Phogg – The Sharkness

Phogg fick för sig att göra en popplatta efter den flummigt progressiva Mofeto: Mashine Adamkosh som kom 2019. The Sharkness är ingen oäven popplatta heller, den har absolut sitt existensberättigande, och de psykedeliska inslagen har de inte lyckats skaka av sig helt, som tur är.

När jag läste att Phogg gjort en popplatta istället för att följa upp utmärkta Mofeto: Mashine Adamkosh med ett riktigt jävla psykmonster som förväntat, blev jag djupt besviken, orolig, och tappade helt lusten att lyssna på nya plattan. Det kändes nästan lite läskigt att tvingas höra skivan, ungefär som när man var liten och skulle ta en kompis i handen trots att man visste att han höll en sådan där elektrisk liten leksak där som skulle ge en elchock i handflatan. Man gjorde det förstås, trots att man visste vad som väntade, och polaren skrattade skadeglatt. Själv upptäckte man att smärtan inte var så farlig som väntat… Lite så är det med The Sharkness också. Den är naturligtvis inte lika spännande, freakad och ”far out” som sin föregångare, men den är till stora delar trevlig att lyssna på. En tilltalande strandplatta, en psykedelisk liten poppärla för de som inte vill eller klarar av de riktigt tunga grejerna inom genren, och därmed mer 1966 än 1968, om man säger så. Tolv låtar rullas ut på arenan och dessa är mellan cirka 2 och 4 minuter långa. Normal poptid alltså. Det är lekfulla små bagateller med indie-feeling, en del mer sinnesutvidgande än andra, en del vackrare än andra, en del påhittigare än andra. En del sämre än andra. Mina favoriter heter ”Room life”, ”8700 RPM per minute”, och souliga ”Drive thru” som abrupt bryts och går över i fina ”Sharkness”. Men vad betyder egentligen The Sharkness? Trion beskriver det så här: ”Att inneha Sharkness är att dansa igenom livet, lite småkaxigt samtidigt som man ignorerar sina problem och orostankar och bara gasar igenom dem. Sharkness är varken gott eller ont. Men det är.”