Broder Henrik Rapp – Det Som Söndrar

Det Som Söndrar inleds med traditionell dragspelsmusik och gammal dansbanekänsla i närmare en minut. Sedan kommer Broder Henrik Rapp in med sången till nostalgiska ”När jag vänder mig om” och plattan kickar igång på allvar.

Broder Henrik Rapp är en kille i 30-årsåldern från Falun som med Det Som Söndrar gör sitt tredje album. Texterna är på svenska och refrängerna lätta att sjunga med i, uppbackat orkestralt med stråkar, vilket ger ett kraftfullt sound och jag kan tänka mig att fans av Håkan Hellström och dylika artister även tar till sig Broder Henrik Rapps uttryck. Själv känner jag mig ambivalent. Mycket beroende på Rapps sångröst. Ofta hör man folk säga att de gillar Bob Dylans låtar men helst framförda av andra artister och på liknande vis känner jag för den här plattan. Flera av låtarna är fina, texterna likaså, men jag har väldigt svårt för Broder Henrik Rapps röst och det förstör upplevelsen för mig. Dylans röst har jag däremot ingenting emot, tvärtom så gillar jag den, och förmodligen gäller detsamma med Rapps vokala konster för andra människor. Annars hade han nog inte fått så mycket hyllningar och priser som han fått för tidigare plattor. Klarar man av Rapps röst och gillar orkestral indiepop kan säkert Det Som Söndrar vara en höjdare. Texterna är tveklöst välskrivna och intressanta, flera melodier fungerar fint och när man lyssnat några gånger får man grepp även om de mindre lättsmälta refrängerna. Rapp själv kallar detta för hans mest nakna och ärliga album, och tolkar jag lyriken rätt så handlar många av låtarna om det som varit, vilket ger en känsla av nostalgi och delvis smärtsamma återblickar på livet. ”Riksväg 69 revisited” och ”Den sista sommaren” som avslutar albumet har tidigare getts ut som singlar.