Suuns – The Witness

Suuns från Montreal i Kanada hade fyra studioalbum på sitt samvete innan The Witness släpptes. Ben Shemie, Liam O’Neill och Joseph Yarmushs musik har mer eller mindre desperat försökt att kategoriserats, men den är stillsam, experimentell och låter väldigt elektronisk, som skapad inuti en rymdraket.

Suuns musik har kallats neo-psykedelisk, krautrock, art-punk, new wave, postpunk och mycket annat, men jag är tveksam till det mesta. Efter noggrant övervägande har jag dock kommit fram till att den närmsta genren borde vara avantpop eller artpop. Musiken på The Witness låter i alla fall högst modern, väldigt elektronisk, popig men samtidigt experimentell. Dessutom är den tämligen lugn och stillsam, vilket gör att man bör lyssna rätt noga för att få ett grepp om plattan. Jag skulle kunna tänka mig att fans av Portishead och Radiohead skulle kunna ta till sig The Witness utan att blinka, men kanske också en och annan med svaghet för Peter Gabriel? Personligen tycker jag att The Witness är intressant och meditativ att lyssna till rent musikaliskt, men jag går inte igång på Ben Shemies veka och nästan blyga röst. Dessutom låter den maskinellt manipulerad på ett skumt sätt som får mig att instinktivt känna motstånd, lite som om det vore en robot som sjunger orden. En sångare med större personlighet i rösten hade definitivt fått mig att tycka mycket bättre om The Witness än vad jag gör nu, men musiken håller fortfarande intresset vid liv så jag ska inte klaga för mycket. Det kan ge en felaktig uppfattning om helheten. Men tänk er att tre killar skapar musik inifrån en rymdraket på väg ut i universum och ni har en bra bild av hur The Witness låter. Det är lite science fiction över det hela, och den sidan av Suuns musikskapande gillar jag.