Sally Shapiro – Sad Cities

Sally Shapiros sound påminner mig om Lynsey de Paul, en engelsk sångerska som gjorde plattor och hade några stora hits under tidigt 70-tal. Hon sjöng med silkeslen stämma till varm, mjuk popmusik. Sally Shapiro påminner om en mer elektronisk och uppdaterad version av henne. Sad Cities är den svenska duons 4:e studioalbum.

Sally Shapiro är ingen artist, det är en pseudonym för en duo bestående av en hemlig sångerska och producenten Johan Agebjörn. Musiken är lika sammetsmjukt len som sångerskans röst och första gången jag hörde plattan tänkte jag att det här är ren hissmusik, lika spännande och innovativ som mina gamla tapeter. Och jag vidhåller att Sad Cities varken är spännande eller innovativ, men tar tillbaka det där om hissmusik. Den här plattan är nämligen rätt skön att chilla till, perfekt för en varm och solig sommarförmiddag då man bara vill ligga och slappa och känna sig lite lyxig med en drink på altanen eller i badbrallor på sandstranden. Dock är plattan alldeles för lång med sina 72 minuter. Den speltiden håller inte materialet för. Musiken beskrivs som Italo disco och syntpop i pressreleasen och då jag aldrig har hört någon Italo disco som tilltalat mig och inte kan minnas en enda av de artister eller låtar som jag har hört inom genren låter jag den beskrivningen förbli okommenterad. Däremot är det rätt mycket synt och pop över detta och visst, absolut en del disco också, men samtidigt väldigt laid back och soft, så vilka dansar till sådan här musik? Jag har ingen aning. Däremot skulle den här musiken fungera utmärkt i en elegant hotellbar eller på någon tillställning med long drinks, snäva galaklänningar och backslick. Man blir på skönt humör av Sally Shapiro och det är absolut avstressande att lyssna till Sad Cities, men rocksnubben i mig kommer nog hindra semesterkillen (som gillar covern på Madonnas ”Holiday”) från att plocka fram plattan så där särdeles ofta.