Mattias Areskog – Bashjärta

Det första som greppar tag är sångrösten. Sedan kommer musiken. Därefter texterna. Vinylen är turkost blå och Mattias Areskogs debutalbum som soloartist är lätt magiskt. Bashjärta är ett hjärta med flera rum – kammare och förmak – av modern popmusik, och dess lungpulsåder förser högtalarna med en loungeelegant låtskatt.

Mattias Areskogs röst och uttal påminner om en något skitigare mix av John Holms, Robert Hills och poeten Bruno K Öijers. Det gör den väldigt egen och får den att märkas i mängden. Jag har alltid gillat sångröster som har stor personlighet och originalitet, således var det lätt för mig att falla för Areskogs stämma. Vem är då denne sångare, basist, producent och multiinstrumentalist som spelar det mesta på skivan själv? Jo, han har bl.a. lirat med Marit Bergman, Anna Ternheim, Friska Viljor och Frida Hyvönen, varit låtskrivare och producent på ett flertal plattor, men först 2020 gick han ner i sin källare och påbörjade inspelningen av Bashjärta. Hellre sent än aldrig. Musiken är mjuk och lugn, men också lättjefullt svängig, och texternas mörker – första spåret här heter ”Hej mörker gamle vän”, vilket ju direkt för tankarna till Simon & Garfunkels ”The Sound of Silence” som ju börjar med textraden ”Hello Darkness, My Old Friend”… En tillfällighet? Knappast troligt – sätter ribban. Att Areskog fått epitetet ”Sveriges gladaste basist” motsägs kraftfullt av lyriken (som tyvärr inte finns textad på det svarta innerkonvolutet) men plattan blir aldrig deprimerande, tung eller snårigt introvert. Tvärtom känner man sig som lyssnare varmt inbjuden till dessa påhittiga och fina melodier, den mjuka stämningen man landar i direkt, och den variationsrikedom skivan innehåller. Kanske blir den aningen för lugn mot slutet för att hålla riktigt hela vägen, men det köper jag. I det stora hela lyckas Bashjärta hålla mig till fullo koncentrerad och attraherad.