om sitt liv och sin verklighet. Åtminstone låter och känns det som att vartenda ord är självupplevt. Samtidigt är texterna väldigt finurliga, ordrika och mångsidiga. Melodierna växer in i hjärnan och hjärtat på en som mossa växer på sten och låtar som ”Varenda veranda” där bonden får hjälp med lite rap av Hanna Lagerström sätter sig på första försöket. Men det är ”Billy” och ”Björkan” som släppts som singlar. Om dessa kommer att nå samma framgångar som debutalbumets singelsläpp ”Döpt i Kyro älv”, ”Stormin” och ”Vårt kvarter” vet jag inte, men det känns inte alls omöjligt. ”Billy” är en låt i rätt snabbt tempo med charmiga visslingar och en text om polarnas problem och personliga förändringar. Uppföljande ”Va vet nån jävel” går ungefär lika fort och har en fin melodislinga som tvingar sig in i låten, medan Månskensbonden sjunger sin underbart tragikomiska text om en kille som är på väg hem från ett ettårskalas medan han funderar på framtiden och diverse utvägar. Jag skulle kunna tänka mig att ännu fler spår här tilltalar den breda massan om den bara får chansen att höra dem. För framförallt är Nånstans Längs En Bortglömd Breddgrad en lp-skiva, en enhet bestående av nio fina sånger, och inte för att skivan är ett konceptalbum i vanlig mening, men dess texter och melodier är som utrivna kapitel ur en roman och texterna målar nästan dokumentärlikt upp en ung mans verklighet i ödelandet. Extra plus för texthäftet, och ni som gillar Vasas Flora Och Fauna, det är er förbannade skyldighet att upptäcka Månskensbonden om ni inte redan har gjort det.