Jodi – Blue Heron

Jodi är New Jersey-uppvuxna, Chicago-baserade multi-instrumentalisten och låtsmeden Nick Levines (ex-Pinegrove) soloprojekt. Blue Heron är debutalbumet under namnet Jodi och det här är helt seriöst den tråkigaste platta jag har hört på mycket, mycket länge. Jag har verkligen försökt, men tyvärr…

Okay, en del av er kommer hata mig för den här recensionen, men jag kan inte vara mer än ärlig. Inte nog med att Nick Levine sjunger som en uttråkad slacker med smak för neråttjack, hans låtar är inte ett dugg roligare, de heller. Här finns inget sväng, inget gung, inga minnesvärda melodier, ingen känsla av att vilja nå ut. Alltihop känns bara som utdragen tristess i en grå, introvert tiolåtars svit. Det mest lyckade med produkten är fotot på skivomslaget som verkligen beskriver hur trist det hela låter. Jag vet inte vad man ska ha den här cd:n till och jag förstår inte vad en del ser i det här. Mig ger Blue Heron absolut ingenting och jag är glad att plattan inte är längre än 29 minuter lång. Det är nämligen väldigt långa 29 minuter och därmed en extremt tråkig lyssning att genomlida. Musikaliskt får man väl beskriva det hela som väldigt lugn, gitarrbaserad indiepop, relativt avskalad och vemodig, men utan vare sig skönhet eller texter som skapar någon form av låga. Jag vet inte hur Levine lät i Pinegrove, men efter att ha hört Blue Heron känns det inte som att jag har någon lust att veta det heller.