Henning – Under Träden

När man lyssnar på Hennings album Under Träden kommer direkt associationen till Dire Straits och Mark Knopflers gitarrspel till en. Det går inte att undvika. Gitarrliret är stämningshöjaren som drar en in och håller en kvar i längden.

Jag hörde aldrig Henning Sernhedes tidigare plattor – Galileo och Nätter utan dagar – när de kom, men det är inte försent att ändra på. Jag visste inte ens vem karlen var när jag första gången lät spindeln penetrera lp-skivan och nålen dansade ner i dess första spår. Henning skriver svenska texter, rätt allmängiltiga och vardagliga små strofer som väl varken kan sägas är litterära mästerverk eller värdelöst trams. De fungerar bra till melodierna och refrängerna och det är nog på den nivån sångaren har lagt sina ambitioner när han skrivit dem. Musikaliskt flyter Hennings musik närmast omärkligt mellan pop, vit soul och en mix av begreppen. Han sjunger mjukt, nästan lite viskande, tekniskt snyggt men lite mesigt som typ Bo Kaspers, Orup, Niklas Strömstedt och Peter LeMarc; inga artister som tar i från tårna direkt och heller inga artister jag lyssnar på frivilligt. Således borde jag inte tycka om Under Träden. Men det gör jag. Orsakerna är främst Hennings gitarrspel, som jag redan nämnt, men också ett flertal riktigt fina och lyckade låtar. Ibland kommer dessa låtar mig att tänka på JJ Cale (som gick bort 2013 och lämnade ett stort hål bakom sig) och hans avslappnade, tillbakalutade gung. Obs: när det gäller jämförelserna mellan Knopfler/Cale och Henning ingår alltså inte sångrösterna. De engelsktalande herrarna har utpräglat manligt mörka och personliga röster, så där ligger den svenske sångaren lite i lä. Under Träden har till stor del spelats in i Hennings bostad och han gör det mesta själv på plattan: sjunger, lirar gitarr, piano, synt och även bas på en låt. Johannes Mattsson från Slowgold lirar bas på de övriga spåren. Resultatet är definitivt tilltalande, inte minst som musik för sena nätter och tidiga morgnar.