1984 – Ljungbybandet som återupplivat åttiotalet!

Tekniska framsteg och högkonjunktur. Rubiks kub och Pac-Man. Mintgröna kavajer med axelvaddar. Så långt allt väl. Men åttiotalet var även en oglobaliserad värld, där utbudet var starkt begränsat. Sveriges båda tv-kanaler visade testbild halva dagen. Samhället genomsyrades av moralpanik och nyliberalism. Himmel eller helvete? Alla kan i alla fall vara överens om att det var tio spektakulära år. Ljungbybandet 1984 ger oss nu möjlighet att återuppleva de bästa bitarna av åttiotalet och plocka russinen ur den neonfärgade kakan. Zero Magazine ville gärna veta mer och tog tillfället i akt att växla några ord med låtskrivaren och sångaren, Magnus Carlsson.  

God kväll, Magnus, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Hela 1984-projektet startade med att ni skulle framföra en låt på en barndomsväns femtioårsfest. Nu har det gått ett par år och ni har ett halvdussin singlar i bagaget. När kände ni att 1984 var värt att satsa på och hur långt hoppas ni kunna nå?  
– I början handlade det verkligen bara om en låt. Jag hade inga tankar överhuvudtaget på ett nytt band. Efter att ha varit ute och spelat i olika konstellationer i tio år, så var jag trött på allt slit och tänkte mig en framtid som producent. Men så fick vi väldigt bra respons på låten ”1984 (I rock och stövlar och stylat hår)”. Ärligt talat blev vi tagna på sängen av gensvaret vi fick utifrån, av folk som inte varit med på festen. Låten plockades upp av radio P4 Kronoberg och vi blev inbjudna att göra ett gästframträdande på italo disco-festivalen Beatbox i Göteborg, där Ken Laszlo och Trans-X var huvudakter. De här oväntade framgångarna fick mig att börja fundera på om man kanske skulle spela in ett par låtar till, trots allt. Detta speciellt eftersom jag hade en massa melodier i huvudet, som jag ville få ut. Det ena ledde till det andra. Nu sitter vi här mer sex singlar på Spotify och det ska bli jättekul att se vart 1984 tar oss i framtiden!

Du och de andra killarna i 1984 känner varandra ända sedan åttiotalet. Vad ser du för fördelar med att jobba med gamla barndomsvänner?
– Vi kan vara fullständigt öppna och ärliga med varandra. Om någon inte är helt nöjd, så säger han till direkt. Det känns faktiskt som att 1984 har stärkt vår vänskap. Även om mycket vatten har runnit under broarna sedan åttiotalet, så är vi i mångt och mycket samma fem spolingar som förr.

1984 har kallats ”en skamlös hyllning till åttiotalet”. Ni drar konceptet till sin spets och är nästan som ett destillat av det mest flärdfulla från det neonglittrande årtiondet. Är perioden en outtömlig källa till inspiration för er?
– Nja, så långt skulle jag inte dra det. Åttiotalet var en fascinerande tid. Inte minst för oss fem, eftersom det var då vi växte upp och formades till vad vi är idag. Men naturligtvis hade årtiondet stora brister. Glorifieringen som vi håller på med är gjord med glimten i ögat. 1984 handlar om att vältra sig i nostalgi. Andra som var unga på åttiotalet ska kunna drömma sig tillbaka, känna doften från Jane Helen-shampoot och känna smaken från Jenka-tuggummit. Självklart ser vi gärna även att yngre människor, som inte var med när det begav sig, blir frälsta. 

Ni har hittills bara släppt upptempolåtar. Är 1984 ett utpräglat partyband eller kommer ni även att bjuda på någon stor ballad, i stil med ”Live To Tell” eller ”Take My Breath Away”, i framtiden?
– När jag sitter och skriver låtar till 1984, så brukar jag föreställa mig ett fullt dansgolv. Ovanpå det älskar jag starka melodier och refränger som sätter sig som klister. Därför har vår musik, av naturliga skäl, dragit åt partyhållet. Men det är viktigt att utvecklas och testa nya grejer. Med största sannolikhet blir det även lugna och smäktande spår framöver. Alla åttiotalsfester behöver ju tryckare… 

Ni samarbetar med landets störste åttiotalsfantast, Niclas Blyh. Vad är det bästa med att jobba med honom och hans skivbolag, pbhmedia?
– Niclas är otroligt passionerad och brinner som en komet för popmusik. Han har kanske inte alltid rätt i allt han säger eller gör, haha, men hans positiva energi är oslagbar. Jag betraktar honom inte bara som min skivbolagschef, utan även som en nära och kär vän! 

Ni släppte nyligen singeln ”Picture Of You.” Hur skulle du beskriva den? 
– Det är en låt vi alla är väldigt nöjda med! Musikaliskt är den inspirerad av hur Simple Minds och ABC lät i sina glansdagar. Stort, pampigt och melodiöst! Texten bygger på ett foto som togs på en restaurang i Göteborg kvällen innan vi skulle spela på Beatbox-festivalen. Vi i 1984 tänkte starta helgen med att äta något gott tillsammans. Ett par musikvänner frågade om de fick hänga på. ”Självklart, alla är välkomna”, svarade vi. Ryktet spred sig, fler och fler dök upp och snart hade vi fyllt hela restaurangen med folk som hade en koppling till italo-scenen. Stockholm Nightlife-gänget, killarna från Club 80’s i England och till och med festivalens stora affischnamn: Ken Laszlo, Fred Ventura och Peter Wilson. Med ett så härligt gäng samlat var vi naturligtvis tvungna att ta en bild. Det blev som ett familjeporträtt. ”Italo-familjens släktmöte”, haha. Det fotot var den stora inspirationskällan till ”Picture Of You”, men i en förlängning handlar låten om positiva minnen i allmänhet. 

1984 har släppt ett par uppskattade singlar. Kommer det även en fullängdsskiva framöver? 
– Ja, vi måste knyta ihop säcken, men det är väldigt mycket jobb med en fullängdare. Vi har en bra bas, i form av singlarna, och ovanpå har vi några halvfärdiga låtar, som behöver slutföras. Förhoppningsvis kan vi få ut ett fysiskt album under 2022, men exakt när och hur står fortfarande skrivet i stjärnorna.

Ni inledde nyligen ett samarbete med det kultiga tyska skivbolaget ZYX Music, där även Laserdance, Fancy och Scotch ingår i laguppställningen. Kan du berätta lite mer? 
– Vår skivbolagschef, Niclas Blyh, ringde och berättade att ZYX hade kontaktat honom och frågat om 1984 kunde bidra med en låt till en av deras kommande samlingsskivor. Helt surrealistiskt! Det var ju ZYX som mer eller mindre myntade begreppet ”italo disco”. En smått berusande känsla att kunna bocka av det här skivsläppet på min musikaliska bucket list! 

Häromåret gjorde 1984 en cover på Paul Reins ”Lady O” på samlingsskivan Svensk kvalitet. Varför valde ni just den låten?
– Helt enkelt för att ”Lady O” är en fantastisk poplåt. Paul Rein är både en briljant låtskrivare och en duktig sångare med ett stort röstomfång. Jag fick verkligen slita när vi spelade in vår version, haha. Men det var en stor ära att få göra låten! 

Du har ett förflutet i både hårdrocksbandet No Buts och elektropopbandet Candide. Har du nytta av dina tidigare erfarenheter i 1984? 
– Definitivt! Jag har aldrig varit speciellt intresserad av genreavgränsningar eller ”musikaliska regler”. Istället försöker jag hämta influenser från olika håll, så att slutresultatet inte blir för enkelspårigt eller stereotypt. Men framförallt har jag jättenytta av all min scenvana. Jag har gjort hundratals spelningar i olika coverband och har stått framför publiker av alla möjliga typer och storlekar. Det ger en viss trygghet när vi uppträder med 1984! 

Ni är populära i Italien. Hoppas ni kunna åka ner och spela när pandemin är över?
– Det hade varit en dröm. Lite som en kröning av hela 1984-projektet! Enligt Spotify-statistiken är Italien, efter Sverige, det land där vi har flest lyssnare. Lustigt nog har vi inga speciella kontakter där nere, utan italienarna har bara plockat upp vår musik. Vi håller tummarna stenhårt för att det ska kunna bli en kombinerad jobb- och nöjesresa framöver, där vi testar lokala pastaspecialiteter, avnjuter några ”birra” och framför ett par låtar! 

1984 i all ära, men hur bra kan Magnus egentligen sitt åttiotal? Vi ställde honom mot väggen med en retrodoftande frågesport… 

Okej, Magnus, nu gäller det! Ett år på åttiotalet var speciellt dramatiskt. Då mördades nämligen både statsminister Olof Palme och det inträffade en allvarlig reaktorolycka i Tjernobyl. Vilket år var det? 

(Magnus): Oh, det här ska man ju kunna. Var det 1985?

(Zeros omdöme): Magnus är på rätt spår, men nära skjuter ingen hare. Däremot small det både på Sveavägen och i Prypjat år 1986. En tung öppning för vår småländske popnostalgiker…

Åttiotalets stora musikdrottning hette Madonna. Kan du nämna fem Madonnasinglar från årtiondet?

(Magnus): Jo, men det kan jag. Hmm… ”Lucky Star”, ”Borderline”, ”Like A Virgin” förstås, ”Causing A Commotion” och ”Who’s That Girl”. Där satt den! 

(Zeros omdöme): Magnus revanscherar sig direkt och löser uppgiften briljant. Med största sannolikhet hade han klarat fem till. Guldstjärna för finsmakarvalet ”Causing A Commotion”.  

Många förknippar åttiotalet med John Hughes populära tonårsfilmer, där Molly Ringwald ofta spelade den kvinnliga huvudrollen. Kan du nämna en av dem? 

(Magnus): ”Breakfast Club”.

(Zeros omdöme): Fullständigt korrekt. Andra möjliga svar hade varit ”Pretty In Pink” och ”Sixteen Candles”. Om ni ännu inte sett dessa små mästerverk, så gör det!  

På åttiotalet släpptes världens mest säljande skiva. Vilken var det och vet du i runda drag hur många sålda exemplar det rör sig om?  

(Magnus): Det måste ju vara Thriller med Michael Jackson! Jag vet inte exakt hur mycket den sålde, men är hundra miljoner helt uppåt väggarna?

(Zeros omdöme): Thriller är självklart rätt. Exakt hur många exemplar som sålts vet man faktiskt inte, men det rör sig om minst sjuttio miljoner. Gissningsvis fler. Vi ger Magnus båda poängen!  

Åttiotalets mest populära persondator var Commodore 64. Men vad hette programmeringsspråket? 

(Magnus): Om jag inte minns fel, så hette det ”Basic”. 

(Zeros omdöme): Magnus programmerade garanterat fram några ”syntax error” på det glada åttiotalet. Detta när han inte var upptagen med att spela Samantha Fox Strip Poker, förstås. Killen kan sin C64. ”Basic” är helt rätt!  

Det gjordes ett par klassiska James Bond-filmer på åttiotalet. Kan du nämna en av dem och vem som sjöng titellåten?

(Magnus): ”Licence to Kill” var en bra Bondfilm och visst var det Gladys Knight som gjorde låten?

(Zeros omdöme): Visst var det! Andra tänkbara svar hade varit ”A View to a Kill” med Duran Duran eller ”The Living Daylights” med a-ha. 

Du och ditt band kommer från Ljungby. 1986 nämndes Ljungby i tusentals tidningsartiklar världen över, eftersom en känd rockstjärna dog i en trafikolycka strax utanför stan. Vem? 

(Magnus): Oh, jäklar… det var ju basisten i Metallica… Cliff Burton!  

(Zeros omdöme): Magnus kan sin rockhistoria. Vila i frid, Cliff. 

Åttiotalets överlägset största musiktidning i Sverige hette OKEJ. Men vem var den tyske mannen som var chefredaktör och gav tidskriften dess neonfärgade layout?

(Magnus): Hatwig. Herregud, vilken tidning det var! Den och filmen “G” har gjort väldigt starka intryck i 1984:s universum…

(Zeros omdöme): Mycket riktigt var det Hans Hatwig, som även gav oss andra odödliga kvalitetstidskrifter som Poster och En ding ding värld. Magnus går i mål med flaggan i topp!  

Zeros slutbetyg: Kärnkraftolyckor är kanske inte Magnus bästa ämne, men han vet i stort sett allt om åttiotalets musik- och kulturhistoria. Vi utnämner honom till Hubba Bubba-mästare och hårsprayskung! 

Följ 1984 på deras färgsprakande Facebooksida.

Passa även på att följa pbhmedia och Niclas Blyhs makalösa hemsida Beatbox.se.