The Courage gör upp med sitt 80-tal

Sedan 2010 har den gotlandsbördige multiinstrumentalisten Jesper Jonsson skapat musik under namnet The Courage. Snart är han aktuell med sitt andra album. Idag (den 6/5) släpps hans nya singel, “Icicles”. För Zero berättar han om låten, om klimatilska, skapandet och om att konfrontera sina fördomar.

Du har beskrivit att “Icicles” är “full av ilska och frustration över populism och farorna med att säga det folk vill höra”. När rann bägaren över för dig?
– Jag skrev låten när Donald Trump och Greta Thunberg var som mest i ropet och de blev så tydliga representanter för olika läger i klimatfrågan. Så man kan säga att låten, på ytan, är en illustration av den kampen. Men den handlar också om min egen frustration över att det kan pratas mycket om att göra något åt ett problem, men när det kommer till att faktiskt gå till handling tar det plötsligt emot. Det gäller makthavare och företagsledare men också vi andra, mig själv inkluderad. Jag ville skapa inte bara en känsla av frustration i låten, utan också en konstruktiv känsla av att ”om inte ni andra gör något åt saken så gör vi det själva”. Det är vad jag tror behövs i klimatfrågan och många andra frågor. Att vi behöver leva som vi lär istället för att förlita oss på att andra ska göra det åt oss.

I tio sekunder låter “Icicles” som en coverversion av “Don’t You Forget About Me”. Är det ett uttryck för din kärlek till 80-talet eller är det en ren slump?
– Det är en ren slump om det låter som den låten. Men min musik är helt klart full av kärlek till 80-talet, den här låten kanske ännu mer än andra. Pastisch nästan. Men det är inte ett okomplicerat kärleksförhållande. När jag var i tonåren på 90-talet var ju 80-talet det mest skämmiga man kunde tänka sig. Så jag har fått jobba med att tvätta bort de fördomarna hos mig själv under mitt låtskrivande. The Courage har på många sätt varit en återupptäckt av min barndoms 80-tal som legat djupt nedgrävt. Nu med “Icicles” är jag kanske äntligen fördomsfri igen.

Berätta om inspelningen av låten.
– Jag och min kollega Ruben Engzell på Studio Skutan producerar låtarna tillsammans. Vi har kommit in i ett bra flow i vårt samarbete, där jag gör ganska så genomarbetade demos av mina låtar. Sedan kan Ruben ösa på med sina idéer när vi väl är i studion och tillföra ytterligare en dimension, eftersom vi då redan vet vilken grundvision låten har. Så skivan jag snart släpper, med de låtar vi gjort under de senaste åren, är producerad på ungefär samma sätt. Vi får se om nästa skiva innebär ett helt annat produktionssätt. Det brukar bli så.

Ja, snart kommer How To Make Monsters, uppföljaren till din debut från 2010. Vad får dig att återvända till albumformatet, efter ett stort antal singlar?
– Det är ett sätt att samla ihop det jag har gjort och gå vidare. Mycket för min egen skull. Jag vet inte om kidsen är intresserade av album längre och tar sig tid att lyssna på ett album från början till slut. Men själv är man ju van att lyssna på det viset. Så det är kanske mest för att man inte kan låta bli att sätta ihop låtarna och gotta sig lite en stund.

Vid vilka tillfällen gör sig The Courages musik bäst?
– Jag har ju lyssnat en del på alla låtarna nu för att bestämma vilka som skall vara med på albumet och i vilken ordning. På tåget eller bussen skulle jag säga att de funkar bäst. På väg någonstans!