Eric Palmqwist – Värmen

Efter En Halv Gris Kan Inte Gå och Hej Då har nu Eric Palmqwist kommit ut med sin tredje soloplatta. Värmen innehåller en fin, tänkvärd, melodisk, vemodig och intim samling sånger som tål att återkommas till och texterna tycks högst personliga.

Texterna finns tryckta på baksidan av LP-konvolutet. Det är bra. De sätter sig ännu djupare när man läser dem samtidigt som man lyssnar. De känns extremt ärliga, nära, sorgliga och väsentliga. I alla fall de flesta av dem. Vid ett par tillfällen misstänker jag att Palmqwist går så djupt in i sig själv och sina erfarenheter att jag som lyssnare kan känna mig lite exkluderad ifrån storyn, men det sker bara vid ett par tillfällen mot skivans slut. Melodierna på plattan är jättefina, de biter sig fast tämligen direkt, och sedan släpper inte hullingarna ur köttet och själen. Framför allt första sidan på skivan är mästerlig. Låtar som ”1994”, ”Värmen”, ”Kom en liten stund” där Anna Järvinen gästar på sång, ”När jag va full va jag ett svin” och ”Du var aldrig rädd för att dö ung” är värda att bli hits allihop. Merparten av LP:ns baksida håller också hög standard, garanterat, men mot slutet kan jag känna mig aningen mätt på det stillsamma vemodet. En eller ett par låtar i lite mer fartfyllt tempo hade inte skadat, utan istället gett ett välbehövligt break från det finstämda och lugna. Men man behöver ju inte lyssna på hela plattan i ett sjok varenda gång heller. I vilket fall som helst är Värmen en utmärkt skiva med tilltalande sång och ett varmt, njutbart sound. De få musiker som medverkar – Palmqwist och Andreas Mattsson spelar ett flertal instrument var och Mattsson har även producerat – gör ett snyggt och smakfullt jobb. Ingenting som hörs på Värmen är i onödan.