Sarah Klang – Virgo

Sarah Klangs nya och tredje album är en inbjudan till alla olyckligt kära, romantiska och vemodigt lagda att gråta in våren tillsammans med henne. Virgo är en vacker, stämningsfull pastelltavla, målad med Klangs texter och hennes mogna, uttrycksfulla röstresurser och melodier. En modern samling ”torch songs”helt enkelt.

Jag ska börja med att krypa till korset: när Virgo dök upp hos mig hade jag ingen aning om vem Sarah Klang var. Hon har gett ut en rad singlar och två fullängdare före den här, turnerat ihop med First Aid Kit, lirat för utsålda arenor själv, legat på listor, nominerats till och fått Grammys. Förmodligen har hon blivit spelad i radio och varit på TV hur mycket som helst också. Alltihop har passerat mig spårlöst förbi. Jag lyssnar inte på radio helt enkelt, skiter i vilka som vinner vilka priser och/eller vad som sker på försäljningslistor och dylikt. Generellt sett är det sällan sådan musik jag lyssnar på och det känns som att Sverige är fullt av unga, blonda, mer eller mindre talangfulla sångerskor för närvarande. Jag kan inte hålla reda på alla. Med detta sagt: jag är glad att jag inte fortsatt att missa Sarah Klang! Virgo är vid första lyssningen som en stillsam turkos lagun som närmast osynligt sträcker sig ut till att bli en hel ocean med starka, undre strömvirvlar som drar ner lyssnaren i djupet. Man upptäcker efter en stund att man följer med, att man inte själv har kontrollen längre, att musiken har en dragkraft som man först inte kunnat ana. Och så sitter man där och räknar upp låtar man blivit förälskad i, som ”17 Pounds”, ”Canyon”, ”Anywhere”, ”Blue” och plattans absoluta höjdpunkt: ”Love So Cruel”. Blir inte den en dunderhit är det mer fel på världen än vad jag någonsin kunnat drömma om. Och lyssna bara på Klangs sång i det spåret – hennes röst får fanimej vingar.