Tawny Ellis – Love Life

Tawny Ellis är känd som ”tjejen som spelar märkliga instrument”, då hon lirar steel guitar och omnichord. Det var Daniel Lanois som lånade henne sitt omnichord som han i sin tur fått av Brian Eno på 80-talet. Love Life är Ellis sjunde fullängdare, en cd mycket baserad på egna upplevelser.

På Love Life medverkar bl.a. Ted Russell Kamp (känd både som soloartist och från Shooter Jennings band) som både basist/gitarrist och kompositör, och det gör även Gio Loria och maken Jesse Siebenberg som bistår med lite av varje. Tawny Ellis har antingen skrivit alla låtar ensam eller tillsammans med nämnda musikanter. Undantagen är ”Moonshine” som hon skrivit ihop med Dylan Day som även lirar gura på låten, samt avslutande ”Dirty work” som är en Steely Dan-cover, inspelad mest för skojs skull. Love Life är en skön platta som skapats under tre års tid och enklast är väl att beskriva musiken som pop, om än inte lättvindig eller ytlig sådan. Det finns en kraftfull tyngd i Ellis musik, och inte bara i texterna som handlar om att ta sig igenom smärta och uppskatta livet (”Love life”), om livscykler och utmaningen med att åldras (”Spark of love”), om bränderna i Kalifornien 2018 som nästan tog vännen samt violinisten på skivan, Scarlet Riveras liv (”Powers that be”), och inte minst ”Daddy” som är ett förlåtande kärleksbrev till Ellis far som tog sitt liv då sångerskan var tonåring. Den sistnämnda framförs på endast piano (av Brooke Lizotte) och sång. Som ni förstår innehåller det här albumet bra mycket mer än bara Brian Enos gamla omnichord som det egentligen är roligare att veta att det spelas på plattan än att det låter uppseendeväckande på något vis. Som titeln indikerar är det här en kärleksskiva, men inte av det ytligt gulliga slaget, utan mer på djupet. Ämnena kan vara hur tunga och mörka som helst, men här finns hopp och ljus och det är väl välbehövligt i dessa tider dominerade av en vidrig och oroande pandemi?