Low – ”Vad kan vara bättre än att utmana?”

På sina tre senaste skivor har amerikanska Low genomgått en radikal förändring, då de låtit sin långsamma americana elektrifieras kraftigt. Zero kopplade upp sig för att prata om den senaste skivan, Hey What.

Det är dagens sista intervju och klockan är strax efter 11 i Duluth, Minnesota, där makarna Alan Sparhawk och Mimi Parker har sitt hem. Solen skiner, men det börjar bli kallare, konstaterar de. I deras trädgård växer ännu tomater, något som Alan gärna visar upp på bandets Instagramkonto.

När vi talas vid har det gått ett litet tag sedan skivan Hey What, deras trettonde i ordningen, släpptes. Det är en skiva som känns annorlunda än allt annat de har gjort, samtidigt som det omisskännligen låter som Low. Det äkta parets varma stämsång har klätts i en förvrängd, elektronisk ljudbild med tydlig dragning åt det industriella hållet.

– Vi lyssnade på den häromdagen och tittade på några videor som gjorts till den. Det var lite av en chock att höra den igen, säger Alan Sparhawk från sin kökssoffa.

Hey What spelades in under åtta månader i en process som kan beskrivas som fragmentarisk, eftersom den ständigt avbröts av att någon i teamet behövde sätta sig i coronakarantän.

–  Det tog tid, men bit för bit föll allt på plats, konstaterar Alan.

Hey What är den tredje skivan som de spelar in med BJ Burton, som mest är känd för sitt samarbete med Bon Iver, men även har artister som Charlie XCX, Miley Cyrus och Taylor Swift på meritförteckningen.

Trots det osammanhängande arbetssättet gick det lätt när de väl befann sig i studion.

– Det känns som att låtarna skapades i samma ögonblick som de spelades in. BJ kanske testade något ljud eller så, men det har inte varit mycket mixande och pålägg efteråt. Vi har byggt låten under tiden och när sedan allt har fallit på plats har låten varit klar”, berättar Mimi Parker.

Hade ni en klar bild av vad ni ville uppnå när ni började spela in?
– Ärligt talat testade vi oss bara fram. Förr spelade vi in på samma sätt som vi spelade låtarna live. Nu är allt omkullkastat och det är spännande! Vi har ingen aning om hur det kommer att låta i slutändan, avslöjar Mimi.

– Vi ger BJ stort förtroende och det leder till en massa kreativ frihet. Vi kan göra i princip vad som helst. Det har varit en lång väg dit och det handlar om perspektiv, att man verkligen kan släppa taget om egot, förklarar Alan.

Det här ska inte misstolkas som att låtarna på skivan är improvisationer. En avgörande skillnad mot förra skivan, Double Negative, var däremot att de den här gången kom till studion med färdig text och musik, vilket möjliggjordes av att de hade gott om tid att förbereda sig på.

Detta gör också att det kommer att bli tämligen lätt att ta med sig låtarna ut på scen, när tillfälle ges. Men att överföra skivan på det sättet vore inte särskilt roligt, menar Mimi.

– Vi försöker aldrig återskapa albumen när vi spelar live, poängterar hon.

– Nej, när vi står på scen är det fortfarande bara bas, trummor, elgitarr och sång. På de sista skivorna har vi kommit bort från hur vi brukar låta när vi spelar live, med mycket ljud och sådant, men live kommer vi alltid tillbaka till det omedelbara, när vi är tvungna att använda händerna för att skapa ljud. Det funkar bättre i ögonblicket. Skulle vi försöka återskapa hur det låter på skiva skulle det innebära att vi tryckte på en knapp på en dator och det vore inte så intressant för särskilt många, i varje fall inte oss, säger Alan.

Skulle det vara möjligt för er att gå tillbaka till hur ni arbetade förut?
– Vi vet att vi skulle kunna, men det är mer en fråga om vi vill. Någon gång kanske vi vill göra det igen. Förra året gjorde vi en Bob Dylan-cover till en samlingsskiva. Då var det bara bas, trummor, gitarr och sång. Det var roligt, vi höll det enkelt, det blev okej. Men jag tycker om att gå in i studion och bli överraskad. Jag gillar när det uppstår något nytt. Något jag inte kunde föreställa mig, som jag kommer att gå tillbaka till och tänka ’wow’ om, förklarar Alan.

Ni känner ett behov av att utmana er själva?
– Självklart. Så tänker alla som hållit på länge. Man vill veta vad som blir nästa grej, säger Alan.

– Det är hela poängen. Folk ska gå tillbaka till de här skivorna och tänka ’de här människorna pressade sina gränser’. Det är i varje fall vad vi hoppas på. Att vara så här långt in i sin karriär och fortfarande kunna göra musik som får människor att klia sig i huvudet och säga ’vad i hela världen?’.… kan något vara bättre?, filosoferar Mimi.

Men känner de även ett behov av att utmana sin publik? Hey What är en vacker men krävande skiva, oavsett man har följt bandet länge eller lyssnar för första gången.

Alan Sparhawk nickar på andra sidan datorskärmen.

– Jag gillar själv att bli utmanad. Och jag tror att de som följer oss har följt oss under en lång tid och också gillar att bli utmanade. Jag tror att en orsak till att man följer oss är att man är nyfiken på vad vi ska hitta på härnäst. Det förflutna är förflutet och vi rör oss uppenbart framåt , säger han och fortsätter:

– Den mest sublima och perfekta konsten är den som hittar balansen mellan resonans och utmaning, som både är familjär och som knuffar dig framåt.

Alan Sparhawk säger att han visserligen kan förstå dem som numera ser Low som ett elektroniskt band, men att han inte upplevt att de tre senaste skivorna skulle ha lockat till sig en ny publik.

– Jag skulle bli förvånad om de som är inne på elektronisk musik skulle börjat lyssna på oss. Det är fortfarande ’för konstigt’. Och det handlar fortfarande om två personer som sjunger folksånger. Det finns såklart gråzoner överallt, men för mig är elektronisk musik snarare något som drar bort från den traditionella låtstrukturen. När vi turnerade med albumet Double Negative upptäckte vi dock att det började komma mer folk på konserterna. Men jag vet inte om det beror på att vi har ändrat sound.

Han skrattar.
– Det kanske är folk som säger ’aha, finns de fortfarande? Man kanske borde gå och se dem?’.

Men är det så ni ser på er själva, en grupp som sjunger folksånger?
– På sätt och vis. Både sättet vi sjunger, stämmorna och ackorden har använts för alltid inom musikvärlden. Däremot försöker vi undvika att använda oss av ljud för ljudens egen skull, säger Alan.

– Vi uppskattar traditionellt uppbyggda låtar, förtydligar Mimi.

– Ja, någonstans därinne finns det vanligtvis en struktur. En konversation med en början och ett slut, utvecklar Alan.

– Det finns dock utrymme för variation, som ’Days Like These’ på nya skivan, som ju består av tre delar, summerar Mimi.

Förutom att skriva och spela in låtar har Alan Sparhawk och Mimi Parker under pandemin gjort livesändningar på Instagram under det fyndiga namnet It’s Friday I’m in Low.

– Vi kom på det en månad in i pandemin. Vi såg att vänner i andra band började göra livegrejer, men vi hade just turnerat och tänkte att folk nog var trötta på oss. Andra hade precis släppt skivor eller skulle ge sig ut på turné, så det var självklart för dem att de skulle hitta nya sätt att nå ut till sina fans. För egen del var vi lite skeptiska, men vår manager övertygade oss, så vi gjorde några inspelningar. Vi har fått höra, från folk som har skrivit, att de här spelningarna verkligen betytt något för dem när de befunnit sig i karantän. Det är en bra påminnelse om varför vi gör musik. Vi har nog tänkt ’jag vet inte om det här med internet och sociala medier är värdigt’, men på ett sätt är det faktiskt väldigt coolt. Och det är ju bara människor som är intresserade som tittar. Dessutom har det varit bra för oss att ha den utmaningen varje vecka, ett bra sätt att testa de nya låtarna innan vi gick in i studion, säger Alan.

Low har funnits i snart 30 år, betydligt längre än de flesta andra band. Vad har bidragit till att ni lyckats hålla ihop så länge?
– Det beror på att vi är gifta. Vore det inte för det, så vet jag inte hur länge det här bandet skulle ha varat, funderar Mimi.

– Vi har haft ett par olika basister som varit med oss länge, ibland åtta-tio år. Det är ungefär så länge som flesta som ägnar sig åt konst eller rock’n’roll tillägnar en sak, sedan kommer de på att de vill göra något. Men Mimi och jag upplever livet tillsammans och utvecklas tillsammans. Vi vet var vi har varandra och på så sätt kan även bandet fortsätta utan ansträngning, kompletterar Alan.

Vad som blir nästa steg för Low vet de inte riktigt själva. De kan tänka sig att fortsätta jobba med BJ Burton och har redan varit i studion tillsammans med honom. Men på längre sikt står inget skrivet i sten.

– Varje gång vi talar om framtiden tänker jag på konstiga konceptalbum. ’Vi ska spela in med Sly & Robbie, det kommer att bli en reggaeskiva’. Eller ’vi ska göra en skiva med Stephen O’Malley från Sunn O)))’, säger Alan.

– Eller en skiva med vaggvisor, flikar Mimi in.

– Ja, just det, det har vi pratat om. Men det slutar alltid med att vi gör en mer konventionell skiva. Nu är vi dock först och främst sugna på att komma ut och spela, berättar Alan.

Hittills har de endast några amerikanska spelningar inbokade i mars och april nästa år. Men förhoppningen är att de ska komma till Europa nästa höst, då sannolikt även Sverige.

Skandinavien har alltid behandlat oss bra. Det är något med landsbygden som påminner om var vi växte upp. Vi har ju sjungit om Sverige också, säger Mimi.

Jag ville fråga om just det. Stockholm nämns i den första raden på er julskiva. ”On our way from Stockholm it started to snow…”, sjunger ni.
– Ja, det är en sann historia. Vi åkte från Stockholm till Oslo. Det var 22 år sedan, precis innan vår dotter föddes. Den sången handlar i hemlighet om vår familj, om att få vårt första barn, avslöjar Alan.

Och det kändes inte alls som jul, som ni sjunger i sången.
– Nej, det var typ i maj och det snöade. Det var en hemsk snöstorm. Orsaken till att det inte kändes som jul var att det inte alls skulle vara vinter. Men jag vet inte… är den rutten kanske känd för att det snöar hela tiden?