Dubstar – pratar dåtid, nutid och framtid

På nittiotalet var deras eleganta elektroniska pop ett välkommet komplement till indiebanden. Med hits som ”Stars”, ”Anywhere” och ”Not So Manic Now” skrev de in sig i hjärtat hos musikälskare världen över. Efter en längre paus är de nu tillbaka och jobbar på nytt material. De heter Dubstar och Zero Magazine har haft det stora nöjet att få prata med Sarah Blackwood och Chris Wilkie. 

Under åttiotalet var Storbritannien ett land på dekis. Kombinationen av ekonomisk tillbakagång, ökande klassklyftor och ett hårt samhällsklimat fick glansen från fornstora imperiedagar att flagna.

I början av nittiotalet skedde dock en vändning och de brittiska öarna upplevde en ekonomisk och kulturell högkonjunktur. Begreppet ”Cool Britannia” myntades och under ett halvdussin år var England navet för hela västvärldens populärkultur. 

På musikfronten handlade allt om ”britpop”. Grupper som Oasis, Suede och Blur vände sig mot den amerikanska grungen, som dominerade topplistorna, och såg det som sin uppgift att marknadsföra en genuint engelsk variant av rock, som anknöt till storheter som The Kinks, The Beatles och The Rolling Stones. 

Det var en spännande tid med mycket bra musik, men efter ett tag började det gå inflation i tweed, scones, cricket, moptop-frisyrer och sextiotalsinspirerade refränger. Det kändes därför uppfriskande när Dubstar dök upp som en ny stjärna på den engelska pophimlen. 

Deras smarta elektropop, som ledde tankarna till ett kärleksbarn mellan The Smiths och Pet Shop Boys, mottogs med öppna armar av indiepubliken. Men samtidigt framstod Dubstar som vackra och främmande fåglar i en ankdamm av ondskefullt kvackande Gallaghers.
– Vi gick på samma fester som Oasis och drack öl med dem, men kände oss lite som katter bland hermelinerna, minns Chris Wilkie. Under Cool Britannia-åren verkade många betrakta nittiotalet som en direkt förlängning av sextiotalet. Vi köpte inte det konceptet, utan lät oss inspireras av alla årtionden, inte minst åttiotalet. Britpopscenen intresserade oss inte, även om en del av musiken var bra. Så vi höll oss på vår egen kant. Ibland har jag funderat på om vi kanske borde försökt smälta in mer, men med facit i hand tror jag att vi gjorde rätt som var lite obstinata. De flesta renodlade britpopbanden somnade in runt sekelskiftet. Vi finns däremot fortfarande kvar. 
– Att vi delade skivbolag med Blur stressade mig en smula, erkänner Sarah Blackwood. Visst gjorde de finurliga låtar, men jag gillande inte riktigt att befinna mig i britpophysterins epicentrum. Det kändes alldeles för hajpat och trendigt. Lite som en bubbla, som förr eller senare skulle spricka. Men bland våra bolagskollegor på Food Records fanns även tjejpopduon Shampoo, så jag tänkte ”kanske finns det trots allt en plats för oss längs deras musikaliska spektrum”. Vi stack absolut ut i många sammanhang, men det bekymrade mig inte speciellt mycket. Jag har alltid varit en outsider. Inte på ett ”romantiskt Marlon Brando-sätt”, så att jag stått med mörka solglasögon och varit en cool rebell, utan mer att jag känt mig annorlunda och lite utanför. Att Dubstar inte riktigt passade in kändes, på sätt och vis, helt naturligt.

Till skillnad från många andra engelska nittiotalsband omfamnade Dubstar elektronik och syntljud. Men detta utan att bli kalla eller mekaniska. Med en fot i klassisk new wave-pop och den andra i intelligent indierock skapade de en tilltalande musikalisk hybrid, där summan var större än de enskilda delarna. 
– Jag ser mig främst som gitarrist, men den elektroniska musiken har alltid varit en viktig del av mitt liv, berättar Chris. När jag växte upp spelades det mycket Bowie och Roxy Music hemma. I tonåren upptäckte jag Human League, The Smiths, New Order och Pet Shop Boys. Med den bakgrunden är det kanske inte speciellt konstigt att jag ville göra komplex popmusik som kombinerade syntar och gitarrer. Det fanns det förstås fler som ville på nittiotalet, men jag hade lite andra ambitioner än Madchester-banden. Dubstar skulle ha ett mjukare sound, där maskiner och akustiska instrument harmonierade som en naturlig enhet. 
– I min familj snurrade ofta ABBA och The Beatles på skivspelaren, fortsätter Sarah. Båda gjorde djupa avtryck på mig och har säkert bidragit till att jag älskar starka melodier. Som tonåring var jag inne på Wham, som hade en fantastisk energi, och Madonna, som blev min idol och förebild. Lite senare upptäckte jag den mer renodlat elektroniska musiken när Kraftwerk var på Top Of The Pops. Jag kommer ihåg att min pappa kallade mig till tv:n och sa: ”You have to pay attention to this, this is important”. Han hade helt rätt. Jag blev fascinerad av de tyska männen, som iklädda skjortor och slipsar knappt rörde en min. Efter detta möte med ”människomaskinen” fick den syntbaserade musiken en speciell plats i mitt hjärta! När Pet Shop Boys slog igenom ramlade alla pusselbitar på plats. Jag beundrade inte bara deras klockrena elektropop, utan även deras humor och stilkänsla. Hur kunde två medelålders män från norra England bära trafikkoner på huvudet med så stor värdighet? Alla dessa fina influenser blev en del av mitt musikaliska DNA och har, på ett eller annat sätt, påverkat Dubstar.

Det var inte bara musikaliskt som Dubstar briljerade. De fick även mycket uppskattning för sina sofistikerade texter med klassiskt brittiska kvaliteter. Sarah sjöng till exempel ”If the man you’ve grown to be is more Morrison than Morrissey, I’ll tell you straight as we undress that things got better when you left, and though I’ve banned your name since then, I’ll call it with my dying breath”. I all sin enkelhet poppoesi på Nobelprisnivå.   
– Jag är väldigt förtjust i låtar som berättar gripande historier, säger Sarah. Det är helt fantastiskt vad artister som Leonard Cohen eller Carole King kan uttrycka med väl valda ord. Bra poplyrik får inte vara för självklar eller övertydlig. Det är alltid intressantare att uttrycka sig tvetydigt och lämna utrymme för spekulation. Vad som utelämnas i texterna är, i mitt tycke, precis lika viktigt som vad som tas med. Dubstar handlar mycket om ögonblicksbilder, som kan väcka vitt skilda associationer. 

Dubstars första fullängdare, Disgraceful, blev en stor succé bland både kritiker och publik. Albumet fick fina recensioner i poptidningarna, genererade fem framgångsrika singlar och sålde i fler än 100 000 exemplar i England. 
– Disgraceful förändrade våra liv, minns Chris. Jag var bara nitton när jag lärde känna Sarah i Newcastle. Tre år senare hade vi uppträtt flera gånger på Top of the Pops och varit headliner på Reading-festivalen. Det var väldigt spännande och roligt, men samtidigt svårt att hantera. Hursomhelst tycker jag att albumet har åldrats väl och håller än idag. När jag hör låtar som ”Stars” eller ”Anywhere” på radio, så slås jag av hur väldigt bra Sarah sjunger på dem.
– Jag behöll mitt restaurangjobb till vi skulle ut på vår första stora turné, kompletterar Sarah. Det kändes smått surrealistiskt att stå och torka av bardisken medan våra videor spelades på pub-tv:n. Gästerna tittade förvånat på mig, haha. Plötsligt förstod jag att min dröm om en karriär i musikbranschen hade besannats. Det var både underbart och skrämmande. Jag undrade om jag verkligen hade förtjänat framgångarna och om jag skulle kunna leva upp till alla förväntningar. Så när jag tänker tillbaka på Disgraceful är det med bitterljuv melankoli. Å ena sidan var det en magisk tid, när vi fick resa runt i hela Europa och uppleva fantastiska saker. Å andra sidan kände jag mig ständigt stressad över att inte räcka till och att den underbara nya världen skulle tas ifrån mig igen…

En källa till oro var den hänsynslösa brittiska pressen, som under nittiotalet gärna skapade”popkrig” för att sälja lösnummer. Inte bara uppmålades en konflikt mellan Oasis och Blur, där lösryckta citat användes för att elda på osämjan. De försökte även bygga upp en rivalitet mellan Dubstar och Saint Etienne. Båda banden hade ett elektroniskt sound och vackra sångerskor, som av en tillfällighet båda hette Sarah. Till synes perfekta förutsättningar för en maktkamp på löpsedlarna. Sarah Blackwood gick dock inte i fällan.   
– Jag kommer aldrig att glömma första gången jag träffade Sarah Cracknell. Hon och de andra i Saint Etienne dök upp backstage på en av våra spelningar. Jag kröp ihop i en hörna och undrade om det faktiskt fanns någon sanning i vad pressen skrev. Betraktade de oss som konkurrenter? Skulle det bli någon form av uppgörelse? Men Sarah gick rakt fram till mig, kramade mig och var väldigt älskvärd. Det blev början på en varm vänskap och efter det träffades vi ofta i konsertsammanhang. Ungefär samtidigt lärde jag även känna Saffron från Republica. En härlig kvinna! Med facit i hand känns det tråkigt hur tidningarna försökte spela ut oss mot varandra, när det i själva verket fanns ett fint systerskap. Jag är glad att unga tjejer idag inte har samma problem att brottas med!   

Saker blev inte heller lättare av att de samarbetade med en av Storbritanniens mest excentriska skivbolagschefer, Stephen ”Stevo” Pearce.
– Det finns så många historier om ”Stevo” att man skulle kunna fylla en hel bok, skrattar Chris. Dubstar hade många managers på nittiotalet, men han hängde faktiskt med längst. När vi slutligen gick skilda vägar berodde det, lustigt nog, på att han hade lagt in en klausul i kontraktet som insisterade på att han skulle avskedas om vårt andra album inte sålde bättre än det första. En mycket intressant och underhållande människa, haha! Men tyvärr hade han en patologisk benägenhet att förolämpa branschkollegorna, vilket inte var speciellt bra för affärerna. 
– Denne fascinerande man hade en fontän med rinnande Dom Pérignon på sitt kontor, fortsätter Sarah. Installationen hade inskriften ”Beware of what you wish for”. Vi tyckte att det var väldigt roligt ända till vi förstod att det var våra skivor som hade betalt för spektaklet…

Även Dubstars andra fullängdare, Goodbye, blev en framgång på Englandslistan. Det tredje albumet, Make It Better, nådde däremot inte samma höjder. Plötsligt knakade det i fogarna och bandet bestämde sig för att ta en paus på obestämd tid. Sarah inledde istället ett samarbete med Kate Holmes och kastades rakt ut i hetluften, eftersom ett av deras första uppdrag var att agera förband åt självaste Depeche Mode. 
– För mig, som gammal Depeche Mode-fantast, var det en fullständigt oförglömlig upplevelse. Killarna i bandet var mycket omtänksamma och fick oss att känna oss väldigt välkomna. Den ursprungliga tanken var att Kate och jag skulle resa runt med tåg, men Dave Gahan sa ”nej, det är klart att ni åker med oss”. Så vi fick följa med på deras privata jetplan under hela turnén. Det blev många skratt och intressanta samtal. Jag känner mig väldigt privilegierad att få ha varit del av ”Depeche Mode-familjen”! 

De kommande åren fick Sarah dessutom möjlighet att spela in musik tillsammans med elektroniska legender som Martin Gore, Gary Numan och Jürgen Engler.  
– Jag är en väldigt självkritisk person, men när jag tittar tillbaka på dessa fantastiska samarbeten tillåter jag mig att känna en viss stolthet. Om legender som Martin, Gary och Jürgen vill jobba med mig, så borde jag kanske vara mindre hård mot mig själv? Min senaste kollaboration var förresten med Markus Reinhardt från Wolfsheim. Jag skrev text, melodi och sjöng in låten ”Heresy” till hans nya projekt, Renard. Vi får se om det blir fler gästspel i framtiden. Det har talats lite löst om en eventuell duett mellan mig och Bernard Sumner. Om möjligheten dyker upp, kommer det nog inte att vara speciellt svårt att övertala mig, haha. 

Just nu ligger dock all prioritet på Dubstar. Häromåret släppte Sarah och Chris den utmärkta comebackskivan One. Men inte nog med det. I höstas kom det två nya livstecken i form av singlarna ”Hygiene Strip” och ”I Can See You Outside”. Båda gjorda i samarbete med fantomproducenten Stephen Hague, som även jobbade med dem på nittiotalet. 
– För mig är ”Hygiene Strip” och ”I Can See You Outside” två låtar som både har mycket gemensamt och är väldigt olika, förklarar Chris. Jag led av panikångest när jag var yngre, men kan numera hantera problemen ganska väl. Coronapandemin satte dock igång otäcka tankar i mig, så jag bestämde mig för att försöka konfrontera rädslan konstnärligt. Oro och sorg kan ju vara katalysatorer för kreativitet. Stephen skickade över ett syntriff och utifrån det skrev jag ”Hygiene Strip”, som är en låt om melankolin i att försöka hitta normalitet under svåra tider. ”I Can See You Outside” följer ett snarlikt musikaliskt koncept, men andas mycket mer optimism med sitt budskap att man kan bryta sig ut ur rädslans fängelse. 
– Det har varit härligt att arbeta tillsammans med Stephen igen, poängterar Sarah. Även om Chris och jag har utvecklats till en mycket tajt duo, som förstår varandra mer eller mindre instinktivt, behövs det input utifrån ibland. Vi känner Stephen sedan mer än tjugofem år tillbaka och har väldigt stor respekt för honom, både som producent och människa. Han är inte bara en mästare vad gäller studioteknik, utan har dessutom en fantastisk förmåga att kunna inspirera oss. Om vi känner oss nere, så uppmuntrar han oss, och om vi fastnar i en återvändsgränd, så hjälper han oss hitta en väg ut! 

Trevligt nog är mer musik på gång. Sarah och Chris arbetar nämligen för fullt på en ny fullängdare.
– De senaste månaderna har varit tunga, men vi har försökt vända situationen till vår fördel, berättar Chris. Eftersom vi inte kunnat vara ute på turné, har vi skrivit på nytt material istället. Det ser ganska lovande ut inför nästa skivsläpp.   
– Det har varit skönt att ha Dubstar som en fast punkt i tillvaron, utvecklar Sarah. Annars hade man kanske grubblat alldeles för mycket på pandemin och allt hemskt som händer i världen. Överlag har det gått bra att göra musik på distans, även om jag har saknat kamratskapet, tedrickandet och skämtandet i studion. Men man får ta verkligheten som den är. Det är alltid lika spännande att få ett mejl med ny musik från Chris. Ibland är det bara en skiss och ibland är det en halvfärdig låt. I båda fallen brukar det leda till långa telefonsamtal och en skön känsla av att vi jobbar mot något som kommer att bli riktigt bra i slutändan!     

Vi bad, avslutningsvis, Dubstar att ge oss några musiktips inför våren:

Chris tre favoritalbum genom tiderna:

Talk Talk – The Colour of Spring 
The Smiths –  Strangeways, Here We Come
The The – Infected

Sarahs tre favoritalbum genom tiderna:

Madonna – Madonna (The First Album)
ABBA – The Visitors
Crowded House – Together Alone