Su Andersson – Brave

Trots sitt förnamn är Su Andersson svensk, närmare bestämt från Göteborg, men när man läser hennes lyrik eller lyssnar till hennes musik är det lätt att tro att hon är amerikanska. Brave är uppföljaren till Train Stories och cd:n kommer i ett mycket robust och kompakt omslag, nästan som en liten bok.

Train Stories som kom ut 2020 handlar om händelser, möten med människor och upplevelser från en tågresa genom USA. Brave som gavs ut i år är dess raka motsats. Den kom till under pandemins instängdhet, oro, tystnad och brist på social interaktion. Texterna är subtila, ofta kortfattade vilket ger mycket utrymme till att tolkas och fantiseras omkring av lyssnaren. Jag gillar det. Su Anderssons ord inspirerar mig. Tio låtar framförs på lite över 30 minuter av Andersson som sjunger och lirar akustisk gitarr. I merparten av dessa kompas hon av Jonas Abrahamsson på piano och trummor, medan Henning Sernhede lirar ett flertal instrument, bl.a. gitarrer, bas, mandolin, sitargitarr, synth och orgel. Därutöver är några svenska och utländska vokalister av bägge kön inbjudna och en del av dessa gäster spelar också ett och annat instrument. Det kompakta och snygga bokliknande skivomslaget innehåller samtliga sångtexter, grafik baserad på sångtitlarna, ett skriftligt meddelande på engelska från sångerskan och den information man kan tänkas behöva rörande vilka som gjort att Brave låter så bra som den gör. Som oftast har jag även här skaffat mig några favoritlåtar som ni borde ge en chans. Jag tänker främst på inledande ”Japanese Tea” med sitt plinkiga piano, underbart gungande ”Scissors”, stompigt melodiösa ”Limits” och sitargitarrljudande, tunga ”Northern Light” som utspelar sig när höst blir till vinter. Den har något kargt och hårt över sig, samtidigt som den svänger från ena till andra sidan likt en båt på vågorna.